ETT LITET TRÄHUS VID HAVET

"Jag vill ha ett hus vid havet där jag kan se på alla båtarna som lägger till
Jag vill ha ett hus vid havet där jag kan höra alla måsarna och göra som jag vill."

Marie Fredriksson sjöng och jag fastnade. För melodin men framför allt för orden.

Jag bor vid havet igen, efter många års bortavaro. Och jag kan höra alla måsarna....

Från ett års ålder tills jag fyllde femton spenderade jag vid havet. Fabrikören på firman där min morfar arbetade köpte fem gamla trävillor ett stenkast från havskanten och lät inreda dem till tio små lägenheter utan värme och med enbart kallvatten. Och med utedass i två träbyggnader. Mitt paradis på jorden när jag var barn!


Fabrikören hade en tanke om att hans anställda skulle få ta med sina familjer från staden på sommaren för att bada, sola och ta igen sig. Så han erbjöd alla som arbetade hos honom att hyra lägenheterna för en billig peng.

Ett godhjärtat och osjälviskt initiativ som välkomnades på fabriken och gjorde att många barn som aldrig annars fått chansen fick uppleva somrar fyllda av solbrända och myggbitna ben, midsommardanser och småkusliga lekar i sommarkvällens skymning.

Tjänstemännen på fabriken opponerade sig högljutt när de förstod att även arbetarna erbjudits möjligheten att bo vid havet några veckor under sommaren. Skulle de behöva tillbringa sin lediga tid tillsammans med arbetare! Nej, det var inte ens att tänka på!

"Hmm, jag förstår....", sa fabrikören och sög fundersamt på sin pipa. "Men då gör vi så här. Eftersom de som är arbetare här i fabriken inte tycks ha något emot att spendera sin sommar tillsammans med andra - vem det än må vara - så ger jag bort alla husen till deras fackklubb och låter dem sköta alltihop. Så kan ni tjänstemän leta efter något annat ställe att tillbringa fritiden på."

Så vi lämnade lägenheten i stan och med bilen fullastad med badgrejor, badmintonrack, fotbollar och sommarkläder körde vi till havet. Lägenheterna i de gamla trähusen var fulla av ungar vars mammor var hemma medan papporna arbetade och dagarna fylldes av sol, bad, röd saft, kanelgifflar och ettöreskolor på lördagen. Starka vänskapsband knöts och hemliga förtroenden delades i mörkret under mattebommen innan läggdags.

Min morfar och hans arbetskamrater hade, som ni förstår, stor respekt och ett mycket stort förtroende för sin fabrikör. Vilket han verkligen förtjänade!

Han insåg värdet i att dela med sig, att göra livet lite ljusare för andra om man kan. Han förstod vikten av att se sig om över axeln då och då, han förstod att inte trampa på som om han var ensam i världen och han tänkte säkert aldrig att allt var till enbart för honom.

Han gjorde mina och andra ungars somrar till ett äventyr och jag tror att han kände en stor tillfredsställelse i det. Och hans fabrik gick väldigt bra!

Var tog de vägen dessa kloka män? De behövs nu! I politiken och i företagsvärlden men också i vardagen bland alla dem som lämnats på efterkälken därför att ingen ser sig om över axeln längre!