GRÖNA VINGUMMIN OCH SURA MATROSER


"Camping!?" Min fars ansiktsuttryck vid frukostbordet en söndag i februari var obetalbart! Med misstro, oro och en aning irritation såg han på min mor som just lagt fram semesterförslaget. Det var en isande kall söndag - som gårdagen här på slätten - med vindar från Sibirien som rev och slet i takpannor och flaggstänger.

"Så när man jobbat hela året och äntligen ska ha semester så ska man tvingas ut i Europa med en halvtaskig bil för att bo sämre, kallare och obekvämare än man gör resten av året!?"Min fars erfarenheter av camping var inte många, de flesta var från livet i lumpen, och de var inte goda. Han var inte särskilt praktisk men det kunde uppvägas av hans mycket stora tålamod...medan min mor inte heller var särskilt praktisk och absolut inte hade något tålamod! En oslagbar kombination alltså!

Jag var försiktigt positiv till förslaget men det hade nog mest att göra med att vi skulle resa tillsammans med min bästis familj. De var lite mer vana vid friluftsliv och kunde definitivt slå upp tält - "vilka tält som helst, faktiskt!", påpekade min mor som troligen redan hade lovat att vi skulle åka med. Min bror var skeptisk - han var ingen resenär, han trivdes bäst hemma eller i stugan vid havet. Nya platser var, enligt honom, ointressanta och onödiga.

"Vi måste ju kunna göra något annat på somrarna - vi gör ju alltid detsamma! Mamma hade bestämt  sig och oss - det var dags för oss att se lite mer av världen. Vi skulle resa till Holland tillsammans med våra goda vänner, vi skulle campa, äta pannkakor och ta en kanaltur i Amsterdam. Och det gjorde vi....

Vi packade bilen och var noga med att få med allt - det gamla och osmidiga gula tältet som vi lånat av bekanta, ALLA tältpinnarna, madrasser, sovsäckar, filtar, campingbord och campingstolar. Och bilkartan från Motormännen. Tidigt en sommarmorgon satte vi kurs mot Limhamn och båten till Dragör för vidare färd mot kontinenten via Puttgarden.

Det är få saker som ger en sån semesterkänsla som färjeköer. För att inte tala om lukten på båten, slamret, fiskmåsarnas skrik och matrosernas rop och så spänningen som gav en ont i magen när man skulle hitta ett bord. Skulle vi hitta något och skulle det till och med kunna bli ett vid fönstret...?Här kunde man lita på morsan - hon var snabb som en kobra! Med fullt fokus på ett fönsterbord flög hon ut genom bildörren, fram till trappan och uppför den i hundranittio. Och när vi steg in i restaurangen satt hon vid fönstret och hojtade. "Tjohoo, här borta! HÄR! HÄÄR!" En del medresenärer, som fått stå tillbaka för mammas framfart, blängde irriterat när vi tog plats vid fönsterbordet. Och jag tyckte att det var lite pinsamt...

Vi fick Danskt citronvand som verkligen var härligt gult, röda pölser som verkligen var väldigt röda och wienerbröd med chokolade som verkligen dröp av choklad! Precis som det skulle vara. Och efter en tur till kiosken var vi lastade med Toblerone, Droste choklad, Ragusa, Hollandse Drops och vingummi. Vi var redo för en lång biltur mot Holland.

Pappas förmaning "Inget kladdande i bilen!" var egentligen helt meningslös. När vi rullat av färjan som sista bil hade min bror redan tryckt i sig alla de gröna vingummin som funnits i påsen och av hans ansiktsfärg att döma färgade de av sig rätt ordentligt! Han mådde inte särskilt bra och fick sitta i framsätet resten av resan. Våra medresenärers bruna Saab stod tålmodigt väntande när pappa till sist fick tillåtelse att lämna båten. Han hade, helt olikt honom, blivit otålig när de sju raderna bilar börjat vinkas av och helt enkelt styrt över vår bil i den kö som just vinkades fram. "Stopp!" En irriterad matros ställde sig framför oss och hindrade vidare färd.

Jag sjönk längre och längre ner i sätet, pappa putsade sina glasögon och mamma låtsades läsa kartan när ALLA andra bilar rundade vår. Den stod där som en skamfläck - så gör man inte! Bara tanken på det kaos som uppstår om alla gör så - kör när de vill....matrosen släppte lugn och sammanbiten fram de laglydiga bilisterna och vi fick vänta. Pinsamt igen!

"Kan jag få lite choklad!" Pappa lät en aning spänd när vi äntligen lämnade den leende matrosen bakom oss och jag plockade raskt fram hans Droste och räckte honom. Vi vinkade lite generat på vännerna i den bruna Saaben som såg mycket undrande ut. Nu hade vi inte tid att prata om det....mot Holland!

Det var varmt i bilen. Utanför var det en strålande julidag, luften dallrade över asfalten och vi hade ingen luftkonditionerad bil. Det var mycket sällsynt med luftkonditionerade bilar på sjuttiotalet...däremot hade vi en så kallad Bachovärmare. En extra kupévärmare som gick på timer och som min pappa aldrig använt eftersom han inte begrep sig på den. Efter ett antal mil på de heta vägarna vevade pappa  ner rutan en liten bit till...och en bit till...och..."Nu räcker det! Det drar här bak!" Mamma och jag satt med håret virvlande i vinden från pappas fönster...men nog var det olidligt varmt i bilen!?

Jodå! Min klåfingrige bror hade inte kunnat låta bli...han hade helt enkelt pillat på den där Bachovärmaren tills den satte igång att värma och sen gick den inte att stänga av! Den fick helt enkelt gå tills tiden på timern var slut....hur länge nu det skulle bli. När vi taxade in på den utvalda campingplatsen i Groningen var det skottpengar på min bror. Chokladen hade smält ihop till en kladdig massa, vi mådde illa och när vi satte igång att lasta av bilen svimmade morsan till allas förfäran. "Tur för Dig att Du redan mår tjuvtjockt!" Min far väste till min bror som gjorde vad han kunde för att se oskyldig och ynklig ut. Som straff sattes han att pumpa alla  våra madrasser - utan hjälpinsatser från någon!

Fyra timmar senare hade min bästis familj satt upp sitt tält, bäddat med sovsäckar och filtar, fällt upp bord och stolar och satt på kaffe på spritköket. Vi försökte fortfarande ordna och sortera tältpinnarna till det lånade tältet. Våra reskamrater hade verkligen försökt men tvingades nu ge upp - "inte en enda pinne är ju märkt!" Det stämde - vilken röra...det var ju inte ens säkert att alla pinnarna verkligen var med....mamma drog planlöst i tältduken utan att ha en aning..... Våra vedermödor följdes med stort intresse från husvagnen på andra sidan den lilla gången och till sist steg den vänlige tyske mannen fram och erbjöd sin och familjens hjälp.

Mamma andades ut och tog tacksamt emot kaffekoppen från min bästis mamma - "Ska vi inte krydda med lite likör...?" Pappa tackade den tyske mannen vänligt på god skoltyska, tände sin pipa och sjönk ner på en fällstol. Vi såg imponerat på när det tyska paret effektivt organiserade tältpinnar och bankade i krokar. Och på en kvart var tältet på plats, ett par kalla tyska öl framsatta och semestern kunde börja! När pappa, efter en öl eller två, kom sig för att berätta om sin eskapad på båten skrattade både tyskarna och vännerna glatt och till sist kunde pappa också dra på munnen åt sitt påhitt. Pinsamt just då - dråpligt vid senare betraktelse. Som så mycket annat!

Året därpå hyrde vi en lägenhet i Italien istället. "Den är ju färdiguppställd!", som mamma syrligt påpekade när hon presenterade det årets semesterplaner. "Man behöver kanske inte utmana ödet varje år...!" Och i färjekön på väg ut från båten sommaren därpå höll vi alla ögonen på vår far....håll Dig i kön för allt i världen!

Idag blir det kassler med persiljesås och morötter - en favorit som sköter sig själv medan jag läser min bok..."Längtans ö" av Victoria Hislop. Läsvärd historia som delvis utspelar sig på Spinalonga - Greklands spetälskekoloni fram till 1957.

Och till efterrätt en härlig apelsinparfait.

KOKT KASSLER MED PERSILJESÅS OCH GOTT POTATISMOS
4 portioner

1 kg kassler
1 stor morot i bitar
1 stor lök i bitar
6 kryddpepparkor

Lägg köttet i en rymlig gryta och häll på vatten så att köttet täcks. Lägg i morot och lök samt pepparkornen.

Låt koka i ett par timmar på svag värme.

Smält 2 msk smör i en liten kastrull och rör ner 1- 1½ msk vetemjöl. Späd med spadet från köttet och kok upp. Späd tills såsen är lagom tjock och låt den puttra i ett par minuter. Salta om det behövs och peppra innan Du häller i 1 dl hackad persilja.

Vill man kan man röra ihop 1 äggula med 1 dl grädde och röra ner i såsen men då får den inte koka sedan.

Hemlagat potatismos kryddat med lite muskotnöt är bäst till.

PEPÉS APELSINPARFAIT
4 portioner

4 stora apelsiner
4 äggulor + 2-3 vitor
6 msk socker
3 dl vispgrädde

Skär locket av apelsinerna och gröp ur dem med en liten vass kniv eller en tesked. Sila massan och spar juicen.
Vispa äggulorna vita och pösiga tillsammans med 4 msk socker. Vispa grädden fast och vänd ihop den med 3/4 dl av apelsinjuicen och äggulorna.
Fyll apelsinerna med grädden/gulorna och frys dem.

Dags för servering:
Värm ugnen till 250 grader och tag fram apelsinerna så att de hinner tempereras i ca en halvtimme.
Vispa vitorna hårt i en skål. Tillsätt 1 msk socker per vita och vispa allt till fast maräng.
Spritsa marängen på apelsinerna och sätt in i ugnen 1-2 minuter. Se upp så de inte bränns!

Jättegott med kontrasten syrligt och sött, varmt och kallt!