GÖKUNGAR OCH JULGRANSKULOR


Det pågår en kamp och ett drama runt vår snöhöljda och vindpinade stuga. Vår lille hittekatt, en lite snurrögd och småväxt hankatt med så korta ben att han dunsar nerför trappan istället för att tassa som de flesta katter gör, har fått en gökunge i boet.

Sedan många år och många katter finns en liten kattlucka gömd i ena hörnet av garageväggen - den vägg som vetter åt väster. En varm och härlig plats när solen skiner. Precis innanför luckan finns trappan som leder upp till garagevinden och där hittade vår nye katt ett perfekt gömställe undan regn och kyla och undan andra katter. Precis som det var tänkt! Ett ställe att dra sig undan till när han av olika anledningar inte kan vara inne hos oss i huset. Han har huserat i sin "vindsvåning" sedan i september och lekt med alla gosedjuren han hittade i kartongerna. Julgransprydnaderna har rullats runt på golvet och i en liten mjuk säng har han vilat när han tröttnat.

Men nu har han alltså fått ge plats för en annan katt och vi har fått problem. Under alla år har ingen främmande katt vågat ge sig in genom den lilla luckan på väggen - en okänd värld för den oinvigde. Vår förre katt var en bastant kille som enkelt höll undan inkräktare men denne är för liten och för snäll och kan inte stå emot. Han går inte längre in i garaget utan kurar under en tujja när det blåser kallt. I hans säng ligger en stor främmande hankatt som dessutom leker med hans gosedjur och julgranskulor!

Vi har frågat runt bland grannarna utan resultat och igår deklarerade min sambo sammanbitet att "nu ska den väck!" Jag höll med men undrade samtidigt hur...? Vi har schasat undan den, skrämt den, skvätt snö på den....men den jamar bara kärvänligt och fortsätter ockupationen. Jag vidhåller att någon måste rå om djuret och att man inte bara kan ta den i en säck och köra iväg den...men min sambo, som bott på landet i trettio år, vet naturligtvis att katter kan vandra många kilometer och att den här kan bo långt härifrån.

Han vill ha sitt garage fritt från kringstrykande katter och det vill ju jag också såklart...det är bara det att jag kan se framför mig hur vi jagar iväg ett djur som inte har någon annanstans att ta vägen och som bara vill ha det varmt och skönt - som alla andra. Och min fantasi - som är ett gissel ibland - målar upp hur eländigt den här kattens liv kommer att bli. Ensam, frusen, hungrig......

"Så vår katt ska bo under en tujja medan en vilt främmande tar för sig...?! Vems sida står Du på egentligen?!" Min sambo höjde ena ögonbrynet vid köksbordet igår när jag tvekade. "Och kom inte med att de ska samsas för det ser Du ju hur det går!"

Om jag fick bestämma skulle jag ta hand om alla djur som tog sig hit men jag vet....det fungerar inte alltid så....
 
När jag var i tioårsåldern hittade jag och min bästis en skadad hare vid en av våra
äventyrsrundor. Den var mycket illa däran men vi var övertygade om att vi kunde rädda den! Vi hade läst ett stort antal böcker i de populära Wahlström-serierna med gröna och röda ryggar och i flertalet figurerar unga hjältar som löser mysterier, blir berömda ryttare eller tar hand om skadade djur. Sådana ville vi vara och när den skadade haren dök upp såg vi oss själva som "harräddarna"! Inte räddhararna alltså!

Vi bar försiktigt upp den ganska stora haren till min lägenhet och placerade den på balkongen på en filt. Bredvid den la vi salladsblad och en morot och vi satte också fram lite vatten. Att den inte kunde vare sig äta eller dricka förstod vi inte....sen tog jag fram telefonkatalogen och vi började leta. Efter veterinärer! Jag minns inte om vi faktiskt ringde till någon men plötsligt stod min mor där i köket och såg frågande ut. "Vad gör ni?"

Vi visade henne den skadade haren på filten och hon skakade på huvudet. "Det är nog ingen veterinär som har tid att ta hand om den - de tar oftast hand om tamdjur som hundar och katter...."hon såg medlidsamt på mig och min väninna när vi började prata i munnen på varandra. Menade hon att vi bara skulle låta den stackars haren dö! Hur kunde hon vara så hjärtlös? Brydde hon sig verkligen inte alls om den? Vi var upprörda och arga men också ledsna och hjälplösa.

"Så här gör vi", sa min mor och tog av sig jackan. "Jag passar haren medan ni går ut och leker en stund och när pappa kommer hem så får vi se hur den mår." Det kändes ganska skönt att lämna över ansvaret för det skadade djuret till någon annan en stund och med en hastig blick på haren gav vi oss iväg ut på nya äventyrsrundor.

När pappa kom hem den kvällen tog han en snabb titt på haren och sen sa han att han skulle ta med den ut på landet till sina släktingar och se om den kanske skulle piggna till där. Han körde iväg med bilen och när han kom tillbaka stod vi i hallen och väntade. Hur hade det gått? Var den frisk nu? Hade den hittat några släktingar? Pappa klappade mig på huvudet och berättade att den skuttat iväg hur pigg och nöjd som helst! Den hade sett några andra harar ute på fältet och styrt kosan dit. Jag glodde storögt på honom när han berättade hur den vänt sig om innan den hoppade vidare som om den sagt tack! Verkligen?! Hade vi verkligen räddat den?!

Nja, det hade vi ju såklart inte! Först i vuxen ålder, när jag själv fått barn, berättade pappa att haren varit död redan när mamma kommit hem den där eftermiddagen. Han hade kört ut den på landet och lagt den under en gran. Men han hade inte haft hjärta att berätta sanningen för oss just då.....och senare hade det känts helt onödigt...

Så det vore bra om min sambo kommer hem en dag och säger att den inkräktande katten hittat ett annat och mycket bättre ställe att vara på där den får både mat, värme och kärlek...ett hem helt enkelt! Små vita lögner är inte alltid av ondo.....

En liten fredagsrätt kanske?!

Den här "pajen" utan pajdeg blev jag bjuden på för många år sedan av en arbetskamrat och den blev snabbt en favorit!

KRISTINAS SKALDJURSPAJ

Till en rund form med avtagbar botten.

500 gram räkor
2 paket crabfish
2 burkar krabba
3 dl creme fraiche
6 ägg
1 pkt frusen dill eller drygt 1 dl färsk hackad
Svartpeppar

Låt krabban rinna av i en sil och rensa den från ev skalrester.
Skala räkorna och hacka dem och crabfishen fint.
Blanda krabba, räkor och crabfish med creme fraiche, ägg och dill.
Krydda med peppar och ev salt.

Häll blandningen i en rund form som klätts med bakplåtspapper och grädda i nedre delen av ugnen i 175 grader ca 45 minuter.

Garnera med citron, dill och ev röd stenbitsrom.

Servera avsvalnad med pain riche och en god sallad.