EN OVÄNTAD VÄNSKAP

Under ett antal år åkte jag buss mellan vårt lilla radhus och mitt arbete. En av de första dagarna väntade jag vid ändhållplatsen tillsammans med några skolungdomar och fem, sex äldre damer och herrar.
 
Ungdomarna var som ungdomar är, högljudda, fnittriga och lite stökiga. Med väskorna i högsta hugg bänkade de sig längst bak i bussen och underhöll sedan oss andra med diverse mer eller mindre otroliga historier. Jag satte mig längst fram av ren slöhet.

Ett par damer steg på och efter dem en äldre stilig man med käpp. Han gick absolut inte dåligt men käppen stötte han i marken med bestämda rörelser vid varje steg han tog.
När han betalt vände han sig mot mig och petade på mina ben med käppen. Jag såg lite undrande på honom och väntade mig att han skulle tilltala mig. Men han petade till mig igen utan ett ord.

"Kan jag hjälpa till?" frågade jag då och log vänligt mot honom. "Du sitter på min plats", brummade han och såg allt annat än vänlig ut.
Man kan nog säga att jag blev förbluffad, road och irriterad på en gång. Vem fan trodde han att han var? Hans plats?! Jag skrattade till, "har vi fasta platser i den här bussen?"

"Just det unga dam", fnös han och föste undan mina ben. Eftersom jag inte är någon bråkig person och inte ville ha någon konflikt med en gammal man tog jag min väska och satte mig på en annan plats. I backspegeln såg chauffören på mig och log snett samtidigt som han ryckte på axlarna. Han hade varit med förr.

Under alla de år jag åkte med buss nummer tre till jobbet steg mannen på vid samma hållplats och vid samma tid som jag. Han satt alltid på samma plats och steg av vid torget mitt i stan. Jag såg honom aldrig någon annanstans än på bussen och han pratade aldrig med någon. Hans ansikte var slutet och han trummade med foten mot golvet som om han var ständigt irriterad.  Och jag, som numera också satt på samma plats varje dag!!, hade bestämt mig för att han var en sur gammal otrevlig gubbe som inte hade några vänner av just den anledningen.

Så en dag, en bit in på resan, steg en pojke i tio-års åldern på bussen. Han var definitivt annorlunda. Stora glasögon, hörapparat, ett spetsigt rävliknande utseende och lite långsamma rörelser. Han stod tillsammans med ett gäng skolbarn i samma ålder men han var liksom ändå ensam. Ingen satt tillsammans med honom, ingen pratade med honom och han gick bakom gruppen mot skolan när de steg av. I bussen satt han och iakttog de andra barnen med nyfikenhet och ett litet leende på läpparna men ingen brydde sig om honom. Och efterhand slocknade leendet och han såg på dem under lugg och utan nyfikenhet längre.

Jag led! Jag kände så mycket med den pojken att jag satt och våndades inför varje gång han skulle gå på bussen - ensam igen. Jag pratade med min man hemma vid köksbordet om pojken. Jag önskade att jag kunde göra något, tvinga någon att prata med honom. Väcka hans leende och nyfikenhet igen. Men så kan man ju inte göra, istället bad jag en liten bön varje dag "Åh låt någon komma förbi och bli hans vän!" Och varje gång han steg på hoppades jag....ibland log jag uppmuntrande mot honom men han såg inte på mig.

Efter några månader, kanske så mycket som ett halvt år, blev jag bönhörd. Den sure gamle mannen reste sig, flyttade in ett steg och klappade med sin behandskade hand på "sitt" säte när pojken steg på. Pojken såg orolig och undrande ut men mannen klappade på sätet igen och sa "sätt dig här påg, så ska jag berätta något för dig!" Han sa det med så hög och bestämd röst att alla i bussen vände blicken åt hans håll.

Pojken slog sig tvekande ner bredvid den gamle mannen och där och då lättade stenen från mitt hjärta! Den ensamme pojken och den gamle mannen, som säkert också var ensam, satt efter den dagen alltid tillsammans. I början pratade de inte så mycket med varandra men allt eftersom tiden gick blev de mer och mer pratsamma båda två. De andra barnen intresserade sig lite mer för pojken när de insåg att den gamle mannen berättade ganska häftiga och spännande historier. Pojkens leende återvände och jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på honom.

Jag slutade att åka buss året därpå och flyttade från stan. Hur denna speciella vänskap fortskred är något jag tänkt på i över tjugo år. Och den gamle surgubben som visade sig vara en empatisk och modig man lärde mig en hel del. Han lärde mig att inte döma och han lärde mig att alla har råd att visa medkänsla. Våga säga ett vänligt ord och våga le mot någon som ser sammanbiten ut. Du har inget att förlora men massor att vinna - tänk om det är en ensam människa vars leende slocknat av anledningar ingen vet.



Jag har en väldigt kär vän som bor en bit bort. När vi ses glömmer vi att vi inte setts på länge och tar liksom vid där vi slutade. Med riktiga vänner tycker man om sig själv.

Här kommer hennes pastasås - enkel att tillaga och mycket god!

LINDAS PASTASÅS

3 kycklingfiléer
bladspenat, ca 6 dl färsk eller 3 dl frusen
6-7 soltorkade tomater i marinad, strimlade
2 vitlöksklyftor
2 burkar creme fraiche med franska örter
2 dl mellangrädde
salt och peppar

Strimla och stek kycklingen i olja. Salta och peppra. Pressa i vitlöken och stek med en liten stund. Blanda i tomater och spenat och häll i creme fraiche och grädde. Smaka av med mer kryddor och låt puttra i femton minuter ung.

Servera med färsk pasta och en tomatsallad. Eller med en färgglad och rolig pasta som den här som jag köpte på Netto på Gamle Kögevej i Danmark.