VI SKA SY OCH VI SKA STICKA.......

Jag har en god vän som stickar och virkar ständigt, när hon inte har något annat för händerna. De små färdiga koftorna, mössorna och sockarna skickar hon sedan till Röda Korset för vidare befordran till dem som fryser....hon gör alltså något hon tycker är roligt och avkopplande samtidigt som hon gör en insats...

"Bra!", konstaterade jag och bestämde mig för att mina, i och för sig ganska få, stunder i TV-soffan skulle bli till nytta och till glädje. Fram med garn, stickor och virknålar.....var har jag nu gjort av dem....

I mitt vardagsrum, i ett hörn intill soffan, står ett gammalt syskrin i mörkt trä. Min farmor fick det i gåva av min farfar och under åren fyllde hon detta skrin med en fantastisk samling av allt man kan tänkas behöva i eventuella handarbetssituationer. Naturligtvis finns här nålar i alla storlekar för alla ändamål och sytråd i alla nyanser men här trängs också knappar, band, spetsar, fingerborgar.....

Men inga stickor och inget garn och - vad värre är - inga mönster att arbeta efter. Inte för att jag egentligen begriper mig på mönster....

När jag gick i sexan sa min syslöjdsfröken en dag till mig med vänlig men spänd röst att när det blev ny termin borde jag fundera på att välja träslöjd istället för syslöjd. Detta föranleddes troligen av att jag lyckats färdigställa en jeanskjol som jag svettats över i otaliga veckor.

När jag äntligen reste mig från golvet där jag legat på alla fyra för att slå i tryckknappar längs kjolens hela framsida tog jag min fröken i armen och höll triumferande upp min skapelse. Min tålmodiga lärare såg först glatt förvånat, sedan medlidsamt på mig och min kjol och så sa hon: "Magnusson. Knapparna är bak- och fram." Jag hade bankat i åtta tryckknappar på fel håll - skulle jag kunna knäppa kjolen nu fick jag ha den med avigsidan ut!

"Snygg!", sa min bästa väninna och log stort. "Men den hade varit snyggare med rätsidan utåt". Ska sanningen fram så förstår jag tipset om träslöjd - kjolen var en i raden av misslyckade alster. Lovikavantar som var så breda kring handleden att man fick sätta gummiband om för att de skulle sitta kvar medan de var så smala i fingertopparna att man fick hålla ihop händerna tills man fick kramp. En axelväska med en axelrem så kort att den knappt dög som handväska. En gul bläckfisk med åtta armar varav fyra var hälften så långa som de andra....och ett leende som var mer groteskt än rart.

Så sagt och gjort - jag och en annan mindre lyckad sömmerska valde att ha träslöjd tillsammans med världens bäste träslöjdslärare - Göte Borg. Som vi naturligtvis kallade för Stockholm....

Han tog emot oss två "damer", som han kallade oss, med glädje och öppna armar. Han introducerade oss för resten av gruppen - bara killar - och fick oss att verka duktigare än vi faktiskt var. Han visade, fixade till, skojade och uppmuntrade och visst lyckades jag göra både en pall och ett nyckelskåp.....eller....ja han hjälpte till en hel del eftersom han tyckte att han hade tid till det..."De där grabbarna klarar sig nog ändå". Han var en mycket omtyckt lärare och resten av skoltiden hade jag träslöjd istället för syslöjd.

Min farmor höjde sina ögonbryn ett snäpp när hon hörde att jag bytt bort syslöjden till förmån för träslöjden och min farfar mumlade förvånat "jasså, kan man göra så nuförtiden..." Sedan ställde han sig vid spisfläkten, tände sin cigarr och log glatt - "det går säkert bra, tösen är ju både klok och grann!"

Farmor, däremot, tog fram sina stickor och satte dem i händerna på mig. "Ja, det får vara hur det vill med den saken, men sticka ska Du kunna i alla fall! Och helst virka också."
När min farmor var barn ville hon gärna läsa i skenet av lampan på kvällen men se det gick inte! "Sånt slöseri tös, sätt igång med handarbetet - det kommer Du ha nytta av i livet!" Så min kloka farmor fick allt annat än uppmuntran för sitt läshuvud men hon blev en fena på att sy, virka och sticka för att inte tala om att brodera....

Så vi satt i hennes soffa och stickade och virkade och med hennes flyhänta hjälpinsatser gick det jättebra! Jag stickade till och med härliga tröjor till mig själv och till min pojkvän...ja jag tyckte att de var härliga i alla fall...

Så visst kunde jag - det gällde bara att hitta redskapen och kanske köpa ett mönster. Jag hittade min "stickekorg" längst in i garderoben och i den fanns vanliga stickor, rundstickor, virknålar och garn. I soffan den kvällen tog jag mig an uppgiften - jag skulle börja med att virka en grytlapp för att få in den rätta knycken. Efter lite funderande kom jag på knepet och sedan gick det undan!

Min sambo kastade en blick på mig och frågade lakoniskt hur stor grytlappen var tänkt att bli. "Vaddå hur stor?" Jag tittade irriterat upp från virknålen. "Som en grytlapp, såklart!"
Han nickade långsamt och återgick till TV:n. När jag återigen såg ner på mitt arbete förstod jag vad han menade - jag hade åstadkommit en helt jämn och snygg och säkert femtio cm lång början till grytlapp. Jag hade glömt att vända och nu kom jag inte ihåg hur...

Jag stoppade stillsamt ner virknålen och den långa "ormen" i korgen och tog fram stickor istället. "Jaha, jag kunde virka - nu ska vi se om jag kan sticka också!" Min sambo uppmuntrade mig utan att ta blicken från bergsetappen i Giro di Italia. "Det kan Du säkert!" Jag fick dock en känsla av att jag var genomskådad.

Och, som ni nog begriper, så gick det inte så särskilt bra med stickningen heller. Det blev ojämnt och alla tappade maskor bildade hål i arbetet och eftersom jag alltid lätt tappat tålamodet när det gäller handarbete åkte stickkorgen in i garderoben igen. Visserligen tar jag fram den med jämna mellanrum och bestämmer mig för att ge det en chans till....men än så länge har resultatet varit detsamma.

Jag får helt enkelt hitta ett annat sätt att vara världen behjälplig - för alla kan!

Min farmor blev, helt utan uppmuntran, en allmänbildad och beläst kvinna som på ålderns höst utklassade alla de andra "gamla" när tisdagens frågesport gick av stapeln på dagcentralen. När hon gift sig och fått eget såg hon till att prenumerera på ett antal veckotidningar och att låna böcker på biblioteket. Jag minns en av de första böcker hon tipsade mig om - "Moln över Hellestad" av Margit Söderholm. Den älskade jag som ung!


I läsfåtöljen ligger just nu en annan underbar bok och väntar -
"Köksgudens hustru" av Amy Tan. Fantastisk skildring av flera generationer kinesiska kvinnor...läs den! Jag läste den för många år sedan men den förtjänar att läsas igen.

Eftersom denna regniga och blåsiga fredag kräver en god middag ska jag bjuda på en kryddig och smakrik fläskfilé. Jag blev bjuden på denna rätt för ganska många år sedan och har lagat den själv många gånger sedan dess.

GUSTAFS FLÄSKFILÉ

6 personer 220 grader 45 min

900 gram fläskfilé
12 potatisar
smör, salt och peppar

Skala och skär potatisen tunt och bred ut den i en ugnsfast form. Klicka på smör och krydda. Sätt i ugnen ca 20 minuter.
Bryn fläskfilén i smör så att den får en härlig stekyta. Efterstek sedan i ca 10 minuter på svagare värme.

Gör kryddsmöret:
Skålla och skala 2 tomater. Flå dem och ta bort kärnorna innan Du skär tomatköttet i mindre bitar.
Rör ihop 125 gram smör, 2 tsk worcestershiresås, 2 msk finhackad gräslök, 2 msk finhackad  persilja, 2 pressade vitlöksklyftor och tomathacket. Salta och peppra.
Skär fläskfilén i skivor och lägg den ovanpå potatisen. Bred över kryddsmöret och så in i ugnen 5-10 minuter.

Servera en sallad till och kanske en god gelé!