CHOKLADZINGO MED BLÅTT SUGRÖR

Ljudet förebådar ankomsten - en liten melodislinga som omedvetet lockar fram de mörkaste och mest aggressiva tankar och handlingar.....man är tom beredd att sabotera och hota med stryk! Och så säger man att människan är en civiliserad varelse...?

När jag var liten fanns inte glassbilen. Däremot dök drickabilen upp varje tisdag på sommaren och förgyllde dagen. Alla vi ungar i stugorna var på benen, påklädda och redo "innan fan hunnit se att solen gått upp", som min morfar så vältaligt uttryckte det.

För när drickabilen skumpade in i semesterbyn på den sandiga och smala vägen satt vi alla på den lilla gräskullen och väntade. Mammorna skulle komma med portmonnän och en tom läskback som skulle bytas till en full. Citronläsken var "blannevann" till gubbarnas fredagsgrogg och sockerdrickan var till vårt lördagsmys. Och sen fick jag, min bror, min kusin och alla de andra ungarna ställa oss i kö för att välja en läsk att dricka i solen med sugrör i klara färger.

Att läsken var varm och ofta bubblande sprutade åt alla håll när den öppnades var helt ovidkommande. Känslan av att stå där i kön och fundera på vilken man skulle ta var magisk! Solen värmde på ryggen och hela dagen låg framför oss - ja hela sommaren faktiskt. Och alla min barndoms somrar var fyllda av sol, bad, kottkrig och kliande myggbett.

Min lillebror stod bakom mig i kön och trampade på mina hälar i ren iver att få komma fram och välja. Chauffören betraktade oss alltid lika allvarligt när han frågade " och vad ska Du ha idag då, lille vän?"

Och ändå visste han...alla i kön skulle välja exakt samma läsk som de valde förra veckan...och förra veckan igen - ja alla veckor! Men välja skulle vi! Och funderade gjorde vi.

Lillebror öppnade snabbt sin passionsfruktssoda och stack i det blå sugröret. Mitt sugrör var rött och favoritläsken var krusbär. Kusinen älskade päronsoda. Så satt vi där i solskenet allihop och sög i oss den varma läsken - samma smak vecka ut och vecka in.

Utom en tisdag när någon hade hört talas om den nya smaken - chokladzingo! Och när kön insåg att detta var en nyhet som tydligen skulle vara riktigt smaskens tog vi mod till oss och övergav våra favoriter till förmån för nykomlingen. Chauffören flinade när den sista ungen i kön också meddelade att han skulle ha den nya smaken.

I med sugrören, när vi väl fått av de livsfarliga korkarna som kunde skära fingrarna av vem som helst om man inte var försiktig! Nu skulle det bli spännande! Drickabilen rattades vidare mot nya sommarstugor och vi var redo att smaka på den brunaktiga, nya läsken.

Tyvärr var det ingen av mammorna som stod runt omkring och småpratade som hade någon kamera. För bilden av oss när vi sög i oss drycken måste ha varit obetalbar! Det smakade helt enkelt gräsligt! Vi sneglade på varandra och drog tappert i oss klunk efter klunk men till sist gav de flesta av oss upp och en av grabbarna sprang i ren förtvivlan efter drickabilen och ropade "Stanna! Stanna!

Den stannade såklart inte - inte den veckan. Vi satt där med vår nyhet, som blev kortvarig i läskvärlden av förklarliga skäl, och längtade till nästa tisdag. Och när vi stod i kön igen veckan därpå var ordningen återställd. Chauffören log glatt när vi deklarerade: "Passionsfrukt!" Krusbär!" Päronsoda!"

När han den dagen styrde sin bil ut genom öppningen i det gula trästaketet slogs dörren till en av stugorna upp och ut stormade en av mammorna. Barfota med kjolen virvlande kring de fräkniga benen och en tom läskback i händerna. "Stoppstoppstopp!" Hon hojtade och viftade frenetiskt och chauffören stannade faktiskt. De andra mammorna och alla ungarna tittade förfärat på henne och hennes dotter som störtat ut efter sin mor. Med andan i halsen betalade hon för sina nya flaskor och när hon pustade ut flämtade hon " Herregud! Tänk om jag missat den!

"Det är bättre att stiga upp även om fan inte hunnit se solen gå upp! Då är man i alla fall i tid när drickabilen kommer!" Det var min bror som citerade sin morfar och när mamman sjönk ner i sanden med ett skratt vågade vi andra också oss på ett skratt. Av ren lättnad! Tänk om hon missat "blannevannet!"
 
Till er som lägger energi på att reta upp er på Glassbilen vill jag säga: Använd den energin till något annat! Det går åt alldeles för mycket dyrbar tid och kostar alldeles för mycket energi att reta sig på småsaker. Den borde läggas på sånt som är väsentligt istället. Att bekämpa orättvisor, övergrepp, skövling av naturen, mord på delfiner...ja listan är jättelång.

Det måste vara något allvarligt fel i vår värld när människor har så nära till hat och frustration att några minuters melodi från en glassbil var fjortonde dag kan få sådan vittgående konsekvenser. Hur många människor går dagligen omkring som krutdurkar och vad vet vi om vad som utlöser bomben?!


Alla vi ungar kallades in till middag när papporna dök upp strax efter fyra, då deras arbetsdag var slut. Det doftade gott från alla stugorna och hos oss serverades bland annat dessa goda lökdolmar.


LÖKDOLMAR
4 portioner

3 stora lökar. Helst färska sommarlökar även om det går bra med vanlig.
500 gram fläskfärs
2 tsk salt
nymald svartpeppar
1 ägg
3 dl grädde eller mjölk
2 msk ströbröd
en nypa socker
smör att steka i
2 msk flytande honung

Skala och förväll lökarna i saltat vatten ca 10 minuter. Låt dem svalna.
Blanda grädde, ströbröd, salt, peppar och socker och låt svälla i tio minuter.
Blanda ner färsen men rör inte för mycket.
Lossa de 4 - 5 yttersta stora bladen på löken och fördela färsen i lökbladen. Gör små paket och fäst med tandpetare om det behövs.
Bryn i smör på medelvärme tills dolmarna fått färg.
Lägg över på ett ugnsfast fat, skölj ur stekpannan med ½ dl vatten som hälls över dolmarna.
Ringla över honung och efterstek i 175 grader ca 20 minuter. Ös med jämna mellanrum.
Servera med stekt potatis, skyn och lite rårörda lingon.