OLLONBORRAR OCH FOTOGEN

Jaha, så kom snön i alla fall....och som vanligt kommer den från sidan. Inga stillsamt singlande och vackert formade flingor här på slätten inte......Jag satt ju här och lyssnade efter koltrastsången - det mest hjärteknipande och melankoliska ljud jag vet. När de ljuvliga vårkvällarna får koltrastarna att tvekande börja med sina lockrop blir man så där sorgsen och glad på en och samma gång. En svårförklarad känsla av vemod och hopp i en salig blandning. "..här kommer alla känslorna på en och samma gång..."som Per Gessle så träffsäkert uttrycker sig.

Och jag hade som bäst skrivit en inköpslista till min egenkomponerade grillkrydda - bara för att vara beredd ifall andan faller på. Grilla kan man göra tidigt på säsongen - man kan ju äta inne....men i snö är det ändå inte riktigt detsamma....

När jag var barn var det inte särskilt vanligt att man lagade mat ute på en grill. Vi hade faktiskt inte någon ordentlig grill förrän jag var i tonåren! Men eldade gjorde vi! När mörkret föll över stugorna vid havet hände det att vi lyckades övertyga morfar om att det smög indianer från fientliga stammar runt husen och att det var dags att tända eldarna..... Det var aldrig svårt att övertala morfar om någonting, egentligen, men  mormor...! Hon var inte lätt att tas med när hon var på det humöret och inte ens morfar gav sig in i någon längre diskussion med henne. Men om hon också såg indianer i skuggorna var kusten klar! Fram med elddonen!

Vi samlade ihop lite av de gamla trasorna som morfar rivit sönder och förvarade i förrådet. Fotogendunken öppnades och när några tomma runda kaffeburkar fyllts med trasor dränkte vi alltihop i fotogen och tände på. Det flammade med höga kaskader, det osade och rök och det var säkert inte alls nyttigt att ens vistas i närheten....men det var underbart spännande och visst var det en indian där under tallen...?!

Vi satt i ring runt elden med ryggarna mot mörkret och vi njöt av gemenskapen och värmen och av att det var så där lagom kusligt och nära hem till stugan om ifall att.....

Det hände att det berättades spökhistorier - något jag var mindre road av. Min egen livliga fantasi räckte så bra för mig - jag behövde inga nya tips. Men man kunde ju inte resa sig och gå när det började bli läskigt...särskilt inte om man var den enda som ville gå och absolut inte om det var killen i stugan bredvid som berättade....han som såg ut som Donny Osmond och skulle bli polis...

En kväll i fotogenångorna berättade han historien om svarta och vita damen och min kusin, som ville imponera, spädde på med att hon en kväll hört en sorgsen röst sjunga "som en operasångerska" i trappuppgången...och sen hade den vita damen kommit....gräsligt! Alla dessa historier blev verklighet för mig och om jag kom hem sent någon gång rusade jag som en besatt in genom porten och uppför trapporna till vår lägenhet på tredje våningen. Med hjärtat bankande och en livsfarlig ande i hälarna!

Men för det mesta var eldkvällarna bara underbara och så hade de en annan god sak med sig - våra eldburkar höll ollonborrarna stången! Dessa vidriga vidunder med hullingar och vassa tänder - hade jag hört - som bodde i tallarna och som kom fram på kvällen. På jakt efter en kalufs att borra in sig i. Och min kalufs var som gjord för ollonborrinvasion! Långt och lockigt - rufsigt sa en del - och oftast löst hängande nedför ryggen. "Har de väl fastnat är det omöjligt att få bort dem utan att klippa av håret!" Den som sa så tyckte säkert att det var kul att skrämma oss tjejer med långt hår - och det lyckades.

Vi skrek, sprang och höll om håret så fort det där långsamma brummandet som förebådade ollonborrar hördes i närheten. Det är, i motsats till koltrastsången, ett ljud jag fortfarande tycker illa om. Även om jag vet att ollonborrar inte har vassa tänder....eller...?

Och visst grillade vi då och då. Inte ofta och bara korv - något annat hade ingen hört talas om, korv fick det bli. Valet stod mellan tjock eller smal korv och tillbehören var bröd, senap, ketchup, lök och ibland Bostongurka. Men gott smakade det - särskilt gott blev det när morfar lärt sig att inte bränna korven och servera den svart och halvrå....Någon fin svart grill på tre ben och lock med ventil hade vi inte. Inte till att börja med. Men till varje stuga hörde en hemmasnickrad "trälåda" utan botten med ett galler över. Att användas till att skrapa bort sand från fötterna - vi växte upp i sand bland tallar.

När det blev dags för grillning sattes trälådan i sanden, gallret lyftes av och vändes och lades på igen när man fyllt på kol i lådan. Vi grillade alltså korv på gallret som användes som sandskrapa! Det skakades av innan och det var ju undersidan som korvarna låg på....men visst knastrade det ibland mellan tänderna...

Sedan grävdes den heta kolen ner i sanden och vi ungar fick noggranna instruktioner om var vi INTE fick trampa. Det glömde vi så klart och så trampade vi fel....många små fötter har bränt sig i kolgropar....men när kolen kallnat var den superbra att rita med! Svarta figurer och hemliga budskap på mattebommens cementgolv klottrades med grillkol. Och vi stormade in till kvällsmaten med av grillkol svärtade händer till mormors stora förfäran!

Så måningom införskaffade familjen i grannstugan en grill som generöst lånades ut till oss andra som inte kommit oss för att skaffa nymodigheten än. Min bror var den av oss alla som fick grilla oftast. Han kom ständigt rusande med andan i halsen och flämtade "Har Du någon korv, mormor?"

För så fort någon av kompisarna bestämt sig för att ikväll skulle grillen tändas, så spurtade min bror mot vår stuga så att sanden sprutade kring fötterna. Mormor, som aldrig sade nej till min lillebror, plockade fram två korvar och stack dem i lillebrors näve och så spurtade han tillbaka till grillningen. Han lyckades vara med på de flesta av semesterbyns grillkvällar faktiskt.....

Som sagt så grillades det korv och det är gott men jag ska ge er ett tips på cevapcici som är lätta att göra och smakar underbart!

Jag har inget riktigt recept men ungefär så här:

400 gram fläskfärs
1½ msk paprikapulver - det söta
2 stora rivna vitlöksklyftor
1 finhackad gul lök
1 tsk salt
2-3 msk god olivolja
persilja

Blanda alla ingredienser och forma till avlånga biffar
Grilla på het grill

Servera med tzatziki eller denna goda turkiska sås

Haydari 6 port

500 gram turkisk yoghurt blandas med 1 knippe färsk dill, 5 vitlöksklyftor, 1 tsk torkad mynta och salt.

Och kanske ett gott bröd...eller ugnsbakade potatishalvor penslade med olivolja och överströdda med flingsalt och rosmarin...