EN JULHÄLSNING FRÅN STUGAN

I den stora skolan i byn, precis i början av byavägen, hänger 23 glittrande julstjärnor och lyser upp fältet som böljar upp mot kyrkan. Den gode doktorn som huserar i skolan hänger upp en ny stjärna varje dag i december - alla i olika storlekar och med olika glans...

Vi stannar alla upp en stund och njuter av konstverket som växer fram allt eftersom dagarna blir mörkare - hundägare på kvällspromenaden, bonden på sin traktor och ryttaren som tyglar en frustande nordsvensk häst i skymningen.

I huset intill står en femarmad träljustake i rött trä och den står där året om. Den lyser från mitten av december till mitten av februari - resten av året är den släckt. Men den står där i fönsterkarmen som en övergiven sommarkatt i september och den utgör en stark kontrast till engagemanget och fantasin som råder på andra sidan staketet.

Bakom den röda ljusstaken och de tunna gardinerna syns sällan någon rörelse, ägaren av huset räknas till de annorlunda och udda - när man ser honom är det oftast på sin cykel och i samma bruna kavaj året om - utom när den värsta snön yr eller regnet öser ner. Ibland ser man honom på väg till brevlådan för att hämta in tidningen eller posten och han höjer alltid handen till en vänlig hälsning.

Men mer än så blir det inte. Man småpratar inte, skvallrar aldrig och lär aldrig känna honom på riktigt. Han vill kanske ha det så men ändå undrar man...har han ingen alls som frågar efter honom?

Jag gick förbi hans hus en vacker sommarmorgon i juli på väg ut med hunden när jag plötsligt hörde plötsligt hög och skrällig musik. Vi stannade till och lyssnade - ja det var mest jag som lyssnade eftersom den gamle hunden är nästan stendöv! På vägen från andra hållet kom en annan hundägande granne med sin respektingivande rottweiler. Hon stannade och såg också in mot den förfallna verandan. "Konstigt, han har aldrig spelat musik. Inte så länge vi har bott här..."

Vi stod där och visste faktiskt inte hur vi skulle göra...grannen i det huset hade i alla år signalerat att han ville vara ifred...men tänk om...

Jag gick hem med hunden och fick med mig min sambo tillbaka - han fann också alltihop lite underligt. Min livliga fantasi hade redan ritat upp en bild av en gammal ensam man, bunden och illa däran i sitt kök. Eller kanske i källaren....musiken hade någon satt på för att ingen skulle höra honom ropa....ja ni ser! Men egentligen är det närmare verkligheten än man önskat. Inte bara vild fantasi. Det har hänt förr och vem skulle saknat honom?

Grannen med rottweilern stod kvar utanför och väntade - det kändes på något sätt tryggare med en hund byggd som en bodybuilder än med min lille ruskprick. Min sambo och grannen valde enhälligt mig till dörrknackare. "Han blir nog inte arg om det är Du som kommer....?"

Jag smög som en av Charlies änglar... nåja....jag tog mig runt husknuten, uppför en fallfärdig trappa och fram till köksdörren. Med bestämda knackningar försökte jag överrösta musiken därinne men om han nu låg där bunden skulle det ju inte vara han som kom och öppnade...

Jag knackade igen och då tystnade musiken! Jag drog mig långsamt baklänges ner för trappan och viftade frenetiskt på mina tre kumpaner. Inte en rörelse inifrån, inte ett ljud.
Man kan ju knappast ringa polisen och be dem komma ut och undersöka varför grannen spelar dansband på full volym en lördagsmorgon...eller kan man kanske det?

Vi väntade spänt medan jag i huvudet gick igenom vad jag skulle säga om han steg ut genom köksdörren och undrade vad vi ville...."Hej, vi undrar om det hänt något eftersom Du spelar musik...?" En underlig fråga och kanske lite påflugen...

Vår tillbakadragne granne öppnade aldrig dörren den där lördagsmorgonen och vi valde en enkel och kanske lite feg väg - vi tog en liten sväng i trädgården med rottweilern och sen gick vi hem....förmodligen hade han själv stängt av musiken när vi kom av rädsla för att han stört oss och fått oss att trampa in i hans privata sfär...tänkte vi.

Men innan vi gick kikade jag ner i hans brevlåda för att försäkra mig om att han hämtat tidningen den morgonen och jag kände mig inte helt lugn förrän jag såg honom på sin gamla cykel nästa förmiddag. Vänligt vinkande men inte mer....

Varje kväll när jag släcker ljusstaken i vårt fönster tycker jag att jag ser honom där på vägen utanför doktorns hus - med blicken vänd mot alla stjärnorna i fönstret....min fantasi igen.....?

Imorgon tänds den sista stjärnan och julen är här - jag hoppas att ni alla får en fin jul och att ni hittar tillbaka till min stuga nästa år!

LÖRDAGSDANS OCH KONDISBESÖK


Det var födelsedagfest i helgen! Äldste sonen firades med familjens stående lördagslunch - prinskorv, kokt ägg och franskbröd. Denna lunch sattes fram varje lördag under hela min uppväxt tillsammans med en sillbit och kokt potatis till de vuxna. Pappa hällde dessutom lite mjölk på tallriken med sill och potatis - som sås kan man väl säga...

Lördagarna såg ungefär likadana ut året om....med undantag för somrarna i stugan vid havet och en och annan födelsedag hos någon släkting. Från det att man slog upp ögonen på lördagsmorgonen tills att det var dags att gå till sängs igen på kvällen följde dagen ett givet mönster - tryggt på många sätt när man var liten. Aningen mindre tilltalande men ändå skönt på något vis när man var tonåring.........

Radion stod på i köket där mamma - som alltid var först uppe och tidigt i säng - drack sitt absolut nödvändiga morgonkaffe. Jag och min bror låg kvar i våra sängar tills vi kände oss säkra på att mamma fått i sig tillräckligt av den uppiggande svarta drycken. Det var ingen idé att försöka prata med henne innan dess så vi avvaktade. När vi hörde att pappa slog sig ner vid köksbordet och började prassla med tidningen hoppade vi ur våra sängar och i pyjamasen klev vi in i köket för att äta frukost.

När frukosten var avklarad gjorde vi oss redo för lördagsdansen. När Svensktoppens första låt drog igång bjöd min far upp mig - när jag var riktigt liten stod jag på hans fötter medan han dansade runt, runt. Nu dansade jag på egna fötter till "Söta Belinda", "Blad faller tyst som tårar" och "Jag vill ha en egen måne". Pappa var en duktig dansör och vi dansade foxtrot över köksgolvet medan han visslade med i melodierna. Min mor tog tag i lillebror och lyckades lära honom en hel del innan han blev otålig och ville ut. Ut till cykeln och kompisarna.

När sista dansen klingat ut var det dags för lördagsturen till stan. En runda på torget och en sväng inom Saluhallen var obligatoriskt. En kaka till kaffet införskaffades på kondiset i det stora röda huset på torget.

Ibland stannade pappa upp mitt på torget och pekade på de sex höga fönsterrutorna högst upp i det ståtliga huset. "Där uppe bodde min kompis Jan i en stor och fin lägenhet med många rum." Vi nickade eftersom vi redan visste. Vi visste också att kompisens farmor ägde hela huset och att hon var ganska sträng men att hon då och då stack ett par slantar i "pågarnas" nävar och skickade dem i hissen ner till kondiset. Där skulle de beställa vad de ville ha och sätta sig vid ett bord.  De skulle äta långsamt och snyggt och inte hälla i sig lemonaden. De skulle helt enkelt tränas i att gå på kondis! Sånt skulle man kunna när man var tolv!

För min far som bodde med sin familj i ett rum med kök i ett område som inte var särskilt fint var detta något alldeles oerhört - bli bjuden på kondis av en välbärgad farmor för att det ingick i uppfostran att kunna föra sig....

När vi stod där framför den dignande kakdisken i det gamla kondiset valde jag alltid en chokladbiskvi, fast på den tiden kallades de negerkyssar.....jag minns att jag så gärna ville ha minst två och att jag lovade mig själv att köpa biskvier för 100 kronor när jag blev stor....och äta dem själv allihop!

Ibland köpte vi en extra kaka som vi skulle ta med till min pappas morbror senare på eftermiddagen. Han bodde ensam och han tyckte om när vi kom på besök - han hade alltid nya serietidningar till oss och vi fick titta på hans fiskar....undrar om han köpte de där tidningarna för att vi skulle komma och hälsa på....?

På kvällen när jag låg i min säng efter en TV-kväll i soffan funderade jag ofta på hur man skulle göra med alla ensamma människor. Med alla dom som inte hade någon. Våra lördagar med dans, chokladbiskvi, prinskorv, Flintstones och Hylands Hörna gjorde oss trygga i all sin förutsägbarhet och gav oss en stark känsla av samhörighet - jag och min bror ses ofta och äter prinskorvslunch med våra ungar....

Om jag såg en stjärna falla skulle jag önska mig ett trollspö och förmågan att flyga. Sen skulle jag fara omkring och trolla......och så skulle all påtvingad ensamhet bytas ut mot gemenskap....

Om en vecka är det jul och sen kommer nyår - i dessa tider är ensamheten som värst! Skicka ett julkort - ett riktigt alltså - eller lyft telefonen och säg ett par ord. Det kostar så lite och tar ingen tid alls egentligen....

Jag ska baka några extra mandelmusslor - så att de räcker även till de två gamla i huset mitt emot som  så sällan får besök.


Men först rödvinskokta revben - receptet har sitt ursprung i ett recept av Jan Boris Möller, en bekant från ungdomstiden och en duktig kock. Han kokar sina revben dan före dopparedagen men jag börjar idag. Och jag har lagt till lite egna kryddor....

JULREVBEN
ca 10 personer

1 ½ kg tjocka revbensspjäll
vatten att koka i
1 lagerblad
5 vitpepparkorn och 5 kryddpepparkorn
5 cm färsk och skalad ingefära
2-3 tsk salt
2 dl rödvin

Dela spjället i lagom stora portionsbitar.
Koka upp vattnet med vin och kryddor och kok köttet långsamt ca 30 minuter per kilo kött.
Lyft upp det med hålslev och låt det svalna.

Om Du kokar köttet dagen innan julafton ska Du pensla köttet med marinad när det kallnat och sedan sätta in det i kylen över natten. Griljera spjället på julafton i 220 grader i 25 minuter.
Jag fryser in köttet, tar fram det på julaftons morgon och penslar det då.

Marinaden kan bestå av:
2 msk soja
2 msk balsamvinäger
1 msk Colman´s senapspulver
1 msk ingefära
1 tsk vitpeppar
4 msk mörk sirap

...men har Du någon annan favoritmarinad så använd den. Gott till fläskkött är apelsin, honung, kinesisk soja och ingefära. Ett annat tips jag anammat är att koka köttbullarna, frysa in dem och steka dem på julafton. Mycket smidigt!

MANDELMUSSLOR
ca 30 stycken

1 dl sötmandel
2 bittermandlar eller motsvarande bittermandelessens
3/4 dl socker
150 gram rumsvarmt smör
1 medelstort ägg
3 dl vetemjöl

Mal mandeln med skalet kvar på mandelkvarn.
Rör fett och socker mjukt och rör ner ägget.
Häll i mandeln och mjölet och blanda snabbt ihop degen. Lägg i kylen en timme.
Smörj veckade mandelmusselformar och strö i lite vetemjöl - då lossnar kakorna lätt!
Tryck ut lagom mycket det i formarna - ta inte för mycket!
Grädda mitt i ugnen i 200 grader ca 12 minuter.

TROLL, ÄLVOR OCH DIMMIGA DAGAR


Dimman griper omkring sig med långa och fuktiga fingrar. Den smyger runt väggarna, upp över taket och in bland granarna. I detta öppna landskap känns det som om man går mot en vägg som flyttar sig efterhand - tyst och overkligt.

Hunden blir plaskvåt av all fukt och katten jamar olyckligt tills han släpps in och kan skaka av sig de små dropparna som pärlar i hans gråa päls. Köksgolvet får små spår av hund och kattassar.

De två vännerna - en ung och en gammal - sjunker förnöjsamt ner på filten. Rygg mot rygg vilar de - hunden smaskar och grymtar och katten får mig att skratta högt när han lyfter på huvudet och med en min som starkt påminner om Sir Väs i Robin Hood glor på den störande hunden.

Snart sover de sött sida vid sida och lugnet sprider sig i huset. Djur i huset ger hemtrevnad och jag sjunker ner i stolen med blicken på fönstret och det grå ljuset utanför.

En bit bortom stora vägen tar mossen vid och längs en av de mindre grusvägarna som korsar den ligger det hus vi hyrde tillsammans med min farmor och farfar. När dimman kom smygande från skogen och spred sig över mossen blev det dimmigt på riktigt, kan man säga. Uttrycket "man ser ju inte handen framför sig", blev begripligt och farfar sa alltid att det kändes som att simma i ärtsoppa. Hur han nu kunde veta hur det känns .....

Jag tyckte att det var trolskt och spännande och i min livliga fantasi smög både troll och älvor omkring där ute...men min bror hade en helt annan inställning till det hela. Han var helt enkelt livrädd!

Vissa dagar kunde man känna i luften att dimman skulle driva in och om någon bara sådär i förbigående kläckte ur sig: "Undrar om det inte blir dimma idag"....var det klippt! Min lillebror blev förtvivlad. "Vaddå? Kommer dimman? När kommer den? Vi kan väl åka hem? Jag vill inte att den kommer...." Han fnattade omkring i huset och kikade ut genom fönstret för att kontrollera att den inte var på väg och när han till sist såg de första sjoken fuktig luft sväva över mossen blev han helt ifrån sig. Han var rädd på riktigt och det var synd om honom.

Mina föräldrar visste inte riktigt hur de skulle hantera denna, i deras ögon, ologiska skräck och sanningen är den att de ibland föll till föga och körde hem till stan istället för att ta tag i problemet. Det var ju som att erkänna - det är farligt med dimma och för säkerhets skull åker vi ifrån den. Den som till sist tog tag i saken var min trygge och stabile farfar. Han som varit med om så mycket i sitt liv att han tog sig an saker med lugn och med stort förnuft.

Juste denna dimmiga dag var vi ensamma i huset - jag, farfar, min lillebror och min farfars prickiga hund som hette Ferox. Min bror var så klart väldigt bekymrad och orolig och ville bara hem till stan men farfar tyckte att vi skulle gå ut och "titta på dimman ett slag".

"Absolut inte!" Lillebror vägrade och drog sig in mot hörnsoffan i det stora rummet. Därifrån såg man inte ut genom fönstret så där ville han sitta. Med armarna runt de uppdragna knäna.

"Ah, jamen vi får ju gå ut med hunden i alla fall. Ut i trädgården åtminstone, så att han får kissa." Farfar stod med den ena handens fingrar om den livliga hundens halsband och såg på min bror. Som i sin tur sneglade på den kissnödiga hunden och gav med sig....hunden var hans bäste vän och dessutom ville han helst inte bli lämnad ensam i huset med mig - systern som kunde hitta på vilka gräsliga historier som helst....

Så de gick ut - farfar, den prickiga hunden och lillebror. När de kom ut i trädgården drog min bror farfar i skjortan och ville in igen men farfar pekade bortåt syrenerna och sa "Titta där. Där borta är det dimmigt men här där vi står har dimman flyttat på sig lite. Kom ska Du få se...." Efterhand som de strosade runt i trädgården upptäckte de att dimman flyttade runt och att den upplöstes just där de stod...

Modet spred sig hos lillebror och när de steg innanför dörren till stugan en bra stund senare, hade de gått hela vägen ner över mossen, bort till den lilla ån som stillsamt rann fram under den gamla träspången och tillbaka igen. Och hela vägen hade dimman flyttat sig bit för bit...och min lillebror hade övervunnit sin rädsla tillsammans med sin starke farfar och en prickig, glad och flåsande hund.

På äldre dagar ställde han sig frågan varifrån denna förfärliga känsla för just dimma kommit. Förklaringen skulle kunna vara denna: 

Vår familj bodde i en stad och min far arbetade i en annan. Varje dag körde han ett antal mil till och från arbetet och han körde i en gammal och mindre modern bil som hade en tendens att stanna när det blev fuktigt. Dessutom hade min far lite halvdålig syn på långt håll så när det var dimmigt kunde bilfärden bli något av ett äventyr. En del morgnar när pappa satt med kaffekoppen i handen och såg ut genom fönstret kunde han irriterat utbrista "Denna jävla dimma. Så ska man behöva ge sig ut i den igen! Blir det så här hela dagen vet jag inte när jag kommer hem igen!"

Vad ingen tänkte på då var att min lillebror som hörde orden vid frukostbordet fick för sig att dimman var något livsfarligt och något man var rädd för......ingen menade något illa men följden blev flera års skräck. Och rädsla är något mycket personligt! Man ska akta sig för att mästra människor som är rädda för något genom att förringa deras känsla...ingen vet varifrån den kommer och ingen kan bestämma om den är logisk eller ej. Men det går oftast att komma över den - med rätt hjälp. Det kan ta många år och ibland krävs professionell hjälp men ibland kan det räcka med en lugn och klok gammal farfar.

Min egen rädsla för mörker har övergått till ett lätt obehag men helt borta är den inte....

I denna dimmiga dag tar jag fram bakredskapen och sätter på ugnen.

Det ska bli lättbakade och mycket goda HAVREBRÖD och fina små VANILJKAKOR.

HAVREBRÖD 2st

½ pkt jäst
5 dl vatten
3 dl havregryn
½ dl krossade linfrön
2 msk olja
2 tsk salt
9 dl vetemjöl
2 msk riven ost om man vill
1 tsk  flytande honung
brödkryddor

Sätt ugnen på 225 grader
Rör ut jästen i vattnet och blanda i havregryn, linfrön, salt, honung, olja och brödkryddor. I med osten om man tycker om det. Låt stå och svälla i ca 15 minuter.
Blanda ner vetemjölet och knåda degen smidig.
Jäs i en timme.
Dela degen i två delar och lägg på plåt. Jäs 30 minuter.
Pensla med smält smör och grädda mitt i ugnen ca 25 minuter.

HIRAMS VANILJKAKOR ca 25 stycken

200 gram smör
2 tsk vaniljsocker
5 dl vetemjöl

Blanda alla ingredienserna till en blank deg. Rulla små bollar av degen och platta ut dem. Lägg på plåt och grädda i 180 grader ca 10 minuter. Kakorna ska ha nästan samma vita färg som innan de sattes i ugnen. Ta ut dem och rulla dem genast i strösocker.

Kakorna är underbart goda till en kopp kaffe med en gnutta kardemumma eller kanel i!

SKILLINGTRYCK OCH LUCIATÅG


I min bokhylla ligger ett antal sånghäften från 50-talet med skillingtryck och visor av skilda slag. Jag och min mor sjöng ofta och gärna de gamla sångerna och helst ville jag sjunga "En sliten grimma". Vi sjöng så tårarna skvalade, det är en så hjärteknipande historia om ponnyn som nått slutet på sin färd och om den slitna grimman som ligger på sin pall.

Många av de gamla skillingtrycken är sorgliga och hemska men det var liksom det som var grejen.....det var både gräsligt och härligt på samma gång. Jag sjöng dem allihop med klar stämma tills jag kom till "En sal på lasarettet". Där var det stopp! Den fick jag inte sjunga! Mamma såg bestämt på mig och konstaterade att den sången var för sorglig så den skulle jag hoppa över.

Jag sjöng naturligtvis den ändå, i min ensamhet. Och jag funderade ofta på varför mamma blev så illa till mods av just det gamla trycket när alla var i stort sett lika sorgliga. En kväll satte sig mamma ner vid kösbordet och förklarade. Både min mammas syster och min mammas mor - min mormor - hade legat länge i en sal på lasarettet. Ingen av dem kom hem igen. Min mor förlorade sin mor när hon var fyra år och sin syster strax innan. Hon har inte många egna minnen av sin mor, det mesta har blivit berättat för henne i vuxen ålder. Det enda hon har är ett par svartvita foton i ett fotoalbum. Jag har inte sjungit "I en sal på lasarettet" sen dess....

Annars sjöng jag ofta och gärna och jag hamnade så småningom i skolans kör. Känslan av att stå där bland andra och få till en klang och en styrka som bara lyfter....jag fick gåshud och älskade det. Vår kör sjöng för pensionärer till jul och satte upp musikaler i kyrkan, vi skötte luciasångerna och bjöd in släkten till konserter. Riktigt roligt!

En luciamorgon stod vi i nervös väntan i korridoren utanför aulan. Alla klädda i lucialinnen med ett ljus i handen redo att tåga in inför en fullsatt aula. Vi hade övat i månader och nu var det dags - hela skolan plus föräldrar och syskon satt och väntade på oss. Skolan var nedsläckt, stearinljus brann och alla samtal var lågmälda, till och med viskande. Det var väldigt högtidligt!

Jag sjöng altstämman och var placerad ganska långt bak i gruppen medan min goda vän Margareta blivit placerad längst fram tillsammans med sopranerna. Vanligtvis sjöng Margareta också altstämman men det var ont om sopraner och eftersom Maggan kunde klara båda stämmorna så....hon hade bett musikläraren att hon skulle få stå intill mig och sjunga men icke! Vår musiklärare var en duktig men lite stelbent pedagog och nu var det bestämt så! Altarna bak och sopranerna fram!

Margareta blev mer och mer nervös och till sist var hon gråtfärdig. Hon ville stå bredvid mig annars skulle hon inte våga! Hon var helt övertygad om att hon skulle sjunga fel ord i fel tonart. När dörren öppnades och pianot satte igång med luciasången var det dags. Ingen återvändo - "Maggan, kom igen!"

Vi tågade in, jag ställde mig längst bak och Maggan längst fram. Vi sjöng två av de fina julsångerna och började på "Gläns över sjö och strand" när Maggans ljus plötsligt släcktes där framme. Det hördes tassande steg, ett svagt mummel och en och annan knuff och musiken kom av sig. Då hörs Maggans höga viskning: Såja, nu kan vi fortsätta!

Musikläraren, som nu slutat spela, rynkade ögonbrynen och såg med irriterad min bort mot oss - för nu stod Maggan alldeles bredvid mig. "Vad är det nu då", utbrast Maggan och slog ut med händerna. "Jag är nervös av mig och behöver en vän vid min sida! Nu börjar vi om!" Och så tände hon sitt ljus med hjälp av mitt. Det var tyst ett par sekunder och sedan brast aulan ut i ett befriande skratt. Vi började om och Maggan gjorde så gott hon kunde där bland oss som sjöng en helt annan stämma. Det gick fint och föräldrarnas ögon tindrade...till och med den annars barske musikpedagogen tillät sig ett leende när vi tågade ut igen....

Maggan var annars en stark och tuff tjej som vaktade fotbollsmålet i pojklaget.  Hon var glad och rolig och ingen man satte sig på. Hon pratade mycket och var ganska högljudd och hon var väldigt duktig i skolan. Men alla kan inte vara tuffa alltid och det tycker jag är skönt att tänka på....alla är vi svaga någon gång och alla kan vi kan behöva en vän vid vår sida. 

När Maggan och jag satt i soffhörnet på fredagskvällarna och diskuterade bästa sättet att närma sig den stora kärleken åt vi varma mackor. Väldigt enkla sådana - formfranska med ost! Inget annat pålägg och inga tillbehör som grönsaker eller så...lite paprikapulver som dekoration bara. Gott men tjatigt i längden!

Så lite mer pålägg på mackorna och fler tillbehör - perfekt fredagsmysmat!

VARMA MACKOR MED MUSSLOR OCH VITLÖK

Rosta formfranska och smöra dem lätt.
Täck med burkmusslor och klicka över vitlökssmör. Recept på ett gott sådant hittar Du i inlägget som heter "Höstvila och vitlök".
Gratinera i 225 grader tills smöret smält över musslorna.

OSTFRANSKA
Till 2 personer

Gröp ur 2 småfranska och rosta dem i 225 grader i ca 5 min.
Blanda inkråmet med 4 msk mjölk, 2 msk majonnäs, 1 äggula (spar äggvitan), 1 ½ - 2 dl strimlad purjolök och 3 dl riven smakrik ost.
Vispa äggvitan hårt och vänd ner i blandningen.
Fyll bullarna med råge och gratinera i 225 grader ca 20 minuter.
Vill man kan man blanda ner 2 msk hackad rökt skinka.

En tomatsallad med bananschalottenlök och bladpersilja är gott till.

BACILLER OCH SMÅJÄVLAR


En av töserna i familjen är sambo med en man som arbetar med barn på en förskola. Hennes förkylningar har ökat dramatiskt sedan de flyttade ihop och eftersom hon har ett flygande arbete blir oftast konsekvensen att hon måste stanna hemma från jobbet....kanske borde man ha risktillägg när man bor ihop med någon som vistas bland de "elakaste" baciller man kan tänka sig - småbarnens. En förkylning är dock en vindpust jämfört med riktigt elaka och svåra sjukdomar som oftast drabbar barn - som tex polio som sprids som en löpeld på sina håll idag......

I min barndom fanns det en hel del "regler" som spreds av mina mycket skrockfulla mostrar. Vissa saker gjorde man helt enkelt inte. Och när det gällde just polio, eller barnförlamning som det kallades då, var vi strängt förbjudna att göra det man gärna gjorde på hösten - att hoppa i eller springa genom högarna av nedfallna löv! Gjorde man det kunde man vara säker på att drabbas av barnförlamning! Och den enda möjlighet till bot som gavs var att man drogs tre gånger genom ett ihåligt träd.....

Det vimlade verkligen av småjävlar i vår omgivning, om man skulle tro dessa mina mostrar...och det skulle man....

Man fick absolut inte fälla upp något paraply inomhus, vild ljung, som det fanns gott om utanför stugan vid havet, fick under inga omständigheter tas in. Den kunde få stå i en vas ute på verandan men icke inomhus! Drömde man om tänder betydde det dödsfall, flög en fågel mot rutan betydde det också att något gräsligt skulle hända...ja hade man varit nervöst lagd hade man knappt vågat gå utanför dörren...och det gjorde man inte heller om det råkade vara fredagen den trettonde....ja, i alla fall om man var en av mostrarna...

Man spottade tre gånger om en svart katt sprang över vägen och man gick naturligtvis aldrig under en stege! Vilket i och för sig var en klok tanke - den som stod på stegen kunde ju faktiskt tappa ner en hammare eller en färgburk....

En av mina mostrar hade ett favorituttryck som hon använde i stort sett varje dag. Hon tog sig för bröstet, drog efter andan och utbrast "Oh, mina nerver!" Skulle jag eller min bror lägga nycklarna på bordet eller råka spilla salt på duken slöt hon ögonen och tog till sitt favorituttryck innan hon ryckte ut till räddning. Nycklarna föstes ner med någon form av redskap - en kökskniv eller en slev - för man fick INTE ta i dem med händerna! Salt hälldes i händerna på den som spillt och så skulle det kastas över ena axeln - jag minns faktiskt inte vilken just nu...

Man sa "peppar, peppar ta i trä" ideligen och ibland klämde man i med"från höger till vänster, goda förtjänster" - vilket gällde den svarta katten. Kom den från höger var det ganska ok....?

Det gällde att hålla tungan rätt i mun när man skulle hålla undan alla olyckor och onda andar....

Min farmor hade en annan inställning till det där med andar. För henne var de inte onda utan hjälpsamma. Tappade hon en gaffel sa hon "Jaha, då får vi dambesök" och råkade en kniv falla till golvet var det således en herre som skulle komma förbi...vad som hände om man tappade en sked vet jag faktiskt inte.... men farmor tyckte att det kunde vara bra att veta att man skulle få besök. Då var man ju beredd med kaffepannan och sockerkakan.

Faktum är att min farmor hade en välutvecklad känsla för se och förutse och jag är ganska säker på att det inte var på grund av en tappad gaffel eller kniv.

Hon visste när saker skulle ske bara och det var inget konstigt med det. Hon såg det som fullständigt naturligt när hennes mor berättade att "Far sitter i stolen på kvällen och då pratar vi en stund..."och då hade han varit borta i många år..

Om det var onda andar eller en lurig tomte som satte griller i huvudet på min lillebror när han just hämtat sig efter scharlakansfeber vet jag inte, men roligt var det - tyckte jag.

Min mamma hade just öppnat fönstret till vädring i  mitt och min brors gemensamma rum och var i färd med att bädda lillebrors säng när han plötsligt stod i dörren med uppspärrade ögon. "Vad GÖR Du?" utbrast han och stirrade på vår mor. "Hur menar Du nu?", undrade mamma och fortsatte bädda.

"INGA LAKAN!" Han hoppade i ren frustration jämfota på stället. Mamma drog örngottet över kudden, puffade till den och slätade ut täcket. "Jag ligger INTE i den sängen". Min bror pekade ilsket på sängen.  "Nehej", sa min mor och stängde fönstret. "Varför inte det?" "För att jag INTE vill ha scharLAKANSfeber!!"

Min, ganska luttrade, mor skakade leende på huvudet tills hon insåg att han menade allvar...och i dagar försökte vi alla sen förklara att man inte får scharlakansfeber av att sova på lakan - men förgäves. I nästan en vecka vägrade min bror att sova med lakan i sängen....sen lyckades min tålmodige far övertyga honom om att det faktiskt inte var någon fara och vi fick lugn i huset igen. Tänk vad man kan få för sig ibland!

Vissa saker vet man med säkerhet, som att det är helt riskfritt att ha lakan i sängen och att Polio är en svår sjukdom som inte har med ruttnande löv att göra, men annat.....

Jag undviker faktiskt fortfarande att lägga nycklarna på bordet, jag spottar för det mesta tre gånger när min väg korsas av en svart katt och nog utbrister jag "peppar peppar, ta i trä" allt som oftast.....bara för säkerhets skull....

Det är inte fredagen den trettonde idag så det borde vara riskfritt att gå ut men det är det inte! "Sven" härjar och träd faller som tandpetare...jag stannar inne och gör en kryddig och god kvällsrätt med aubergine istället:

MOZZARELLA- OCH TOMATFYLLD AUBERGINE

2 medelstora auberginer
10 körsbärstomater
2 mozzarellaostar
1 vitlöksklyfta
2 kvistar bladpersilja - inte stjälkarna, bara bladen
1 dl riven parmesanost
1 ½ msk ströbröd
3 msk olivolja
2 msk pinjenötter
salt, socker och chiliflingor

Sätt ugnen på 220 grader.
Dela auberginen på längden och gröp ur köttet så att Du får två "skålar". Spara köttet i en skål.
Lägg aubergineskålarna i en ugnsfast form, pensla med olivolja och salta.
Grädda dem i ca 40 minuter.
Skär det urgröpta köttet i små bitar och stek dem i olivoljan på medelvärme tills de fått en gyllenbrun färg - ca 5 minuter.
Hacka tomaterna och lägg dem i pannan med aubergineköttet. Salta och stek någon minut. Strö över en nypa socker och en nypa chiliflingor.
Låt blandningen svalna medan Du finhackar persilja och vitlök och skär mozzarellan i mindre bitar.
Blanda ner hacket  och osten i aubergineblandningen, fyll aubergineskålarna med blandningen och strö över ströbröd, pinjenötter och parmesanost.
Grädda i ca 25 minuter - sätt på grillen de sista minuterna så får allt en fin färg.

Servera med en blandad sallad och lite extra parmesan.

HONUNGSHJÄRTAN OCH KOKOSOLJA


Solen strömmar in genom fönstret och avslöjar hur länge sen det faktiskt var sedan jag var ute med förnsterputsningsredskapen! Katten sitter i den kvarlämnade trädgårdssoffan och putsar sig i solstrålarna och jag tar morgonkaffet med ut i den kyliga morgonen.

Med vinterjackan som skydd mot de få minusgraderna vänder jag ansiktet mot solen och njuter. Så som vi nordbor gör när vi får chansen. Vi är ett soldyrkande folk sägs det och med tanke på hur folk allt oftare söker sig till värme och soldränkta stränder på resmål som Egypten, Thailand och exotiska Borneo....så är det nog så.

Jag minns hur avundsjuk jag blev den dagen i början av sommaren för länge sen, då jag fick höra nyheten om utlandsresan. Min mor flyttade telefonluren hon just lyft en bit från munnen och viskade till mig att nu skulle minsann min kusin och hennes mor resa till Benidorm på solsemester. Hon väste fram "Benidorm" på ett sätt som fick mig att tro att även hon var lite avundsjuk. Hon snörpte liksom lite förnärmat på munnen och höjde ögonbrynen mot telefonluren hon höll i högra handen.

Jag var tretton år och mina resor utanför landet hade varit väldigt få - en eller två gånger om året tog vi  färjan till Danmark, åt stekt spätta med remoulade och besökte Tivoli eller Zoo - det var min erfarenhet av utlandsresor. Tänk att min kusin skulle flyga så långt som till Spanien! Vilket äventyr!

Min kusin och jag tillbringade alla våra somrar mellan ett och femton år tillsammans, vi var lika gamla, vi älskade båda stugan vid havet, tyckte om att läsa Starlet och lyssna på Donny Osmond...och vi var kära i samma kille.

Men där tog likheterna slut! Min kusin var lång, smal och smidig.  Hennes guldblonda hår böljade ner över hennes rygg, hon sprang fort och klättrade i träd som en liten apa. Hon hade en tuff och lite utmanande framtoning och verkade äldre än sina tretton år.

Jag var hennes totala motsats, skulle man kunna säga. Inte alls tuff utan ganska blyg och tystlåten. Varken lång, smal eller särskilt smidig  Mitt mörka rufsiga hår böljade absolut inte nerför min rygg...och jag klättrade aldrig i träd eftersom jag troligen trillat ner om jag försökt....

Varje sommar var frågan given - skulle killen i stugan bredvid möjligen detta år börja titta åt vårt håll? Vi gjorde vad vi kunde - det ska erkännas. Vi solade för att bli bruna och snygga, vi var med på alla dyktävlingar i poolen och bordtennismatcher på gröningen. Vi rullade upp jeansen på vaderna och knöt blusen under brösten så att midjan syntes....nåja hon gjorde det i alla fall.  Och vi försökte verka äldre och mer världsvana än vi var.....vilket gick sådär....

Och nu skulle min kusin åka till Spanien i början av juni månad och tjuvstarta solandet! Dessutom skulle hon definitivt bli mer världsvan under veckan i Europa än jag lyckats bli under hela året i Sverige! Tusan också!

Sommaren kom och visst hade kusinen lagt sig till med lite "trams", som min mormor lakoniskt uttryckte det. Plötsligt skulle det smörjas kokosdoftande sololja på kroppen även när regnet plaskade i sanden utanför. De nyinförskaffade små spanska blusarna med volanger skulle på och eftersom de var känsliga för smuts satt min söta kusin stilla på gungorna i flera dagar i sina vackra kläder. Hon berättade högt och gärna om den spanska "pallan" med räkor och kyckling och om vinet hon blivit bjuden på av en snygg servitör. Hon beskrev inlevelsefullt den stora poolen vid hotellet, badvakten på stranden som älskat hennes guldfärgade hår och all shopping hon och hennes mamma hunnit med. Och jag satt bredvid och önskade att jag var som hon...

Men innerst inne var hon densamma som innan Spanienresan. En trettonåring som älskade hästar, hatade skolan och hade ett hårt liv i storstaden när hon inte var med oss vid havet. En bortglömd unge som var tvungen att bli vuxen alldeles för tidigt, hon slutade skolan i åttan, flyttade till egen lägenhet som sextonåring och när hon fick barn som artonåring hade vi för länge sedan drivit isär. Och jag önskade inte längre att jag var som hon....

Hon hade ett leende som avslöjade den lilla ensamma tösen bakom ett sminkat och hårt yttre. Hennes tuffa attityd, de äldre killarna och utekvällarna fick mig att känna mig både mesig och tråkig...då. Nu vet jag att allt detta "utanpåverk" hade ett enda syfte - att dölja sorg, osäkerhet, övergivenhet....och jag vet att hon faktiskt önskade att hon varit som jag ibland....

Vi har ingen kontakt längre, av olika anledningar,  men det hade varit kul att en dag kunna skoja lite  med henne om den där förfärliga kokosdoften som blandades med den kväljande doften av Niveakräm.  Och om hur min bror i förtvivlan skrek "Sluta mormor, jag kommer att fastna i lakanen!" när han fångats in på kvällen för den återkommande insmörjningen....

Och killen i stugan bredvid....ja han valde aldrig någon av oss trots våra ansträngningar!



Istället för pepparkakor bakar jag dessa hjärtkakor...recept från Danmark. Dom skulle jag bjuda kusinen på i så fall.....hon har trots allt en egen plats i mitt hjärta.

HJERTER AV HONNING (Honungshjärtan alltså)

Till 12 kakor behövs:
125 gram smör
150 gram honung
150 gram brun farin
1 tsk kanel
1 tsk mald ingefära
1 tsk mald nejlika
2 ägg
600 gram vetemjöl
1 tsk bakpulver
200 gram mörk choklad

Smält smör, honung och farinsocker i en gryta.
Häll upp det i en skål och blanda i kryddorna. Låt svalna.
Rör ner äggen i honungen.
Blanda 500 gram mjöl med bakpulvret och rör ner i blandningen.
Tillsätt resten av mjölet efter hand. Degen ska vara  smidig och ganska lös.
Packa in degen i plastfolie och låt den vila kallt över natten eller i minst tre timmar.
Sätt ugnen på 190 grader.
Dela degen i två-tre delar och kavla ut till kakor ca 8 mm tjocka.
Tag ut kakor med en hjärtform och lägg på bakplåtspappersklädd plåt.
Grädda ca 10 minuter.
Bred smält choklad över kakorna när de svalnat.