TROLL, ÄLVOR OCH DIMMIGA DAGAR


Dimman griper omkring sig med långa och fuktiga fingrar. Den smyger runt väggarna, upp över taket och in bland granarna. I detta öppna landskap känns det som om man går mot en vägg som flyttar sig efterhand - tyst och overkligt.

Hunden blir plaskvåt av all fukt och katten jamar olyckligt tills han släpps in och kan skaka av sig de små dropparna som pärlar i hans gråa päls. Köksgolvet får små spår av hund och kattassar.

De två vännerna - en ung och en gammal - sjunker förnöjsamt ner på filten. Rygg mot rygg vilar de - hunden smaskar och grymtar och katten får mig att skratta högt när han lyfter på huvudet och med en min som starkt påminner om Sir Väs i Robin Hood glor på den störande hunden.

Snart sover de sött sida vid sida och lugnet sprider sig i huset. Djur i huset ger hemtrevnad och jag sjunker ner i stolen med blicken på fönstret och det grå ljuset utanför.

En bit bortom stora vägen tar mossen vid och längs en av de mindre grusvägarna som korsar den ligger det hus vi hyrde tillsammans med min farmor och farfar. När dimman kom smygande från skogen och spred sig över mossen blev det dimmigt på riktigt, kan man säga. Uttrycket "man ser ju inte handen framför sig", blev begripligt och farfar sa alltid att det kändes som att simma i ärtsoppa. Hur han nu kunde veta hur det känns .....

Jag tyckte att det var trolskt och spännande och i min livliga fantasi smög både troll och älvor omkring där ute...men min bror hade en helt annan inställning till det hela. Han var helt enkelt livrädd!

Vissa dagar kunde man känna i luften att dimman skulle driva in och om någon bara sådär i förbigående kläckte ur sig: "Undrar om det inte blir dimma idag"....var det klippt! Min lillebror blev förtvivlad. "Vaddå? Kommer dimman? När kommer den? Vi kan väl åka hem? Jag vill inte att den kommer...." Han fnattade omkring i huset och kikade ut genom fönstret för att kontrollera att den inte var på väg och när han till sist såg de första sjoken fuktig luft sväva över mossen blev han helt ifrån sig. Han var rädd på riktigt och det var synd om honom.

Mina föräldrar visste inte riktigt hur de skulle hantera denna, i deras ögon, ologiska skräck och sanningen är den att de ibland föll till föga och körde hem till stan istället för att ta tag i problemet. Det var ju som att erkänna - det är farligt med dimma och för säkerhets skull åker vi ifrån den. Den som till sist tog tag i saken var min trygge och stabile farfar. Han som varit med om så mycket i sitt liv att han tog sig an saker med lugn och med stort förnuft.

Juste denna dimmiga dag var vi ensamma i huset - jag, farfar, min lillebror och min farfars prickiga hund som hette Ferox. Min bror var så klart väldigt bekymrad och orolig och ville bara hem till stan men farfar tyckte att vi skulle gå ut och "titta på dimman ett slag".

"Absolut inte!" Lillebror vägrade och drog sig in mot hörnsoffan i det stora rummet. Därifrån såg man inte ut genom fönstret så där ville han sitta. Med armarna runt de uppdragna knäna.

"Ah, jamen vi får ju gå ut med hunden i alla fall. Ut i trädgården åtminstone, så att han får kissa." Farfar stod med den ena handens fingrar om den livliga hundens halsband och såg på min bror. Som i sin tur sneglade på den kissnödiga hunden och gav med sig....hunden var hans bäste vän och dessutom ville han helst inte bli lämnad ensam i huset med mig - systern som kunde hitta på vilka gräsliga historier som helst....

Så de gick ut - farfar, den prickiga hunden och lillebror. När de kom ut i trädgården drog min bror farfar i skjortan och ville in igen men farfar pekade bortåt syrenerna och sa "Titta där. Där borta är det dimmigt men här där vi står har dimman flyttat på sig lite. Kom ska Du få se...." Efterhand som de strosade runt i trädgården upptäckte de att dimman flyttade runt och att den upplöstes just där de stod...

Modet spred sig hos lillebror och när de steg innanför dörren till stugan en bra stund senare, hade de gått hela vägen ner över mossen, bort till den lilla ån som stillsamt rann fram under den gamla träspången och tillbaka igen. Och hela vägen hade dimman flyttat sig bit för bit...och min lillebror hade övervunnit sin rädsla tillsammans med sin starke farfar och en prickig, glad och flåsande hund.

På äldre dagar ställde han sig frågan varifrån denna förfärliga känsla för just dimma kommit. Förklaringen skulle kunna vara denna: 

Vår familj bodde i en stad och min far arbetade i en annan. Varje dag körde han ett antal mil till och från arbetet och han körde i en gammal och mindre modern bil som hade en tendens att stanna när det blev fuktigt. Dessutom hade min far lite halvdålig syn på långt håll så när det var dimmigt kunde bilfärden bli något av ett äventyr. En del morgnar när pappa satt med kaffekoppen i handen och såg ut genom fönstret kunde han irriterat utbrista "Denna jävla dimma. Så ska man behöva ge sig ut i den igen! Blir det så här hela dagen vet jag inte när jag kommer hem igen!"

Vad ingen tänkte på då var att min lillebror som hörde orden vid frukostbordet fick för sig att dimman var något livsfarligt och något man var rädd för......ingen menade något illa men följden blev flera års skräck. Och rädsla är något mycket personligt! Man ska akta sig för att mästra människor som är rädda för något genom att förringa deras känsla...ingen vet varifrån den kommer och ingen kan bestämma om den är logisk eller ej. Men det går oftast att komma över den - med rätt hjälp. Det kan ta många år och ibland krävs professionell hjälp men ibland kan det räcka med en lugn och klok gammal farfar.

Min egen rädsla för mörker har övergått till ett lätt obehag men helt borta är den inte....

I denna dimmiga dag tar jag fram bakredskapen och sätter på ugnen.

Det ska bli lättbakade och mycket goda HAVREBRÖD och fina små VANILJKAKOR.

HAVREBRÖD 2st

½ pkt jäst
5 dl vatten
3 dl havregryn
½ dl krossade linfrön
2 msk olja
2 tsk salt
9 dl vetemjöl
2 msk riven ost om man vill
1 tsk  flytande honung
brödkryddor

Sätt ugnen på 225 grader
Rör ut jästen i vattnet och blanda i havregryn, linfrön, salt, honung, olja och brödkryddor. I med osten om man tycker om det. Låt stå och svälla i ca 15 minuter.
Blanda ner vetemjölet och knåda degen smidig.
Jäs i en timme.
Dela degen i två delar och lägg på plåt. Jäs 30 minuter.
Pensla med smält smör och grädda mitt i ugnen ca 25 minuter.

HIRAMS VANILJKAKOR ca 25 stycken

200 gram smör
2 tsk vaniljsocker
5 dl vetemjöl

Blanda alla ingredienserna till en blank deg. Rulla små bollar av degen och platta ut dem. Lägg på plåt och grädda i 180 grader ca 10 minuter. Kakorna ska ha nästan samma vita färg som innan de sattes i ugnen. Ta ut dem och rulla dem genast i strösocker.

Kakorna är underbart goda till en kopp kaffe med en gnutta kardemumma eller kanel i!