SKILLINGTRYCK OCH LUCIATÅG


I min bokhylla ligger ett antal sånghäften från 50-talet med skillingtryck och visor av skilda slag. Jag och min mor sjöng ofta och gärna de gamla sångerna och helst ville jag sjunga "En sliten grimma". Vi sjöng så tårarna skvalade, det är en så hjärteknipande historia om ponnyn som nått slutet på sin färd och om den slitna grimman som ligger på sin pall.

Många av de gamla skillingtrycken är sorgliga och hemska men det var liksom det som var grejen.....det var både gräsligt och härligt på samma gång. Jag sjöng dem allihop med klar stämma tills jag kom till "En sal på lasarettet". Där var det stopp! Den fick jag inte sjunga! Mamma såg bestämt på mig och konstaterade att den sången var för sorglig så den skulle jag hoppa över.

Jag sjöng naturligtvis den ändå, i min ensamhet. Och jag funderade ofta på varför mamma blev så illa till mods av just det gamla trycket när alla var i stort sett lika sorgliga. En kväll satte sig mamma ner vid kösbordet och förklarade. Både min mammas syster och min mammas mor - min mormor - hade legat länge i en sal på lasarettet. Ingen av dem kom hem igen. Min mor förlorade sin mor när hon var fyra år och sin syster strax innan. Hon har inte många egna minnen av sin mor, det mesta har blivit berättat för henne i vuxen ålder. Det enda hon har är ett par svartvita foton i ett fotoalbum. Jag har inte sjungit "I en sal på lasarettet" sen dess....

Annars sjöng jag ofta och gärna och jag hamnade så småningom i skolans kör. Känslan av att stå där bland andra och få till en klang och en styrka som bara lyfter....jag fick gåshud och älskade det. Vår kör sjöng för pensionärer till jul och satte upp musikaler i kyrkan, vi skötte luciasångerna och bjöd in släkten till konserter. Riktigt roligt!

En luciamorgon stod vi i nervös väntan i korridoren utanför aulan. Alla klädda i lucialinnen med ett ljus i handen redo att tåga in inför en fullsatt aula. Vi hade övat i månader och nu var det dags - hela skolan plus föräldrar och syskon satt och väntade på oss. Skolan var nedsläckt, stearinljus brann och alla samtal var lågmälda, till och med viskande. Det var väldigt högtidligt!

Jag sjöng altstämman och var placerad ganska långt bak i gruppen medan min goda vän Margareta blivit placerad längst fram tillsammans med sopranerna. Vanligtvis sjöng Margareta också altstämman men det var ont om sopraner och eftersom Maggan kunde klara båda stämmorna så....hon hade bett musikläraren att hon skulle få stå intill mig och sjunga men icke! Vår musiklärare var en duktig men lite stelbent pedagog och nu var det bestämt så! Altarna bak och sopranerna fram!

Margareta blev mer och mer nervös och till sist var hon gråtfärdig. Hon ville stå bredvid mig annars skulle hon inte våga! Hon var helt övertygad om att hon skulle sjunga fel ord i fel tonart. När dörren öppnades och pianot satte igång med luciasången var det dags. Ingen återvändo - "Maggan, kom igen!"

Vi tågade in, jag ställde mig längst bak och Maggan längst fram. Vi sjöng två av de fina julsångerna och började på "Gläns över sjö och strand" när Maggans ljus plötsligt släcktes där framme. Det hördes tassande steg, ett svagt mummel och en och annan knuff och musiken kom av sig. Då hörs Maggans höga viskning: Såja, nu kan vi fortsätta!

Musikläraren, som nu slutat spela, rynkade ögonbrynen och såg med irriterad min bort mot oss - för nu stod Maggan alldeles bredvid mig. "Vad är det nu då", utbrast Maggan och slog ut med händerna. "Jag är nervös av mig och behöver en vän vid min sida! Nu börjar vi om!" Och så tände hon sitt ljus med hjälp av mitt. Det var tyst ett par sekunder och sedan brast aulan ut i ett befriande skratt. Vi började om och Maggan gjorde så gott hon kunde där bland oss som sjöng en helt annan stämma. Det gick fint och föräldrarnas ögon tindrade...till och med den annars barske musikpedagogen tillät sig ett leende när vi tågade ut igen....

Maggan var annars en stark och tuff tjej som vaktade fotbollsmålet i pojklaget.  Hon var glad och rolig och ingen man satte sig på. Hon pratade mycket och var ganska högljudd och hon var väldigt duktig i skolan. Men alla kan inte vara tuffa alltid och det tycker jag är skönt att tänka på....alla är vi svaga någon gång och alla kan vi kan behöva en vän vid vår sida. 

När Maggan och jag satt i soffhörnet på fredagskvällarna och diskuterade bästa sättet att närma sig den stora kärleken åt vi varma mackor. Väldigt enkla sådana - formfranska med ost! Inget annat pålägg och inga tillbehör som grönsaker eller så...lite paprikapulver som dekoration bara. Gott men tjatigt i längden!

Så lite mer pålägg på mackorna och fler tillbehör - perfekt fredagsmysmat!

VARMA MACKOR MED MUSSLOR OCH VITLÖK

Rosta formfranska och smöra dem lätt.
Täck med burkmusslor och klicka över vitlökssmör. Recept på ett gott sådant hittar Du i inlägget som heter "Höstvila och vitlök".
Gratinera i 225 grader tills smöret smält över musslorna.

OSTFRANSKA
Till 2 personer

Gröp ur 2 småfranska och rosta dem i 225 grader i ca 5 min.
Blanda inkråmet med 4 msk mjölk, 2 msk majonnäs, 1 äggula (spar äggvitan), 1 ½ - 2 dl strimlad purjolök och 3 dl riven smakrik ost.
Vispa äggvitan hårt och vänd ner i blandningen.
Fyll bullarna med råge och gratinera i 225 grader ca 20 minuter.
Vill man kan man blanda ner 2 msk hackad rökt skinka.

En tomatsallad med bananschalottenlök och bladpersilja är gott till.