HONUNGSHJÄRTAN OCH KOKOSOLJA


Solen strömmar in genom fönstret och avslöjar hur länge sen det faktiskt var sedan jag var ute med förnsterputsningsredskapen! Katten sitter i den kvarlämnade trädgårdssoffan och putsar sig i solstrålarna och jag tar morgonkaffet med ut i den kyliga morgonen.

Med vinterjackan som skydd mot de få minusgraderna vänder jag ansiktet mot solen och njuter. Så som vi nordbor gör när vi får chansen. Vi är ett soldyrkande folk sägs det och med tanke på hur folk allt oftare söker sig till värme och soldränkta stränder på resmål som Egypten, Thailand och exotiska Borneo....så är det nog så.

Jag minns hur avundsjuk jag blev den dagen i början av sommaren för länge sen, då jag fick höra nyheten om utlandsresan. Min mor flyttade telefonluren hon just lyft en bit från munnen och viskade till mig att nu skulle minsann min kusin och hennes mor resa till Benidorm på solsemester. Hon väste fram "Benidorm" på ett sätt som fick mig att tro att även hon var lite avundsjuk. Hon snörpte liksom lite förnärmat på munnen och höjde ögonbrynen mot telefonluren hon höll i högra handen.

Jag var tretton år och mina resor utanför landet hade varit väldigt få - en eller två gånger om året tog vi  färjan till Danmark, åt stekt spätta med remoulade och besökte Tivoli eller Zoo - det var min erfarenhet av utlandsresor. Tänk att min kusin skulle flyga så långt som till Spanien! Vilket äventyr!

Min kusin och jag tillbringade alla våra somrar mellan ett och femton år tillsammans, vi var lika gamla, vi älskade båda stugan vid havet, tyckte om att läsa Starlet och lyssna på Donny Osmond...och vi var kära i samma kille.

Men där tog likheterna slut! Min kusin var lång, smal och smidig.  Hennes guldblonda hår böljade ner över hennes rygg, hon sprang fort och klättrade i träd som en liten apa. Hon hade en tuff och lite utmanande framtoning och verkade äldre än sina tretton år.

Jag var hennes totala motsats, skulle man kunna säga. Inte alls tuff utan ganska blyg och tystlåten. Varken lång, smal eller särskilt smidig  Mitt mörka rufsiga hår böljade absolut inte nerför min rygg...och jag klättrade aldrig i träd eftersom jag troligen trillat ner om jag försökt....

Varje sommar var frågan given - skulle killen i stugan bredvid möjligen detta år börja titta åt vårt håll? Vi gjorde vad vi kunde - det ska erkännas. Vi solade för att bli bruna och snygga, vi var med på alla dyktävlingar i poolen och bordtennismatcher på gröningen. Vi rullade upp jeansen på vaderna och knöt blusen under brösten så att midjan syntes....nåja hon gjorde det i alla fall.  Och vi försökte verka äldre och mer världsvana än vi var.....vilket gick sådär....

Och nu skulle min kusin åka till Spanien i början av juni månad och tjuvstarta solandet! Dessutom skulle hon definitivt bli mer världsvan under veckan i Europa än jag lyckats bli under hela året i Sverige! Tusan också!

Sommaren kom och visst hade kusinen lagt sig till med lite "trams", som min mormor lakoniskt uttryckte det. Plötsligt skulle det smörjas kokosdoftande sololja på kroppen även när regnet plaskade i sanden utanför. De nyinförskaffade små spanska blusarna med volanger skulle på och eftersom de var känsliga för smuts satt min söta kusin stilla på gungorna i flera dagar i sina vackra kläder. Hon berättade högt och gärna om den spanska "pallan" med räkor och kyckling och om vinet hon blivit bjuden på av en snygg servitör. Hon beskrev inlevelsefullt den stora poolen vid hotellet, badvakten på stranden som älskat hennes guldfärgade hår och all shopping hon och hennes mamma hunnit med. Och jag satt bredvid och önskade att jag var som hon...

Men innerst inne var hon densamma som innan Spanienresan. En trettonåring som älskade hästar, hatade skolan och hade ett hårt liv i storstaden när hon inte var med oss vid havet. En bortglömd unge som var tvungen att bli vuxen alldeles för tidigt, hon slutade skolan i åttan, flyttade till egen lägenhet som sextonåring och när hon fick barn som artonåring hade vi för länge sedan drivit isär. Och jag önskade inte längre att jag var som hon....

Hon hade ett leende som avslöjade den lilla ensamma tösen bakom ett sminkat och hårt yttre. Hennes tuffa attityd, de äldre killarna och utekvällarna fick mig att känna mig både mesig och tråkig...då. Nu vet jag att allt detta "utanpåverk" hade ett enda syfte - att dölja sorg, osäkerhet, övergivenhet....och jag vet att hon faktiskt önskade att hon varit som jag ibland....

Vi har ingen kontakt längre, av olika anledningar,  men det hade varit kul att en dag kunna skoja lite  med henne om den där förfärliga kokosdoften som blandades med den kväljande doften av Niveakräm.  Och om hur min bror i förtvivlan skrek "Sluta mormor, jag kommer att fastna i lakanen!" när han fångats in på kvällen för den återkommande insmörjningen....

Och killen i stugan bredvid....ja han valde aldrig någon av oss trots våra ansträngningar!



Istället för pepparkakor bakar jag dessa hjärtkakor...recept från Danmark. Dom skulle jag bjuda kusinen på i så fall.....hon har trots allt en egen plats i mitt hjärta.

HJERTER AV HONNING (Honungshjärtan alltså)

Till 12 kakor behövs:
125 gram smör
150 gram honung
150 gram brun farin
1 tsk kanel
1 tsk mald ingefära
1 tsk mald nejlika
2 ägg
600 gram vetemjöl
1 tsk bakpulver
200 gram mörk choklad

Smält smör, honung och farinsocker i en gryta.
Häll upp det i en skål och blanda i kryddorna. Låt svalna.
Rör ner äggen i honungen.
Blanda 500 gram mjöl med bakpulvret och rör ner i blandningen.
Tillsätt resten av mjölet efter hand. Degen ska vara  smidig och ganska lös.
Packa in degen i plastfolie och låt den vila kallt över natten eller i minst tre timmar.
Sätt ugnen på 190 grader.
Dela degen i två-tre delar och kavla ut till kakor ca 8 mm tjocka.
Tag ut kakor med en hjärtform och lägg på bakplåtspappersklädd plåt.
Grädda ca 10 minuter.
Bred smält choklad över kakorna när de svalnat.