EN JULHÄLSNING FRÅN STUGAN

I den stora skolan i byn, precis i början av byavägen, hänger 23 glittrande julstjärnor och lyser upp fältet som böljar upp mot kyrkan. Den gode doktorn som huserar i skolan hänger upp en ny stjärna varje dag i december - alla i olika storlekar och med olika glans...

Vi stannar alla upp en stund och njuter av konstverket som växer fram allt eftersom dagarna blir mörkare - hundägare på kvällspromenaden, bonden på sin traktor och ryttaren som tyglar en frustande nordsvensk häst i skymningen.

I huset intill står en femarmad träljustake i rött trä och den står där året om. Den lyser från mitten av december till mitten av februari - resten av året är den släckt. Men den står där i fönsterkarmen som en övergiven sommarkatt i september och den utgör en stark kontrast till engagemanget och fantasin som råder på andra sidan staketet.

Bakom den röda ljusstaken och de tunna gardinerna syns sällan någon rörelse, ägaren av huset räknas till de annorlunda och udda - när man ser honom är det oftast på sin cykel och i samma bruna kavaj året om - utom när den värsta snön yr eller regnet öser ner. Ibland ser man honom på väg till brevlådan för att hämta in tidningen eller posten och han höjer alltid handen till en vänlig hälsning.

Men mer än så blir det inte. Man småpratar inte, skvallrar aldrig och lär aldrig känna honom på riktigt. Han vill kanske ha det så men ändå undrar man...har han ingen alls som frågar efter honom?

Jag gick förbi hans hus en vacker sommarmorgon i juli på väg ut med hunden när jag plötsligt hörde plötsligt hög och skrällig musik. Vi stannade till och lyssnade - ja det var mest jag som lyssnade eftersom den gamle hunden är nästan stendöv! På vägen från andra hållet kom en annan hundägande granne med sin respektingivande rottweiler. Hon stannade och såg också in mot den förfallna verandan. "Konstigt, han har aldrig spelat musik. Inte så länge vi har bott här..."

Vi stod där och visste faktiskt inte hur vi skulle göra...grannen i det huset hade i alla år signalerat att han ville vara ifred...men tänk om...

Jag gick hem med hunden och fick med mig min sambo tillbaka - han fann också alltihop lite underligt. Min livliga fantasi hade redan ritat upp en bild av en gammal ensam man, bunden och illa däran i sitt kök. Eller kanske i källaren....musiken hade någon satt på för att ingen skulle höra honom ropa....ja ni ser! Men egentligen är det närmare verkligheten än man önskat. Inte bara vild fantasi. Det har hänt förr och vem skulle saknat honom?

Grannen med rottweilern stod kvar utanför och väntade - det kändes på något sätt tryggare med en hund byggd som en bodybuilder än med min lille ruskprick. Min sambo och grannen valde enhälligt mig till dörrknackare. "Han blir nog inte arg om det är Du som kommer....?"

Jag smög som en av Charlies änglar... nåja....jag tog mig runt husknuten, uppför en fallfärdig trappa och fram till köksdörren. Med bestämda knackningar försökte jag överrösta musiken därinne men om han nu låg där bunden skulle det ju inte vara han som kom och öppnade...

Jag knackade igen och då tystnade musiken! Jag drog mig långsamt baklänges ner för trappan och viftade frenetiskt på mina tre kumpaner. Inte en rörelse inifrån, inte ett ljud.
Man kan ju knappast ringa polisen och be dem komma ut och undersöka varför grannen spelar dansband på full volym en lördagsmorgon...eller kan man kanske det?

Vi väntade spänt medan jag i huvudet gick igenom vad jag skulle säga om han steg ut genom köksdörren och undrade vad vi ville...."Hej, vi undrar om det hänt något eftersom Du spelar musik...?" En underlig fråga och kanske lite påflugen...

Vår tillbakadragne granne öppnade aldrig dörren den där lördagsmorgonen och vi valde en enkel och kanske lite feg väg - vi tog en liten sväng i trädgården med rottweilern och sen gick vi hem....förmodligen hade han själv stängt av musiken när vi kom av rädsla för att han stört oss och fått oss att trampa in i hans privata sfär...tänkte vi.

Men innan vi gick kikade jag ner i hans brevlåda för att försäkra mig om att han hämtat tidningen den morgonen och jag kände mig inte helt lugn förrän jag såg honom på sin gamla cykel nästa förmiddag. Vänligt vinkande men inte mer....

Varje kväll när jag släcker ljusstaken i vårt fönster tycker jag att jag ser honom där på vägen utanför doktorns hus - med blicken vänd mot alla stjärnorna i fönstret....min fantasi igen.....?

Imorgon tänds den sista stjärnan och julen är här - jag hoppas att ni alla får en fin jul och att ni hittar tillbaka till min stuga nästa år!