SOMMARKATT?


Jag såg den lille grå katten en eftermiddag för ungefär en månad sen. Han var i färd med att försöka nedlägga ett byte - två duvor som passade på att ta sig ett eftermiddagsdopp i det stora fatet med vatten som står vid trädgårdslandet.

Duvorna var säkert dubbelt så stora som jägaren men det bekymrade inte honom. Han smög på magen i gräset och duvorna låtsades inte se honom. Fast det gjorde de...när han var nästan framme och skulle fälla dem flaxade de iväg en bit och kluckade åt honom.

Den tappre jägaren rullade över på rygg i solen och började tvätta sig istället.....och där fann hunden honom. Den fine gamle hunden som hör ytterst dåligt och ser lite halvbra och som är en väluppfostrad och vänlig gammal vän. Katten älskade honom med en gång och bestämde sig för att stanna kvar så som katter bara gör.

För många år sedan hade vi ett sommarställe med ett boningshus och en lada. Till den låsta ladan flyttade en dag en katt. En ganska stor svart honkatt med vita tassar och vit haklapp. Vi ville absolut inte ha en sommarkatt så vi förbjöds att ge den något ätbart tills vi klarat ut varifrån den kom.

Min farfar promenerade runt bland gårdarna och fick reda på att den bodde hos en gammal tant långt uppe i backen men att den strövade runt och var borta i veckor ibland. Den stannade hos oss när vi var i sommarhuset och gick hem när vi åkte.

Katten var aldrig inne i huset utan fick mat utomhus och kröp in under ladudörren när hon ville vara ifred. Hon var inte särskilt kelig och höll lite distans men hon gick där på gårdsplanen och hade det bra. Det var min mamma och min lillebror som oftast gav katten mat och det var dom som lekte med den. Min pappa var ganska ointresserad men lät katten hållas där. Och ändå var det till min pappa katten vände sig en kväll när hon behövde hjälp.

Vi satt i kvällssolen och åt när vi såg katten komma i ganska hastig takt på grusvägen. Hon hade då fått tre små ungar som hon hade i ladan men dom var inte med henne nu. Hon svängde in på uppfartsvägen, smög fram till bordet där vi satt och jamade uppfodrande. Vi skrattade lite och klappade henne och hon vände om och gick mot grusvägen igen.

Där vände hon sig mot oss och jamade igen. Vi vinkade och ropade "ja hejdå kisen" medan vi fortsatte att äta. Katten kom tillbaka till bordet, satte sig nedanför pappas stol, jamade och gick mot grusvägen. "Hon vill något", sa min farmor. "Du får följa med henne". Det ska sägas att när min farmor sa sådana saker så lyssnade vi. Hon hade ett sjätte sinne och en stark förmåga att se och förutse....

Pappa reste sig och gick mot katten som sprang en bit och satte sig och inväntade honom. Vi andra stannade kvar för att inte stressa henne men vi såg hur katten sprang en bit och väntade, sprang och väntade....tills de försvann bortom kröken.

Vi satt där och stirrade mot vägen tills jag började se prickar framför ögonen. Farmor reste sig och började duka av bordet. "Hon ska visa er pappa något, de kommer strax", sa hon och klappade min bror på huvudet. Och mycket riktigt - där kom de äntligen. Pappa på vägen och katten i full karriär över hagen mot ladan och med sina tre ungar i släptåg.

Det visade sig att katten varit borta vid den gamla nedlagda soptippen med sina ungar när två av de tre små kasat ner i en sandgrop där de sedan suttit utan att kunna ta sig upp. Katten kunde inte själv ta sig upp med dem eftersom hon kanade ner på den lösa sanden men pappa var tillräckligt lång för att kunna lyfta upp ungarna och själv ta sig därifrån.

Och det begrep katten! Och att hon valde pappa var kanske för att han var tillräckligt lång? Eller?

En av våra grannar, som tar sig en sup emellanåt och inte riktigt blir trodd alltid, säger med bestämdhet att hans hund pratar med andra hundar. "Ibland säger han något dumt, jycken och då blir det bråk, men jag har sagt att han får skylla sig själv!"

Tja vad vet vi - att delfiner och späckhuggare "pratar" är ju känt och vi måste väl ändå erkänna att människan varken är det vackraste eller klokaste eller vänligaste djuret på planeten.....den här lille katten på bilden tog som sin uppgift att passa vår minste son när han sov i vagnen eller på en filt ute eller i hängmattan. När han sov inne kopplade katten av men annars låg han plikttroget hos den lille....


I vår sommarstuga fanns inget vatten, det fick vi hämta på en gård längre bort, och ingen värme. Det fanns en gammal vedspis i köket som man kunde värma mat på och två elplattor som var små och egensinniga. Så ofta hade vi mat med oss hemifrån som höll ett tag och här kommer ett recept på en god marinerad fläskfilé som passar bra på buffén eller till en potatisgratäng. Jag serverar ofta varianten på potatissallad som ni fick recept på tidigare till denna rätt.

MARINERAD FLÄSKFILÈ
Till 10 personer på buffén

Gnid in 2 ½ kg fläskfilé med en kryddblandning gjord på:
2 msk salt
½ tsk svartpeppar
1 tsk mexikansk kryddblandning
1 tsk stött rosmarin
1 tsk salvia
1 tsk vitlökspulver

Bryn köttet i smör runt om och lägg i en långpanna. Sätt in pannan i ugnen 225 grader i 15-20 minuter.

Gör marinaden:
½msk salt
1 tsk svartpeppar
1 dl vitvinsvinäger
3/4 dl vatten
3 dl olja
2 rivna vitlöksklyftor
1 finhackad gul lök
1 dl kapris
1 dl finhackad persilja

Låt köttet svalna och skär det sedan i skivor som läggs på ett fint fat. Häll över marinaden och låt stå över natten.