GÖKUNGAR OCH JULGRANSKULOR


Det pågår en kamp och ett drama runt vår snöhöljda och vindpinade stuga. Vår lille hittekatt, en lite snurrögd och småväxt hankatt med så korta ben att han dunsar nerför trappan istället för att tassa som de flesta katter gör, har fått en gökunge i boet.

Sedan många år och många katter finns en liten kattlucka gömd i ena hörnet av garageväggen - den vägg som vetter åt väster. En varm och härlig plats när solen skiner. Precis innanför luckan finns trappan som leder upp till garagevinden och där hittade vår nye katt ett perfekt gömställe undan regn och kyla och undan andra katter. Precis som det var tänkt! Ett ställe att dra sig undan till när han av olika anledningar inte kan vara inne hos oss i huset. Han har huserat i sin "vindsvåning" sedan i september och lekt med alla gosedjuren han hittade i kartongerna. Julgransprydnaderna har rullats runt på golvet och i en liten mjuk säng har han vilat när han tröttnat.

Men nu har han alltså fått ge plats för en annan katt och vi har fått problem. Under alla år har ingen främmande katt vågat ge sig in genom den lilla luckan på väggen - en okänd värld för den oinvigde. Vår förre katt var en bastant kille som enkelt höll undan inkräktare men denne är för liten och för snäll och kan inte stå emot. Han går inte längre in i garaget utan kurar under en tujja när det blåser kallt. I hans säng ligger en stor främmande hankatt som dessutom leker med hans gosedjur och julgranskulor!

Vi har frågat runt bland grannarna utan resultat och igår deklarerade min sambo sammanbitet att "nu ska den väck!" Jag höll med men undrade samtidigt hur...? Vi har schasat undan den, skrämt den, skvätt snö på den....men den jamar bara kärvänligt och fortsätter ockupationen. Jag vidhåller att någon måste rå om djuret och att man inte bara kan ta den i en säck och köra iväg den...men min sambo, som bott på landet i trettio år, vet naturligtvis att katter kan vandra många kilometer och att den här kan bo långt härifrån.

Han vill ha sitt garage fritt från kringstrykande katter och det vill ju jag också såklart...det är bara det att jag kan se framför mig hur vi jagar iväg ett djur som inte har någon annanstans att ta vägen och som bara vill ha det varmt och skönt - som alla andra. Och min fantasi - som är ett gissel ibland - målar upp hur eländigt den här kattens liv kommer att bli. Ensam, frusen, hungrig......

"Så vår katt ska bo under en tujja medan en vilt främmande tar för sig...?! Vems sida står Du på egentligen?!" Min sambo höjde ena ögonbrynet vid köksbordet igår när jag tvekade. "Och kom inte med att de ska samsas för det ser Du ju hur det går!"

Om jag fick bestämma skulle jag ta hand om alla djur som tog sig hit men jag vet....det fungerar inte alltid så....
 
När jag var i tioårsåldern hittade jag och min bästis en skadad hare vid en av våra
äventyrsrundor. Den var mycket illa däran men vi var övertygade om att vi kunde rädda den! Vi hade läst ett stort antal böcker i de populära Wahlström-serierna med gröna och röda ryggar och i flertalet figurerar unga hjältar som löser mysterier, blir berömda ryttare eller tar hand om skadade djur. Sådana ville vi vara och när den skadade haren dök upp såg vi oss själva som "harräddarna"! Inte räddhararna alltså!

Vi bar försiktigt upp den ganska stora haren till min lägenhet och placerade den på balkongen på en filt. Bredvid den la vi salladsblad och en morot och vi satte också fram lite vatten. Att den inte kunde vare sig äta eller dricka förstod vi inte....sen tog jag fram telefonkatalogen och vi började leta. Efter veterinärer! Jag minns inte om vi faktiskt ringde till någon men plötsligt stod min mor där i köket och såg frågande ut. "Vad gör ni?"

Vi visade henne den skadade haren på filten och hon skakade på huvudet. "Det är nog ingen veterinär som har tid att ta hand om den - de tar oftast hand om tamdjur som hundar och katter...."hon såg medlidsamt på mig och min väninna när vi började prata i munnen på varandra. Menade hon att vi bara skulle låta den stackars haren dö! Hur kunde hon vara så hjärtlös? Brydde hon sig verkligen inte alls om den? Vi var upprörda och arga men också ledsna och hjälplösa.

"Så här gör vi", sa min mor och tog av sig jackan. "Jag passar haren medan ni går ut och leker en stund och när pappa kommer hem så får vi se hur den mår." Det kändes ganska skönt att lämna över ansvaret för det skadade djuret till någon annan en stund och med en hastig blick på haren gav vi oss iväg ut på nya äventyrsrundor.

När pappa kom hem den kvällen tog han en snabb titt på haren och sen sa han att han skulle ta med den ut på landet till sina släktingar och se om den kanske skulle piggna till där. Han körde iväg med bilen och när han kom tillbaka stod vi i hallen och väntade. Hur hade det gått? Var den frisk nu? Hade den hittat några släktingar? Pappa klappade mig på huvudet och berättade att den skuttat iväg hur pigg och nöjd som helst! Den hade sett några andra harar ute på fältet och styrt kosan dit. Jag glodde storögt på honom när han berättade hur den vänt sig om innan den hoppade vidare som om den sagt tack! Verkligen?! Hade vi verkligen räddat den?!

Nja, det hade vi ju såklart inte! Först i vuxen ålder, när jag själv fått barn, berättade pappa att haren varit död redan när mamma kommit hem den där eftermiddagen. Han hade kört ut den på landet och lagt den under en gran. Men han hade inte haft hjärta att berätta sanningen för oss just då.....och senare hade det känts helt onödigt...

Så det vore bra om min sambo kommer hem en dag och säger att den inkräktande katten hittat ett annat och mycket bättre ställe att vara på där den får både mat, värme och kärlek...ett hem helt enkelt! Små vita lögner är inte alltid av ondo.....

En liten fredagsrätt kanske?!

Den här "pajen" utan pajdeg blev jag bjuden på för många år sedan av en arbetskamrat och den blev snabbt en favorit!

KRISTINAS SKALDJURSPAJ

Till en rund form med avtagbar botten.

500 gram räkor
2 paket crabfish
2 burkar krabba
3 dl creme fraiche
6 ägg
1 pkt frusen dill eller drygt 1 dl färsk hackad
Svartpeppar

Låt krabban rinna av i en sil och rensa den från ev skalrester.
Skala räkorna och hacka dem och crabfishen fint.
Blanda krabba, räkor och crabfish med creme fraiche, ägg och dill.
Krydda med peppar och ev salt.

Häll blandningen i en rund form som klätts med bakplåtspapper och grädda i nedre delen av ugnen i 175 grader ca 45 minuter.

Garnera med citron, dill och ev röd stenbitsrom.

Servera avsvalnad med pain riche och en god sallad.

GRÖNA VINGUMMIN OCH SURA MATROSER


"Camping!?" Min fars ansiktsuttryck vid frukostbordet en söndag i februari var obetalbart! Med misstro, oro och en aning irritation såg han på min mor som just lagt fram semesterförslaget. Det var en isande kall söndag - som gårdagen här på slätten - med vindar från Sibirien som rev och slet i takpannor och flaggstänger.

"Så när man jobbat hela året och äntligen ska ha semester så ska man tvingas ut i Europa med en halvtaskig bil för att bo sämre, kallare och obekvämare än man gör resten av året!?"Min fars erfarenheter av camping var inte många, de flesta var från livet i lumpen, och de var inte goda. Han var inte särskilt praktisk men det kunde uppvägas av hans mycket stora tålamod...medan min mor inte heller var särskilt praktisk och absolut inte hade något tålamod! En oslagbar kombination alltså!

Jag var försiktigt positiv till förslaget men det hade nog mest att göra med att vi skulle resa tillsammans med min bästis familj. De var lite mer vana vid friluftsliv och kunde definitivt slå upp tält - "vilka tält som helst, faktiskt!", påpekade min mor som troligen redan hade lovat att vi skulle åka med. Min bror var skeptisk - han var ingen resenär, han trivdes bäst hemma eller i stugan vid havet. Nya platser var, enligt honom, ointressanta och onödiga.

"Vi måste ju kunna göra något annat på somrarna - vi gör ju alltid detsamma! Mamma hade bestämt  sig och oss - det var dags för oss att se lite mer av världen. Vi skulle resa till Holland tillsammans med våra goda vänner, vi skulle campa, äta pannkakor och ta en kanaltur i Amsterdam. Och det gjorde vi....

Vi packade bilen och var noga med att få med allt - det gamla och osmidiga gula tältet som vi lånat av bekanta, ALLA tältpinnarna, madrasser, sovsäckar, filtar, campingbord och campingstolar. Och bilkartan från Motormännen. Tidigt en sommarmorgon satte vi kurs mot Limhamn och båten till Dragör för vidare färd mot kontinenten via Puttgarden.

Det är få saker som ger en sån semesterkänsla som färjeköer. För att inte tala om lukten på båten, slamret, fiskmåsarnas skrik och matrosernas rop och så spänningen som gav en ont i magen när man skulle hitta ett bord. Skulle vi hitta något och skulle det till och med kunna bli ett vid fönstret...?Här kunde man lita på morsan - hon var snabb som en kobra! Med fullt fokus på ett fönsterbord flög hon ut genom bildörren, fram till trappan och uppför den i hundranittio. Och när vi steg in i restaurangen satt hon vid fönstret och hojtade. "Tjohoo, här borta! HÄR! HÄÄR!" En del medresenärer, som fått stå tillbaka för mammas framfart, blängde irriterat när vi tog plats vid fönsterbordet. Och jag tyckte att det var lite pinsamt...

Vi fick Danskt citronvand som verkligen var härligt gult, röda pölser som verkligen var väldigt röda och wienerbröd med chokolade som verkligen dröp av choklad! Precis som det skulle vara. Och efter en tur till kiosken var vi lastade med Toblerone, Droste choklad, Ragusa, Hollandse Drops och vingummi. Vi var redo för en lång biltur mot Holland.

Pappas förmaning "Inget kladdande i bilen!" var egentligen helt meningslös. När vi rullat av färjan som sista bil hade min bror redan tryckt i sig alla de gröna vingummin som funnits i påsen och av hans ansiktsfärg att döma färgade de av sig rätt ordentligt! Han mådde inte särskilt bra och fick sitta i framsätet resten av resan. Våra medresenärers bruna Saab stod tålmodigt väntande när pappa till sist fick tillåtelse att lämna båten. Han hade, helt olikt honom, blivit otålig när de sju raderna bilar börjat vinkas av och helt enkelt styrt över vår bil i den kö som just vinkades fram. "Stopp!" En irriterad matros ställde sig framför oss och hindrade vidare färd.

Jag sjönk längre och längre ner i sätet, pappa putsade sina glasögon och mamma låtsades läsa kartan när ALLA andra bilar rundade vår. Den stod där som en skamfläck - så gör man inte! Bara tanken på det kaos som uppstår om alla gör så - kör när de vill....matrosen släppte lugn och sammanbiten fram de laglydiga bilisterna och vi fick vänta. Pinsamt igen!

"Kan jag få lite choklad!" Pappa lät en aning spänd när vi äntligen lämnade den leende matrosen bakom oss och jag plockade raskt fram hans Droste och räckte honom. Vi vinkade lite generat på vännerna i den bruna Saaben som såg mycket undrande ut. Nu hade vi inte tid att prata om det....mot Holland!

Det var varmt i bilen. Utanför var det en strålande julidag, luften dallrade över asfalten och vi hade ingen luftkonditionerad bil. Det var mycket sällsynt med luftkonditionerade bilar på sjuttiotalet...däremot hade vi en så kallad Bachovärmare. En extra kupévärmare som gick på timer och som min pappa aldrig använt eftersom han inte begrep sig på den. Efter ett antal mil på de heta vägarna vevade pappa  ner rutan en liten bit till...och en bit till...och..."Nu räcker det! Det drar här bak!" Mamma och jag satt med håret virvlande i vinden från pappas fönster...men nog var det olidligt varmt i bilen!?

Jodå! Min klåfingrige bror hade inte kunnat låta bli...han hade helt enkelt pillat på den där Bachovärmaren tills den satte igång att värma och sen gick den inte att stänga av! Den fick helt enkelt gå tills tiden på timern var slut....hur länge nu det skulle bli. När vi taxade in på den utvalda campingplatsen i Groningen var det skottpengar på min bror. Chokladen hade smält ihop till en kladdig massa, vi mådde illa och när vi satte igång att lasta av bilen svimmade morsan till allas förfäran. "Tur för Dig att Du redan mår tjuvtjockt!" Min far väste till min bror som gjorde vad han kunde för att se oskyldig och ynklig ut. Som straff sattes han att pumpa alla  våra madrasser - utan hjälpinsatser från någon!

Fyra timmar senare hade min bästis familj satt upp sitt tält, bäddat med sovsäckar och filtar, fällt upp bord och stolar och satt på kaffe på spritköket. Vi försökte fortfarande ordna och sortera tältpinnarna till det lånade tältet. Våra reskamrater hade verkligen försökt men tvingades nu ge upp - "inte en enda pinne är ju märkt!" Det stämde - vilken röra...det var ju inte ens säkert att alla pinnarna verkligen var med....mamma drog planlöst i tältduken utan att ha en aning..... Våra vedermödor följdes med stort intresse från husvagnen på andra sidan den lilla gången och till sist steg den vänlige tyske mannen fram och erbjöd sin och familjens hjälp.

Mamma andades ut och tog tacksamt emot kaffekoppen från min bästis mamma - "Ska vi inte krydda med lite likör...?" Pappa tackade den tyske mannen vänligt på god skoltyska, tände sin pipa och sjönk ner på en fällstol. Vi såg imponerat på när det tyska paret effektivt organiserade tältpinnar och bankade i krokar. Och på en kvart var tältet på plats, ett par kalla tyska öl framsatta och semestern kunde börja! När pappa, efter en öl eller två, kom sig för att berätta om sin eskapad på båten skrattade både tyskarna och vännerna glatt och till sist kunde pappa också dra på munnen åt sitt påhitt. Pinsamt just då - dråpligt vid senare betraktelse. Som så mycket annat!

Året därpå hyrde vi en lägenhet i Italien istället. "Den är ju färdiguppställd!", som mamma syrligt påpekade när hon presenterade det årets semesterplaner. "Man behöver kanske inte utmana ödet varje år...!" Och i färjekön på väg ut från båten sommaren därpå höll vi alla ögonen på vår far....håll Dig i kön för allt i världen!

Idag blir det kassler med persiljesås och morötter - en favorit som sköter sig själv medan jag läser min bok..."Längtans ö" av Victoria Hislop. Läsvärd historia som delvis utspelar sig på Spinalonga - Greklands spetälskekoloni fram till 1957.

Och till efterrätt en härlig apelsinparfait.

KOKT KASSLER MED PERSILJESÅS OCH GOTT POTATISMOS
4 portioner

1 kg kassler
1 stor morot i bitar
1 stor lök i bitar
6 kryddpepparkor

Lägg köttet i en rymlig gryta och häll på vatten så att köttet täcks. Lägg i morot och lök samt pepparkornen.

Låt koka i ett par timmar på svag värme.

Smält 2 msk smör i en liten kastrull och rör ner 1- 1½ msk vetemjöl. Späd med spadet från köttet och kok upp. Späd tills såsen är lagom tjock och låt den puttra i ett par minuter. Salta om det behövs och peppra innan Du häller i 1 dl hackad persilja.

Vill man kan man röra ihop 1 äggula med 1 dl grädde och röra ner i såsen men då får den inte koka sedan.

Hemlagat potatismos kryddat med lite muskotnöt är bäst till.

PEPÉS APELSINPARFAIT
4 portioner

4 stora apelsiner
4 äggulor + 2-3 vitor
6 msk socker
3 dl vispgrädde

Skär locket av apelsinerna och gröp ur dem med en liten vass kniv eller en tesked. Sila massan och spar juicen.
Vispa äggulorna vita och pösiga tillsammans med 4 msk socker. Vispa grädden fast och vänd ihop den med 3/4 dl av apelsinjuicen och äggulorna.
Fyll apelsinerna med grädden/gulorna och frys dem.

Dags för servering:
Värm ugnen till 250 grader och tag fram apelsinerna så att de hinner tempereras i ca en halvtimme.
Vispa vitorna hårt i en skål. Tillsätt 1 msk socker per vita och vispa allt till fast maräng.
Spritsa marängen på apelsinerna och sätt in i ugnen 1-2 minuter. Se upp så de inte bränns!

Jättegott med kontrasten syrligt och sött, varmt och kallt!

OLLONBORRAR OCH FOTOGEN

Jaha, så kom snön i alla fall....och som vanligt kommer den från sidan. Inga stillsamt singlande och vackert formade flingor här på slätten inte......Jag satt ju här och lyssnade efter koltrastsången - det mest hjärteknipande och melankoliska ljud jag vet. När de ljuvliga vårkvällarna får koltrastarna att tvekande börja med sina lockrop blir man så där sorgsen och glad på en och samma gång. En svårförklarad känsla av vemod och hopp i en salig blandning. "..här kommer alla känslorna på en och samma gång..."som Per Gessle så träffsäkert uttrycker sig.

Och jag hade som bäst skrivit en inköpslista till min egenkomponerade grillkrydda - bara för att vara beredd ifall andan faller på. Grilla kan man göra tidigt på säsongen - man kan ju äta inne....men i snö är det ändå inte riktigt detsamma....

När jag var barn var det inte särskilt vanligt att man lagade mat ute på en grill. Vi hade faktiskt inte någon ordentlig grill förrän jag var i tonåren! Men eldade gjorde vi! När mörkret föll över stugorna vid havet hände det att vi lyckades övertyga morfar om att det smög indianer från fientliga stammar runt husen och att det var dags att tända eldarna..... Det var aldrig svårt att övertala morfar om någonting, egentligen, men  mormor...! Hon var inte lätt att tas med när hon var på det humöret och inte ens morfar gav sig in i någon längre diskussion med henne. Men om hon också såg indianer i skuggorna var kusten klar! Fram med elddonen!

Vi samlade ihop lite av de gamla trasorna som morfar rivit sönder och förvarade i förrådet. Fotogendunken öppnades och när några tomma runda kaffeburkar fyllts med trasor dränkte vi alltihop i fotogen och tände på. Det flammade med höga kaskader, det osade och rök och det var säkert inte alls nyttigt att ens vistas i närheten....men det var underbart spännande och visst var det en indian där under tallen...?!

Vi satt i ring runt elden med ryggarna mot mörkret och vi njöt av gemenskapen och värmen och av att det var så där lagom kusligt och nära hem till stugan om ifall att.....

Det hände att det berättades spökhistorier - något jag var mindre road av. Min egen livliga fantasi räckte så bra för mig - jag behövde inga nya tips. Men man kunde ju inte resa sig och gå när det började bli läskigt...särskilt inte om man var den enda som ville gå och absolut inte om det var killen i stugan bredvid som berättade....han som såg ut som Donny Osmond och skulle bli polis...

En kväll i fotogenångorna berättade han historien om svarta och vita damen och min kusin, som ville imponera, spädde på med att hon en kväll hört en sorgsen röst sjunga "som en operasångerska" i trappuppgången...och sen hade den vita damen kommit....gräsligt! Alla dessa historier blev verklighet för mig och om jag kom hem sent någon gång rusade jag som en besatt in genom porten och uppför trapporna till vår lägenhet på tredje våningen. Med hjärtat bankande och en livsfarlig ande i hälarna!

Men för det mesta var eldkvällarna bara underbara och så hade de en annan god sak med sig - våra eldburkar höll ollonborrarna stången! Dessa vidriga vidunder med hullingar och vassa tänder - hade jag hört - som bodde i tallarna och som kom fram på kvällen. På jakt efter en kalufs att borra in sig i. Och min kalufs var som gjord för ollonborrinvasion! Långt och lockigt - rufsigt sa en del - och oftast löst hängande nedför ryggen. "Har de väl fastnat är det omöjligt att få bort dem utan att klippa av håret!" Den som sa så tyckte säkert att det var kul att skrämma oss tjejer med långt hår - och det lyckades.

Vi skrek, sprang och höll om håret så fort det där långsamma brummandet som förebådade ollonborrar hördes i närheten. Det är, i motsats till koltrastsången, ett ljud jag fortfarande tycker illa om. Även om jag vet att ollonborrar inte har vassa tänder....eller...?

Och visst grillade vi då och då. Inte ofta och bara korv - något annat hade ingen hört talas om, korv fick det bli. Valet stod mellan tjock eller smal korv och tillbehören var bröd, senap, ketchup, lök och ibland Bostongurka. Men gott smakade det - särskilt gott blev det när morfar lärt sig att inte bränna korven och servera den svart och halvrå....Någon fin svart grill på tre ben och lock med ventil hade vi inte. Inte till att börja med. Men till varje stuga hörde en hemmasnickrad "trälåda" utan botten med ett galler över. Att användas till att skrapa bort sand från fötterna - vi växte upp i sand bland tallar.

När det blev dags för grillning sattes trälådan i sanden, gallret lyftes av och vändes och lades på igen när man fyllt på kol i lådan. Vi grillade alltså korv på gallret som användes som sandskrapa! Det skakades av innan och det var ju undersidan som korvarna låg på....men visst knastrade det ibland mellan tänderna...

Sedan grävdes den heta kolen ner i sanden och vi ungar fick noggranna instruktioner om var vi INTE fick trampa. Det glömde vi så klart och så trampade vi fel....många små fötter har bränt sig i kolgropar....men när kolen kallnat var den superbra att rita med! Svarta figurer och hemliga budskap på mattebommens cementgolv klottrades med grillkol. Och vi stormade in till kvällsmaten med av grillkol svärtade händer till mormors stora förfäran!

Så måningom införskaffade familjen i grannstugan en grill som generöst lånades ut till oss andra som inte kommit oss för att skaffa nymodigheten än. Min bror var den av oss alla som fick grilla oftast. Han kom ständigt rusande med andan i halsen och flämtade "Har Du någon korv, mormor?"

För så fort någon av kompisarna bestämt sig för att ikväll skulle grillen tändas, så spurtade min bror mot vår stuga så att sanden sprutade kring fötterna. Mormor, som aldrig sade nej till min lillebror, plockade fram två korvar och stack dem i lillebrors näve och så spurtade han tillbaka till grillningen. Han lyckades vara med på de flesta av semesterbyns grillkvällar faktiskt.....

Som sagt så grillades det korv och det är gott men jag ska ge er ett tips på cevapcici som är lätta att göra och smakar underbart!

Jag har inget riktigt recept men ungefär så här:

400 gram fläskfärs
1½ msk paprikapulver - det söta
2 stora rivna vitlöksklyftor
1 finhackad gul lök
1 tsk salt
2-3 msk god olivolja
persilja

Blanda alla ingredienser och forma till avlånga biffar
Grilla på het grill

Servera med tzatziki eller denna goda turkiska sås

Haydari 6 port

500 gram turkisk yoghurt blandas med 1 knippe färsk dill, 5 vitlöksklyftor, 1 tsk torkad mynta och salt.

Och kanske ett gott bröd...eller ugnsbakade potatishalvor penslade med olivolja och överströdda med flingsalt och rosmarin...

VI SKA SY OCH VI SKA STICKA.......

Jag har en god vän som stickar och virkar ständigt, när hon inte har något annat för händerna. De små färdiga koftorna, mössorna och sockarna skickar hon sedan till Röda Korset för vidare befordran till dem som fryser....hon gör alltså något hon tycker är roligt och avkopplande samtidigt som hon gör en insats...

"Bra!", konstaterade jag och bestämde mig för att mina, i och för sig ganska få, stunder i TV-soffan skulle bli till nytta och till glädje. Fram med garn, stickor och virknålar.....var har jag nu gjort av dem....

I mitt vardagsrum, i ett hörn intill soffan, står ett gammalt syskrin i mörkt trä. Min farmor fick det i gåva av min farfar och under åren fyllde hon detta skrin med en fantastisk samling av allt man kan tänkas behöva i eventuella handarbetssituationer. Naturligtvis finns här nålar i alla storlekar för alla ändamål och sytråd i alla nyanser men här trängs också knappar, band, spetsar, fingerborgar.....

Men inga stickor och inget garn och - vad värre är - inga mönster att arbeta efter. Inte för att jag egentligen begriper mig på mönster....

När jag gick i sexan sa min syslöjdsfröken en dag till mig med vänlig men spänd röst att när det blev ny termin borde jag fundera på att välja träslöjd istället för syslöjd. Detta föranleddes troligen av att jag lyckats färdigställa en jeanskjol som jag svettats över i otaliga veckor.

När jag äntligen reste mig från golvet där jag legat på alla fyra för att slå i tryckknappar längs kjolens hela framsida tog jag min fröken i armen och höll triumferande upp min skapelse. Min tålmodiga lärare såg först glatt förvånat, sedan medlidsamt på mig och min kjol och så sa hon: "Magnusson. Knapparna är bak- och fram." Jag hade bankat i åtta tryckknappar på fel håll - skulle jag kunna knäppa kjolen nu fick jag ha den med avigsidan ut!

"Snygg!", sa min bästa väninna och log stort. "Men den hade varit snyggare med rätsidan utåt". Ska sanningen fram så förstår jag tipset om träslöjd - kjolen var en i raden av misslyckade alster. Lovikavantar som var så breda kring handleden att man fick sätta gummiband om för att de skulle sitta kvar medan de var så smala i fingertopparna att man fick hålla ihop händerna tills man fick kramp. En axelväska med en axelrem så kort att den knappt dög som handväska. En gul bläckfisk med åtta armar varav fyra var hälften så långa som de andra....och ett leende som var mer groteskt än rart.

Så sagt och gjort - jag och en annan mindre lyckad sömmerska valde att ha träslöjd tillsammans med världens bäste träslöjdslärare - Göte Borg. Som vi naturligtvis kallade för Stockholm....

Han tog emot oss två "damer", som han kallade oss, med glädje och öppna armar. Han introducerade oss för resten av gruppen - bara killar - och fick oss att verka duktigare än vi faktiskt var. Han visade, fixade till, skojade och uppmuntrade och visst lyckades jag göra både en pall och ett nyckelskåp.....eller....ja han hjälpte till en hel del eftersom han tyckte att han hade tid till det..."De där grabbarna klarar sig nog ändå". Han var en mycket omtyckt lärare och resten av skoltiden hade jag träslöjd istället för syslöjd.

Min farmor höjde sina ögonbryn ett snäpp när hon hörde att jag bytt bort syslöjden till förmån för träslöjden och min farfar mumlade förvånat "jasså, kan man göra så nuförtiden..." Sedan ställde han sig vid spisfläkten, tände sin cigarr och log glatt - "det går säkert bra, tösen är ju både klok och grann!"

Farmor, däremot, tog fram sina stickor och satte dem i händerna på mig. "Ja, det får vara hur det vill med den saken, men sticka ska Du kunna i alla fall! Och helst virka också."
När min farmor var barn ville hon gärna läsa i skenet av lampan på kvällen men se det gick inte! "Sånt slöseri tös, sätt igång med handarbetet - det kommer Du ha nytta av i livet!" Så min kloka farmor fick allt annat än uppmuntran för sitt läshuvud men hon blev en fena på att sy, virka och sticka för att inte tala om att brodera....

Så vi satt i hennes soffa och stickade och virkade och med hennes flyhänta hjälpinsatser gick det jättebra! Jag stickade till och med härliga tröjor till mig själv och till min pojkvän...ja jag tyckte att de var härliga i alla fall...

Så visst kunde jag - det gällde bara att hitta redskapen och kanske köpa ett mönster. Jag hittade min "stickekorg" längst in i garderoben och i den fanns vanliga stickor, rundstickor, virknålar och garn. I soffan den kvällen tog jag mig an uppgiften - jag skulle börja med att virka en grytlapp för att få in den rätta knycken. Efter lite funderande kom jag på knepet och sedan gick det undan!

Min sambo kastade en blick på mig och frågade lakoniskt hur stor grytlappen var tänkt att bli. "Vaddå hur stor?" Jag tittade irriterat upp från virknålen. "Som en grytlapp, såklart!"
Han nickade långsamt och återgick till TV:n. När jag återigen såg ner på mitt arbete förstod jag vad han menade - jag hade åstadkommit en helt jämn och snygg och säkert femtio cm lång början till grytlapp. Jag hade glömt att vända och nu kom jag inte ihåg hur...

Jag stoppade stillsamt ner virknålen och den långa "ormen" i korgen och tog fram stickor istället. "Jaha, jag kunde virka - nu ska vi se om jag kan sticka också!" Min sambo uppmuntrade mig utan att ta blicken från bergsetappen i Giro di Italia. "Det kan Du säkert!" Jag fick dock en känsla av att jag var genomskådad.

Och, som ni nog begriper, så gick det inte så särskilt bra med stickningen heller. Det blev ojämnt och alla tappade maskor bildade hål i arbetet och eftersom jag alltid lätt tappat tålamodet när det gäller handarbete åkte stickkorgen in i garderoben igen. Visserligen tar jag fram den med jämna mellanrum och bestämmer mig för att ge det en chans till....men än så länge har resultatet varit detsamma.

Jag får helt enkelt hitta ett annat sätt att vara världen behjälplig - för alla kan!

Min farmor blev, helt utan uppmuntran, en allmänbildad och beläst kvinna som på ålderns höst utklassade alla de andra "gamla" när tisdagens frågesport gick av stapeln på dagcentralen. När hon gift sig och fått eget såg hon till att prenumerera på ett antal veckotidningar och att låna böcker på biblioteket. Jag minns en av de första böcker hon tipsade mig om - "Moln över Hellestad" av Margit Söderholm. Den älskade jag som ung!


I läsfåtöljen ligger just nu en annan underbar bok och väntar -
"Köksgudens hustru" av Amy Tan. Fantastisk skildring av flera generationer kinesiska kvinnor...läs den! Jag läste den för många år sedan men den förtjänar att läsas igen.

Eftersom denna regniga och blåsiga fredag kräver en god middag ska jag bjuda på en kryddig och smakrik fläskfilé. Jag blev bjuden på denna rätt för ganska många år sedan och har lagat den själv många gånger sedan dess.

GUSTAFS FLÄSKFILÉ

6 personer 220 grader 45 min

900 gram fläskfilé
12 potatisar
smör, salt och peppar

Skala och skär potatisen tunt och bred ut den i en ugnsfast form. Klicka på smör och krydda. Sätt i ugnen ca 20 minuter.
Bryn fläskfilén i smör så att den får en härlig stekyta. Efterstek sedan i ca 10 minuter på svagare värme.

Gör kryddsmöret:
Skålla och skala 2 tomater. Flå dem och ta bort kärnorna innan Du skär tomatköttet i mindre bitar.
Rör ihop 125 gram smör, 2 tsk worcestershiresås, 2 msk finhackad gräslök, 2 msk finhackad  persilja, 2 pressade vitlöksklyftor och tomathacket. Salta och peppra.
Skär fläskfilén i skivor och lägg den ovanpå potatisen. Bred över kryddsmöret och så in i ugnen 5-10 minuter.

Servera en sallad till och kanske en god gelé!

BAKOM EN TUNN GARDIN AV SPETS


Ingen snö till jul - för en hel del en stor besvikelse men för ganska många en lättnad. Naturligtvis är snön till glädje för alla jullediga barn som kan bli rödkindade och sunt trötta efter en dag i pulkabacken. Det blir ljusare med vitt på fälten och i hagarna och det blir lättare att hitta julstämningen när det faller stora vackra flingor utanför fönstret.

Men nu när nyårsfestandet är över och fyrverkerierna klingat ut känner jag som jag alltid gjort - låt snön och kylan hålla sig borta och låt våren komma i lagom stora steg fram tills sommaren tar över.

Kvar i mitt fönster finns två saker som minner om december - en ljuvlig ängel i silver och en jättefin ljusstake med en liten tomte på. Allt annat är instuvat igen i garderoben och jag inväntar koltrastens skrik och doften som sprider sig när den fuktiga jorden sakta värms upp....

I ett fönster i stan hänger ett par vita spetsgardiner med omtag. Bakom gardinerna, på en köksstol vid bordet, sitter en man som blev ensam kvar i somras. Han är gammal och har lite svårt att gå.  Men cyklar gör han fortfarande även om de säger att han borde låta bli....man kan ju inte ge upp allt! Han plockade fram allt det vanliga till jul, det dom brukar ha, "fast det hade varit bättre om hon varit med". Han var med på både julmiddag och nyårsfirande men nu när festerna är över och vardagen kommer tillbaka längtar han till våren. Han kikar ut på livet utanför och undrar...... 

Ska han hinna....till promenaderna och de små cykelturerna, till kvällsstunden på balkongen och till den gamla bekväma stolen utanför den lilla stugan vid havet. Stugan dom hade råd att köpa för 75 kronor för över femtio år sedan och som sett både barnen och barnbarnen växa upp. Ska det bli en kopp kaffe i solen och kanske pratstund med någon som går förbi på väg mot ett dopp... lite otvungen gemenskap. Om våren bara kunde sno sig lite.....

Jag väntar också. Allt är förberett, utrensat och fixat. Julmaten är utbytt mot lättare alternativ, siktet inställt på en sundare och, för all del, snyggare kropp, pelargonerna på fönsterbrädan får finna sig i tjuvnyp när de ska förökas och jag kan nästan känna doften av vårens brasor - fast det är ju inbillning....

Min barndoms vårar tillbringades på grusiga gårdar där man hoppade hage, vevade långrep och cyklade. En del spelade fotboll och ganska många tog fram kulpåsen med stenkulorna och de fina glaskulorna med sitt virvlande inre. För mig är raderna ur Ted Gärdestads fina "Sol, vind och vatten" evigt förknippade med våren - "ännu rullar kulorna på skolgårdens grus"..... fast jag vet att han sjunger om sensommartiden....

Ur trappuppgångarna kom ungarna med fart - kompisarna som också var "uteungar". Vi tog av oss jackorna alldeles för tidigt och drog på oss både hosta och snuva till alla mammors förtrytelse, men vi njöt! Av att kunna röra på oss, bli andfådda och varma, mäta våra krafter och visa hur mycket bättre vi blivit på att cykla på bakhjulet...det sista gällde inte mig alltså utan min bror. Som alltid slog rekordet! När han var tretton tog han sig hela vägen från stan hem till vår trappuppgång. På bakhjulet! Drygt 2 kilometer i svag uppförsbacke!

Bland det bästa med våren var allt som kom i dess följe....Valborgsmässoafton med eldar och studentsång, förste maj med nya vita knästrumpor till de ny vita skorna och middag på restaurang, skolavslutning med den bedövande doften av syrener och "Den blomstertid nu kommer". Men kanske framför allt - sommarlov vid havet. Så våren är en underbar tid då allt börjar om och allt är möjligt....det är klart att man längtar!

Bakslagen kan bli många så det gäller att hålla ut och medan vi gör det ska jag laga falukorv med potatismos och köra hem till den gamle mannen som väntar bakom gardinen. Jag vet att han tycker om det för han har fått det förut - han är glad i mat och "goa kagor" och han behöver krafterna så att han hänger med i vårvindarna. Med lite stöd och hjälp kommer det att gå galant.....fast det hade förstås varit mycket bättre om hon också varit med....


FALUKORV MED ITALIENSKA SMAKER

1 falukorvsring med högt köttinnehåll
1 gul lök
1 röd lök
2 vitlöksklyftor
5 cm ingefära
god lagrad ost
1 msk riven parmesanost
20 svarta oliver
1 ask krossade tomater med basilika
oregano
oliv- eller rapsolja

Skala och skär löken i klyftor, skala och hacka vitlök och ingefära och fräs alltihop i lite olja tills löken är blank. Blanda ner oliver och krossade tomater och krydda med oregano.
Dra skinnet av korven och skär små fickor i den, lagom stora för en skiva ost ca 1cm bred.
Lägg korven i en rymlig ugnsfast form och stick ner oststavar i fickorna på korven.
Häll lök- och tomatblandningen runt korven och sätt in i ugnen på 175 grader i ca 40 minuter. Strö över parmesanost mot slutet.

Serveras gärna med ris men även hemgjort potatismos är gott till.