SOMMAR I DEN LILLA STADEN




Lugnet lägrar sig långsamt över vår lilla stad. Den intensiva säsongen med sommargäster på jakt efter Österlens gallerier, krukmakerier, gårdsbutiker och caféer börjar mattas av och många av oss som bor här året om andas långsamt ut. Nu blir det lättare att ta bilen till stan, mindre köer och normala priser på restaurangerna igen.

Men visst är det härligt när hamnen fylls av besökande båtar från alla möjliga håll och bryggorna blir till picknickbord där fisken från rökeriet avnjuts. Och visst är det höjden av sommar när "Gammeldansens vänner" låter musiken strömma ut över alla segelbåtarnas master och vidare bort mot Bornholm. Eller när "Tangoklubben" fyller kvällen med exotiska och smäktande toner med melankoliska förtecken.

Det är också både trevligt och underhållande att slå sig ner vid ett bord på favoritfiket och titta på campare och badgäster som gör sitt bästa för att hinna med allt....glass, våfflor med grädde, minigolf, räkmackor, den roliga brandbilen som tar en tur genom stan, stadens välkända wienerbröd och så "Lilla tåget" förstås. Man kan hinna mycket på en förmiddag!

Eftersom vi har förmånen att kunna ta cykeln till havet slipper vi det stora kaos som tar sin början vid elva-tiden på dagen. Då ska alla dessa badsugna barn, ungdomar, föräldrar, far- och morföräldrar transporteras ner till de vita sanddynerna tillsammans med badringar, parasoller, barnvagnar, fotbollar, stora kylväskor, fällbara solstolar....ett skådespel vi med visst nöje följer från vår plats utanför badhytten medan förmiddagskaffet rinner ner i kaffekokaren.

Våra solstolar står redan uppställda i vattenbrynet, de har stått där sedan tidig morgon, och nu kan vi lugnt iaktta oredan som komma skall....

Att parkera i skogen kräver sin man, och uppfinningsrikedomen är stor när man ska försöka trycka in sin stadsjeep mellan tallarna. För det har vi noterat under våra förmiddagar utanför hytten - bilarna är STORA. Vissa skickar spejare i förväg som sedan tvingas stå och ta emot ovett från andra parkeringsletare där de står och "håller plats". Vissa tar fyrhjulsdriften till hjälp och plöjer helt resolut en egen plats genom buskar och snår. Vissa struntar i alla regler i sin iver att få en bra plats vid strandkanten och parkerar sin bil precis framför skylten "Räddningsväg. Parkering förbjuden."

Men den som tog priset denna sommar var en man i en vit Toyota, modell stor. Han och hans dam snirklade sig med god fart ner längs den smala grusvägen mot stranden. I stort sett alla parkeringsmöjligheter var uttömda men det fanns en ganska smal lucka mellan två bilar, en lucka som ratats eftersom den just var så smal.

Mannen i Toyotan verkade dock tycka att den räckte och skickade ut sin dam. Hon skulle med handgester och rop sedan dirigera honom - rakt in i sidan på en av de parkerade bilarna!

Vi såg med misstro på när damen viftade avvärjande med båda händerna och vinkade ut mannen igen. Vi såg på när han backade ut, körde in igen, lyckades parkera och steg ur. Sedan tog dessa två, som talade glatt med varandra med omisskännlig uppländsk dialekt, sin lilla picknickkorg ur baksätet och gav sig av mot stranden!

Innan vi hunnit reagera har de uppslukats av de myllrande badgästerna och vi, tillsammans med ett äldre par på promenad med sin hund, bara gapade. Hur var det möjligt!

Min sambo hämtade papper och penna, skrev ner Toyotans registreringsnummer tillsammans med en redogörelse för händelseförloppet samt sitt eget mobilnummer. Lappen vek han ihop och fäste bakom vindrutetorkaren på den bil som fått hela sidan repad.

Det är klart att man blir upprörd av sådan själviskhet och hänsynslöshet. Men jag har bevittnat en, enligt mig, ännu större själviskhet och hänsynslöshet vid många, många tillfällen i sommar. På stranden.

När man är tillsammans med sina barn , på semestern och sommarlovet, vid havet, i solen....och helt hjärtlöst ägnar större delen av tiden åt sin mobiltelefon - då är man inte värd tiden, havet, solen och värmen. Om man kan nonchalera sina ungars rop på uppmärksamhet för att man måste spela spel, twittra eller lägga upp låtsasbilder på facebook då borde man skämmas! På riktigt!

Och någon borde berätta för er självupptagna föräldrar att just den dagen som gick, då ni inte hade tid för era ungar, den kommer ALDRIG tillbaka. Och klockan går, än så länge, inte att vrida tillbaka.

Plötsligt är de stora, de som just nu är små. Och ni kommer att ångra att ni inte njöt av dem och deras uppriktiga frågvishet, deras glädje över det lilla och deras solvarma, av saft klistriga händer i era på en brygga i solen.



Fortfarande går säkert grillarna varma, vi är ju ett grillande folk, och vad man lägger på grillen kan ju variera i det oändliga. Men jag tycker oftast att det är tillbehören till det grillade som är mest spännande. Här kommer några enkla och goda tips på tillbehör till grillat. Men också gott som inslag på ett buffébord.

KÖRSBÄRSTOMATER MED ÖRTER OCH PARMESAN
4 personer eller 8 på buffén.

40 körsbärstomater eller 500 gram av valfri sort. Prova att blanda olika sorter!
3 msk olivolja eller rapsolja
3-5 krm salt
½ tsk socker
2 krm svartpeppar
2 skivor rivet vitt bröd
2 dl riven parmesanost
1 kruka strimlad basilika
några kvistar timjan, repade

Dela tomaterna i halvor och ställ dem i en ugnsfast form. Ringla över olja, salta, peppra och sockra.
Blanda vitt bröd, parmesan, basilika och timjan och fördela över tomaterna. Baka i 150 grader i ca 45 minuter.

Eftersom det snart är tomatsäsong kommer här ett recept till med tomater.

TOMAT-OCH AUBERGINESALLAD
4 portioner eller 8 på buffén

300 gram små tomater
1 rödlök, skuren i klyftor
1 liten aubergine, skuren i 2 cm kuber
1 dl oliv- eller rapsolja
3 krm salt
1 burk, 400 gram, svarta bönor
1 burk, 400 gram stora vita bönor
1 kruka basilika
färsk timjan
200 gram fetaost i bitar
Saft från en citron
flingsalt och svartpeppar

Lägg tomater, lök och aubergine i en ungsfast form, ringla över hälften av oljan och salta. Sätt in i 200 grader ca 30 min.
Spola av bönorna i ett durkslag och blanda dem med tomatblandningen från ugnen. Lägg allt på ett fat och blanda ner basilika, fetaost och timjan. Ringla över resten av oljan och citronsaften. Strö på flingsalt och svartpeppar.

Om ni vill ha något gott att tugga på medan maten blir klar föreslår jag små nykokta rödbetor med smör, riven parmesan och rostade pinjenötter. Servera i en skål med små gafflar att plocka med.

FRÅN SKÅNE TILL VÄSTKUSTEN MED ROD OCH PHIL



En snabb överblick av läget - tanken full, olja så det räcker, presentpåsen i baksätet och Rod (Stewart) tillsammans med Phil (Collins) som resesällskap.

Klockan var sju och solen värmde redan från en klarblå himmel när jag backade ut från uppfarten och satte fart - mot Småland och en kär gammal vän.

"Jaha, först mot Sjöbo och Hörby, sedan mot Hässleholm. Ta sikte på Markaryd och sedan....Du hittar till Sjöbo, va?!" Min sambo såg bekymrad ut när han kvällen innan stod i köket och pedagogiskt försökte beskriva hur jag skulle ta mig till Småland utan att köra vilse. Med lång erfarenhet av min smått kaotiska förmåga att gå, köra, cykla fel försökte han förgäves få mig att använda vår GPS på min "roadtrip".

Dessutom skulle jag redan nästa dag köra från Småland till Orust och "det är ju på tvären och kan bli lite knivigt. Du kör ju mest norrut eller söderut!"
Jag klandrar honom inte - jag har absolut inget lokalsinne och hamnar ofta totalt galet men denna gång var jag helt säker! Och jag blir bara förvirrad av den metalliska rösten som uppmanar mig att "vända vid nästa möjlighet!"

Jag lovade att i alla fall ta med mig GPS:en för säkerhets skull, men när jag nu styrde mot Sjöbo var den tryggt instängd i handskfacket.

Phil Collins sjöng om "True colours" och jag skrålade lyckligt med. Det skulle bli härligt med ett par dagars "minisemester" och jag kände mig lite som en av damerna i filmen Thelma och Louise när jag styrde ut på stora vägen. Men säg den eufori som varar....i korsningen mot Sjöbo mötte jag en vit bil med ett firmamärke på sidan och minnet av en gräslig händelse placerade sig främst i mitt huvud.

Det var några dagar innan min lilla resa och jag passade på att städa ordentligt, vädra, lufta mattor...ja lite av varje. När jag sköt upp dörren för att hämta in mattorna hörde jag ett  hjärtskärande skrik -  först trodde jag att det var de förbaskade råkorna som bosatt sig i granarna utanför stallet som gapade, deras oväsen går inte av för hackor! Jag såg mig omkring och kisade upp mot grantopparna när jag hörde skriket igen - det där var inte något fågelläte. Det var någonting som förtvivlat sprattlade under kattens ena framtass och skrek för livet.

Jag stirrade mållös på katten som lugnt höll fast sitt byte och sedan vände jag på klacken och stormade in i farstun. Med bankande hjärta stod jag bara där och glodde in i väggen. "Låt dem försvinna, låt dem försvinna, låt dem försvinna......" minuterna gick och så småningom tog jag mod till mig, öppnade försiktigt dörren och kikade ut. Ingen katt och inget sprattlande vad det nu var.

Jag andades ut och tog ett steg ut på gräsmattan. Men så insåg jag att även om katten dödat sitt byte var det inte troligt att han skulle kunna äta upp det - det är en liten katt. Så vad skulle han då göra med sitt rov - jo troligen släpa in det i garaget och lägga det på mörning där.

Men i garaget fanns ingenting och i samma stund som jag stängde garageporten hörde jag återigen det hemska ljudet av ett djur i nöd och panik och på gräsmattan släpade katten runt på en liten kaninunge i väldigt dåligt skick.

Just som jag insåg att jag var tvungen att slå ihjäl det lilla djuret - jag var ju ensam hemma och kunde knappast ringa sambon för detta...hörde jag hur det knastrade på stallgången och en vit bil med firmamärke på sidan körde upp mot grinden.

Jag slängde en ilsken blick på katten och rusade upp mot stallet. "Kan Du hjälpa mig, katten har tagit en kaninunge och jag måste slå ihjäl den...kan Du hjälpa mig!?" Jag viftade frenetiskt mot trädgården och förväntade mig en hjälpande hand eller i alla fall lite stöd. Men icke! Mannen i den vita bilen fumlade med sin mobiltelefon, glodde skräckslaget på mig och sa på bredaste skånska - "ah näe, de inget for maj! Då harr du kommit ti fejl mennska!"

Så stegade han ut i hagen, ställde sig bakom staketet och kikade in i trädgården. Jag blinkade förvånat när jag insåg att han inte tänkte göra någon som helst insats. Det här fick jag sköta själv.

Med darrande händer hämtade jag en spade, föste undan katten som fortfarande inte lyckats ta död på det lilla kaninen och siktade. Fyra kraftiga slag för att vara säker och sen låg den där - stilla och stendöd. Och det var jag som hade dödat den! Fortfarande blir jag matt i kroppen när jag tänker på det....och fortfarande känner jag stor förundran över mannen i den vita bilen som istället för att hjälpa till gömde sig i hagen med munnen formad till ett "OOOOH!"

Jag lyfte upp kaninungen på spaden, vände mig om och slängde det döda djuret rakt ut i hagen. Gladorna ska ju också äta. Gubben hoppade kvickt undan och den vita bilen kom iväg med blixtens hastighet. Sedan dess har vi inte hälsat på varandra - gubben och jag.

"True colours....." Phil Collins röst fyllde bilen och med en grimas släppte jag minnet av kaninungen. Men....nu blev det kanske lite fel...igen! Jag skulle ju mot Hörby i rondellen...eller hur var det nu? Och vad stod det på den där skylten...

 På parkeringen till Hemköp i Sjöbo öppnade jag handskfacket, tog fram vår GPS och kopplade in den i cigarettuttaget. När jag tryckte igång den ljöd den metalliska kvinnorösten nästan triumfatoriskt - "vänd vid nästa möjlighet!"



I dessa dagar grillar i stort sett hela Sveriges befolkning i alla fall någon kväll och jag ska dela med mig av ett härligt recept på grillkrydda som kan varieras i det oändliga. Rosmarin till kyckling, citronpeppar till fisken, chilipulver för extra hetta...

Detta räcker till ca 800 gram kött

GRILLKRYDDA

1 msk grovmald svartpeppar
1 msk salt
1 tsk vitlökspulver
½ tsk cayennepeppar
1 msk paprikapulver
1 tsk torkad timjan
1 tsk mald spiskummin
½ tsk mald muskot

Jag tar ofta även ½ tsk mald kanel men det är en smaksak.

Till det grillade passar denna potatis jättebra.

RÅSTEKT SOCKERSALTAD FÄRSKPOTATIS

600 gram liten, väl skrubbad, färskpotatis
25 gram riktigt smör
½ dl rapsolja - gärna danska Lensgaards eller skånska Gunnarshögs
1 msk socker
salt
rosepeppar

Smält smör och olja i en stekpanna. Råstek potatisen under omrörning.
När potatisen har en liten kärna kvar tillsätts socker, salt och peppar.
Strö gärna över lite färska örter vid servering.

EN TURBOLÅDA OCH KAFFE I VITT PORSLIN


Det är nästan lite komiskt. Staden går i väntans tider...."Nu är det snart dags!" Inte mer än en månad kvar nu!" "Härligt ska det bli, HÄRLIGT!" "Vet man exakt när? Vilken datum alltså?" "Ja bilen är putsad och klar så det är bara att köra!"

I den här stan lever de gamla bilarna ett mycket offentligt liv under sommarhalvåret. Varje vår samlas bilfolket för att  cruisa förbi den stora och förväntansfulla publik som bänkat sig på trottoarer och torg. Det släpas ut stolar och bord, grillar och kylväskor....så är man redo för karavanen av vackra och välputsade amerikanska bilar.

Men det som "öppnar säsongen", det man så förväntansfullt väntar på just nu, är att "Jaktpaviljongen", också kallad "Jakten", ska öppna. Trevligaste serveringen i stan, enligt många.

Denna anrika byggnad anlades redan i mitten på 1800-talet men började inte användas som servering förrän 1926. I många år har den varit stället man åker till i alla fall en gång om dagen under sommaren. För en glass, en kopp kaffe, de hemlagade köttbullarna men kanske framförallt - för att visa upp sina välputsade fordon. Eller för att titta på andras.

Från campingen tvärs över vägen kommer familjerna på sin kvällspromenad. Stugägarna från skogen runtomkring träffas för en öl innan maten. På sommaren passar sena soldyrkare från stranden på att slå sig ner med en macka. I skuggan vid ett lite undanskymt bord sitter de fem kortspelarna - de kommer varje förmiddag och varje sen eftermiddag och tittar bara upp från sitt spel om något alldeles speciellt rullar förbi. Det finns plats för många på den gröna gräsmattan med de gamla trämöblerna.

Min biltokiga, och fantastiskt kunnige, lillebror kan sitta med armarna i kors och lyckligt sucka:
"En Chevrolet Camino-70 ss! Med en 454 LS7 med shift kit i turbo 400-lådan! Alltså här kan man sitta i timmar - jag skulle kunna bo här, faktiskt!" Och min intresserade sambo nickar allvarligt medhåll och tillägger något i stil med: "Ja, och en diffad 12-tum bakaxel....mmm Du kan väl sätta upp ett tält..."

Som lekman sträcker jag mig till att känna igen en Crown Victoria. På sin höjd. Och jag är inte särskilt intresserad av de tekniska detaljerna. Men jag tar mig väldigt gärna hit fina sommareftermiddagar för det är något visst med den här mötesplatsen. Bilarna, motorcyklarna, småstadens charm och förbannelse - alla känner alla. Och visst finns det en viss trygghet i att kunna säga "Kolla där kommer Lasse, han har köpt nytt!" Eller "Är inte det Sören? Har han vunnit pengar?! Den hade han inte i fjol!" En hand höjd till hälsning och en godkännande nick.


Det rullar in en mullrande jättemaskin på parkeringen och vid borden sträcker man på halsen, eller så reser man sig rentav, för att få en bättre blick över vem och vad som kom körande.....

Själv njuter jag av att man kan köpa gott kaffe på gammaldags vis i vit porslinskanna och att solen letar sig ner genom tallarna och överröser de gamla trämöblerna med värmande D-vitamin. Jag kan nöjt vända ansiktet mot solen, lyssna på vågorna som rullar in och känna en varm glädje över den gemenskap denna plats skapar. Mellan de motorintresserade, så klart, men också mellan alla oss andra som sjunker ner i en gammal trästol eller bara går förbi.





Vill ni bjuda på något riktigt gott i påsk? Då ska ni prova denna franska lammgryta. Börja två dagar innan - som de flesta goda grytor blir denna ännu godare om den får stå till sig.

FRANSK LAMMGRYTA
För 6 personer
1 kg lammstek i lagom stora grytbitar                           1-2 squashar                
smör, salt, peppar                                                             3-4 vitlöksklyftor
500 gram stora vita bönor                                              1 burk hela skalade tomater
5 gula lökar                                                                        3 msk tomatpure
4-5 kryddnejlikor                                                              2 msk olja
1 lagerblad                                                                         2 dl rött vin
vatten plus salt
3 stora paprikor

Blötlägg bönorna i rikligt med vatten under natten. Slå sedan av vattnet och häll bönorna i en stor kastrull tillsammans med en liter vatten och två teskedar salt. Stick in kryddnejlikorna i två av lökarna och lägg dem och ett lagerblad i kastrullen med bönorna.

Kok upp, skumma och koka under lock i ca en timme.

Putsa köttet och bryn det i smör i en gryta. Salta och peppra och häll på 3 dl vatten. Låt koka under lock på svag värme i ca 30 min.

Kärna ur paprikan och skär den i ganska stora bitar. Skala och skär den återstående löken i lika stora bitar och skär sedan squashen grovt. Häll oljan i en kastrull och häll ner grönsakerna. Rör runt och häll ner tomater, tomatpure och pressad vitlök. Salta och peppra. Koka grönsakerna mosiga.

Slå av vattnet från de kokta bönorna och häll dem och grönsakerna i grytan med köttet. Späd med vinet och låt allt koka ihop. Smaka av med mer kryddor och om Du tycker om det så tillsätt lite krossad rosmarin.

Låt grytan stå ett dygn innan Du serverar med ett gott bröd och ett glas rött.

CYKLING OCH KONST


Så var det dags! Cyklarna är pumpade, tvättade och justerade. Cykelhandskar och cykelstrumpor! inhandlade och extrakudden till min hårda sadel uppletad. Kommentaren "räcker inte den röven till för att sitta mjukt!?" har jag hört så tänk det inte ens!

Min sambo, han som hävdar att "cykling inte är sport utan konst",  har två vanliga cyklar och en racer och det är också han som tycker att cykelhandskar och cykelstrumpor är vettiga och bra tillbehör att ha i sin låda. Tillsammans med vadderade cykelbyxor....och dessutom kan han på fullaste allvar högtidligt betrakta en, i min smak, alldeles för brant och seg backe och utbrista: "Åh den här backen skulle vara härlig att kämpa sig igenom! Ju segare desto bättre!" Det är något oerhört märkligt över den kommentaren!

Han har skaffat en väldigt fin cykel åt mig och jag tycker absolut om att långsamt glida fram genom det skånska landskapet med solen i ansiktet och termosen i cykelkorgen....men jag kan inte - hur jag än försöker - finna någon som helst glädje i att svettig och flåsande knappt ta sig uppför....jag har dessutom usel balans och kan inte stå upp och cykla. Gissa om jag har utvecklat fina benmuskler.....!

Vi har ungefär 4 kilometer till centrum och det är ju inte så mycket....men eftersom det blåser 364 dagar av 365 här på slätten och det konstigt nog är motvind oavsett vilket håll man cyklar på, känns det ofta mycket längre. Särskilt hemvägen som har ett par "härliga" backar uppför kan reta gallfeber på mig.

De kommunala kommunikationerna har inte hittat hit än, så vill man ta sig ett glas eller två i stan får man vackert grensla sin cykel och bita ihop.

I förra veckan bestämde vi oss för att gå på bio tillsammans med några vänner. Bion - en av Sveriges äldsta - pausar mitt i filmen och då serveras det öl och vin i den lilla "baren". Man får välja om man vill gå onsdag eller torsdag - samma film båda dagarna, det börjar klockan sju och filmerna är omsorgsfullt valda och tilltalar vår smak alldeles utmärkt. Vi har sett många underbara historier här!

Biografen är vackert utsmyckad och ganska liten - det känns lite som att man tar plats i någons vardagsrum när man bänkar sig. Innan filmen sätter igång hälsar biografvaktmästaren oss alla välkomna och berättar lite om kvällens föreställning.......och naturligtvis ökar trivsamhetsgraden när ljuset tänds ungefär halvvägs in i filmen, biografvaktmästaren börjar skramla med flaskorna och vi upplyses om att "Nu är baren öppen! Välkomna fram!"

Faktum är att det där avbrottet är trevligt i många avseenden! Man reser på sig och strosar runt,  människorna i salongen börjar ofta prata om filmen med varandra, man blir lite bundis med stammisarna och nästa gång man kommer in i salongen möts man av ett igenkännande leende och en nick.

Ett trevligt "mittiveckannöje" som alltså kräver lite kondition. Jag tycker själv att min kondis är okej. Jag promenerar ofta långa sträckor i rask takt och jag spelar badminton då och då. Trädgårdsarbete kanske inte platsar som motionsform...eller? Tydligen hade jag misstagit mig totalt på min ork för när jag satte mig på cykeln denna torsdag och trampade mot staden blev jag andfådd direkt! Vi var på väg för att träffa vännerna för ett glas innan bion, det luktade hav, kvällen var mild och koltrasten jammade...det borde ha varit helt underbart!

Min sambo susade iväg med ett lyckligt leende på läpparna med kommentaren "Äntligen är säsongen igång"! Och jag log ansträngt, mumlade något otydligt och försökte att inte flåsa. "Är Du med?" är också en sån där otroligt irriterande kommentar som min käre vän kan kläcka ur sig. Vad menas med det? Att han är rädd att jag cyklat i diket, att han tycker att jag är långsam, att han vill visa hur oberörd han själv är....?

Men denna gång fälldes inga irriterande kommentarer. Istället vände han sig om mot mig och hojtade "Faan vad det känns i benen!" Men ändå liksom med en lycklig ton i rösten. Jag nappade snabbt på betet och ropade tillbaka "Ja verkligen, och andfådd blir man!" Jag kände en sorts samhörighet trots allt - tills han glatt och triumferande svarade "Andfådd? Är Du redan trött? Ja, jag har ju bättre kondition än Dig!" Jag stirrade förbluffat på honom innan han satte av mot staden med kraftiga tramptag och de framropade orden: "Kom ihåg, älskling! Cykling är en konst!"

Med röda kinder och ångande både av ansträngning och irritation, mötte jag vännerna utanför puben. De stod där lagom varma och med frisyrerna i ordning och såg misstroget på mig. "Hur långt har ni egentligen till stan? Det verkar ju jättejobbigt det där....med cyklingen alltså!" Jag bet ihop, andades ut och såg förvånat på dem. "Jobbigt? Nej underbart! Verkligen! Frisk luft och fina backar. Jättebra för konditionen... och....härligt!"

Min sambo såg roat på mig och skakade på huvudet och jag insåg att det var dags att slipa lite på formen....så att jag kan slå honom i "Roslinsbacken" - den värsta av dem alla......och dålig kondis eller ej - veckan därpå slog jag honom i badminton! Minsann!




Inför helgen ska jag återigen bjuda er på ett recept som kommer från matlagningskursen för Åke Sellert på åttiotalet - en salt och god fredags- eller lördagsrätt:

ANSJOVISRULLE
4 personer

Smörj en långpanna mycket väl och sätt ugnen på 225 grader.

Vispa ihop 3 ägg, 2½ dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver och 6 dl mjölk. Slå smeten i långpannan och grädda pannkakan i ca 20 minuter.

Gör under tiden fyllningen:
2 stora lökar
1 stor ask ansjovisfilé
2 dl riven ost
1 dl finhackad persilja

Hacka löken fint och stek den mjuk och blank i smör. Grovhacka ansjovisen och blanda ner i löken tillsammans med persiljan. Fräs någon minut.

Ta ut pannkakan och stjälp upp den på smörpapper. Bred ut fyllningen, strö på osten och rulla sedan ihop pannkakan som en rulltårta.

Lägg den på en plåt, strö över ytterligare lite ost och gratinera i 250 grader i ca 10 minuter eller tills osten fått färg.

Servera med en god sallad och ett gott öl.

EN STUND PÅ JORDEN

Jag gräver lite, reser mig och kikar över axeln. Jag hänger en vit tvätt i skuggan av ett körsbärsträd och ser mig om. Jag öppnar dörren, sätter matkassen vid mina fötter och kastar en blick inåt hallen. Jag går uppför trappan på kvällen och vänder mig för att kalla...men inte en enda gång är han där.

Jag saknar...

Katten äter sin mat och kastar ett öga på den tomma matskålen intill. Han leker med en gammal solros men verkar ändå uttråkad och han vilar i stolen framför TV:n på kvällen med ett öga öppet.

Han saknar....

Under så många år, i alla väder och med gott mod tog han plats i vår värld. Med ett stort hjärta och ett godmodigt sätt lade han världen för sina fötter. I ur och skur, i vått och torrt fanns han där och gav oss sin kravlösa kärlek med en sådan självklarhet att man häpnade ibland. Med den lilla svansen stolt i vädret och de små öronen flaxande tog han täten och visst liknade han en liten gris bakifrån.....

Överallt var han välkommen och vi hade honom med oss på allt vi gjorde. Med sitt vänliga sinne och glada lilla ansikte, sin klokskap och sin värdighet gjorde han våra dagar soliga och varma. Ensamma stunder och kalla nätter låg han där och delade med sig....av den trofasta kärlek som fanns i överflöd hos denne lille man....

Vi saknar.....

En gammal trogen vän är borta och dagarna blev långa och svåra. Det blev plötsligt svårt att stiga upp, att ta en promenad, att ta hand om trädgården, att sitta i soffan, att gå och lägga sig.....det fattas någonting......hela tiden.

De fina minnena är just nu oerhört svåra men de kommer att bilda en värmande pläd inom kort - jag måste bara vänja mig....

Älskade, älskade lille hund.....som jag saknar Dig!

KANINER OCH STÖRIGA KATTER

Jag har strosat omkring på gräsmattan och funderat, burit säckar med jord hit och dit, klippt bort överblivet och torrt från nymornade perenner, skaffat sorgkanter under naglarna av all lerjord och införskaffat lite färgglad fägring till krukor och rabatter.

Jag har suttit ett par gånger också - mot garageväggen i västersol och med upprullade byxben för att tillföra de aningen bleka skenbenen början till solbränna. "Man ser ju för fan ut som en blåmanet!" Min kära gamla vän Ann-Charlotte hade just påbörjat en prövning - på alla sätt -i ett provrum på KappAhl för sådär en trettiofem år sedan, när hon ilsket muttrande gav mig en oemotståndlig bild av en blåmanet i en rödrandig bikini!

Jag och butiksbiträdet ,som gick förbi med ett antal provade plagg från klädstången, skrattade högt båda två. "Ja det var en träffande beskrivning!" Butiksbiträdet kluckade hest och skakade på huvudet.

Och det är faktiskt en utmärkt beskrivning av vad som uppenbarar sig i ett provrum när man i april klär av sig och sätter på sig en färgglad bikini. Betänk att vi då var knappt tjugo och inte som nu - medelålders. Idag skulle jag ALDRIG utsätta mig, eller någon annan för den delen, för ett provrum i april med en bikini som ska bedömas. Varför man envisas med dessa gräsliga lampor är obegripligt - lite dämpad belysning tack!

För den delen är det hel baddräkt som gäller nuförtiden och jag provar aldrig! Men benen får ju ha sig en omgång innan man släpper ut dem i sällskap med andra ben. Så där satt jag med ansiktet mot solen och de bara underbenen på en pall och njöt....en rörelse i gräset fick mig att titta upp och där satt den lille katten. Jag har sagt förut att han är liten för att vara hankatt, ganska klumpig men ändå vig och dessutom har han kaninben. Ja i alla fall bakbenen ser ut som kaninben. Han är otroligt mjuk - precis som en kanin och ibland hoppar han runt på gräset och om han inte är hälften kanin så imiterar han fantastiskt bra....

Min sambo fnyser när han hör mig "Kanin! Du är ju knäpp!" Men idag har han fått bevis på att jag i alla fall inte är helt fel ute. Vid garaget har vi en lite rabatt där några lökväxter börjat ta fart. Jag har rensat och klippt och glatt konstaterat att det kommer att blomma av tulpaner där inom kort. Inte många, kanske sju eller åtta stycken - det är en liten rabatt - men i alla fall....

Så idag när jag släpade runt på en säck med jord slängde jag en blick ner på mina tulpanlökar....och fick se ett par av dem avgnagda ner till jorden. Ingenting kvar! Jag glodde förvånat på de knubbiga stumparna som en gång varit så lovande och visade min sambo. "Det är säkert en kanin", sa han och fortsatte ut i garaget. Kanin? Vi har faktiskt inga kaniner i trädgården men vi har en...just det en katt!

Jag såg mig omkring och fick syn på honom mitt på gräsmattan där han kastade runt en gammal tvättsvamp som han troligen hämtat i garaget. Jag glodde misstänksamt på honom men han bara fortsatte sin lek med tvättsvampen och i förbigående daskade han till hunden som stillsamt sträckt ut sig i den sista kvällssolen.

Jag fortsatte med mitt, till synes helt ointresserad av kattens förehavanden men med en spions alla utmärkande egenskaper på helspänn. Så småningom var tvättsvampen oskadliggjord och eftersom hunden inte överhuvudtaget var intresserad av vare sig lek eller slagsmål, drog sig katten mot stallet.

Och där i en slänt! Står de mest fantastiska tulpaner man kan tänka sig. För tillfället nyss uppstigna men om en månad höga och ståtliga med kronblad som ser ut som om någon målat dem med varsamma penseldrag - mina stoltheter! Mot denna tulpanrabatt var han på väg! Jag smög efter och fick se den lille marodören i sitt esse! Med snabba ryck strimlade han tulpanbladen och spottade ut resterna! Eller....åt han av bladen?

Snabba steg mot garaget och sambon. "Det är bevisat - hälften katt, hälften kanin!" Jag pekade triumferande mot stallet. Min sambo skakade på huvudet och följde med mig ut. När han såg katten med lycklig min i tulpanrabatten skrattade han stillsamt och sa "Ah låt honom vara, vad gör det?!"

Jag kommer inte att ge upp! Strax innan jag stängde trädgårdsbutiken för natten och gick in för att hälla upp ett glas vin, gjorde odjuret ett anfall mot en nyss uppkommen ormbunke. En liten planta drogs upp med rötterna och jag fick ta till röstresurserna. "NU ÄR DET BRA!" Katten blinkade oförstående mot mig och slank iväg och jag fick dåligt samvete....en liten stund...tills jag såg honom sätta sig och pinka på mina älskade stockrosor!

Kaninstek på söndag?

Nej vi tar något annat.... Under en vår i början av åttiotalet gick jag en matlagningskurs hos en mycket duktig krögare och fick lära mig en hel massa.....bland annat lagade vi denna underbara måltid:

HELSTEKT FLÄSKKOTLETTRAD MED SVAMPSÅS
6 personer
1½ kg fläskkotlettrad med ben och fettkanten kvar
1 tsk paprikapulver
2 tsk kummin
50 gram smör
2 oskalade äpplen i klyftor
1 buljongtärning + 1 dl vatten
salt och nymalen svartpeppar

Putsa steken men låt fettkanten och benet sitta kvar. Gör små fickor i köttet med en liten vass kniv och fördela paprikapulvret i fickorna.
Klappa in steken med salt, peppar och kummin och bryn den i smör runt om i en stekgryta som tål ugnsvärme.
Stoppa ner äppelklyftorna runt steken, blanda smulad buljongtärning med vatten och häll vätskan runt steken.
Ställ in grytan utan lock i ugnen på 175 grader och låt den stå på nedersta falsen i drygt en timme.

Gör såsen under tiden.

250 gram rensade färska champinjoner
30 gram smör
1½ del vetemjöl
3 dl grädde
2 dl silad sky från steken
salt, peppar, paprikapulver

Fräs svampen i en panna utan smör tills vätskan kokt ur. Tillsätt smöret och pudra över mjölet. Rör om och låt mjölet fräsa innan du tillsätter grädde och sky under omrörning.
Smaka av med salt och kryddor.

Skär loss köttet från benet och skiva det. Lägg det på ett fat och häll över såsen.

Servera med hasselbackspotatis, gelé och sallad.

UNDERHUDSFETT OCH SKÖLDPADDOR


Kaffet smakar alltid bäst utomhus - även om det kallnar fort just nu. Precis som den där varma korven man blir tvungen att köpa när man går förbi korvkiosken på söndagspromenaden. Doften av grillad korv som strömmar ut genom luckan och gör att man måste.....även om det bara var en timme sedan man åt...

Lutad mot den vitmålade farstuväggen och med morgonsolens första, sneda strålar mot kinderna intar jag mitt morgonkaffe och inser att lycka kan vara många olika saker...

Som denna morgon....

Fåglarna stimmar omkring och letar fruar, kvistar, lämpliga byggplatser och rivaler att fäktas med. I ena hörnet, under de höga gamla granarna, festar fasanerna på övervintrade äpplen som nog jäst att döma av fåglarnas godmodiga kuttrande....

Katten har tagit sig upp i en övergiven balkonglåda och putsar sig i värmen medan han iakttar fågellivet runt omkring med misstänksam min. Han är ingen jägare och det vet han men han tycker om tanken på att verka skräckinjagande och gör en och annan fruktlös raid bara för att.....

Och den gamla ledbrutna hunden sträcker gäspande på sig, sätter nosen i luften och vädrar och sjunker sedan tungt ner på sin filt med en nöjd suck.

Själv ser jag mig omkring redo att ta itu med det underbara vårbruket.......och kanske få ner lite penséer i krukorna som stått tomma sedan i höstas. 

När våren tar sådana här krafttag dras man med....man ser plötsligt dagar på stranden, cykelutflykter, grillkvällar, saftstunder i skuggan......

När vi var i stugan vid havet bodde vi i stort sett på stranden. Ett gult trästaket var det enda som skilde oss från sanddynerna. Vi var strängt förbjudna att gå till "sjön" själv - alltid vuxet sällskap på stranden! Varför man sa sjön om havet är fortfarande oklart - kanske för att vi badade i en del av Östersjön......

En av dessa varma sommardagar hängde jag min gula badrock över axlarna och ställde mig på verandan för att invänta resten av familjen. Min brors röst hördes från köket när han beordrade mormor att packa ner saften, kexen och vetebullarna. Min kusin smorde in sig med den obligatoriska kokosoljan och rättade till bikiniöverdelen - killen i stugan bredvid skulle kanske också komma ner och bada....

Dörren till verandan drogs igen och låstes och mormor och lillebror kom ut genom dörren på baksidan med strandpackningen..."lite hjälp här tack!" Mormor pekade på de tre badmadrasserna som låg i sanden. "Ska ni ha dem med så varsågoda och bär!"

Madrasserna hade vi fått året innan av morfar - de hade en plastruta i kudden så att man kunde ligga på magen på madrassen i vattnet och se fiskar och annat genom det lilla fönstret. Vi hade förtjusta simmat runt med de där madrasserna även i den lilla runda poolen!

Men i år såg min kusin med besvärad min på sin gula madrass och rynkade på näsan. "Nej jag tänker inte ligga och plaska på en sån....fånigt!" Mormor drog ett bloss på cigaretten och gav henne en road blick. "Nehej, Du slipper. Men ni då?"

Min bror greppade sin och gick mot grinden men jag stod osäkert kvar. "Nå!?" Mormor började bli otålig....men jag tvekade. Var det risk för att bli betraktad som barnslig? Skulle man istället sitta snyggt på en filt och smörja in sig med kokosolja och hoppas att killen i stugan bredvid skulle tycka att man var skitsnygg...?

"Nu går vi!" Mormor lyfte korgen med fika och gick efter lillebror mot grinden. Jag tog madrassen med mig.

Vi hade precis hunnit lägga ut filtarna och handdukarna i sanden, mormor hade just öppnat munnen för att påminna min bror om att inte ha så bråttom....när han stormade ut i det kyliga vattnet med madrassen i högsta hugg. Han paddlade runt i exakt fyra minuter innan han rusade upp ur vattnet och kastade sig ner på filten med huttrande läppar.

"Om Du skulle ta det lite lugnt", förmanade mormor. "Du hinner ju knappt i förrän Du är uppe igen! Är det ens lönt att Du följer med ner hit?" Med oförstående min kurade lillebror ihop sig i solen och muttrade "ska man aldrig få någon fika här...."

Jag tog väldigt mycket längre tid på mig när jag skulle bada. Jag höll min madrass under ena armen och tog mig långsamt ut i vattnet. Men när jag väl kommit i kunde jag stanna i havet i timmar. Min bror hade snappat upp en diskussion om underhudsfett och förmågan att hålla värmen - jag tror att det hade med fiskar att göra - och han ville gärna visa att han minsann hängde med..."bra med underhudsfett, syrran!" , konstaterade han viktigt och förstod inte alls varför mormor daskade till honom i nacken och bad honom hålla klaffen.

När jag låg där på min madrass och guppade kände jag den varma solen på ryggen, jag hörde fiskmåsarnas skratt och barnröster på avstånd. Det var nästan så att jag slumrade till där bland de vaggande vågorna.....så hör jag plötsligt en bekant röst. "Hej på er! Kan jag låna en madrass? Och smaka en bulle...?" Jag lyfte hastigt på huvudet och rullade ovigt av madrassen. Det var han! Killen i stugan bredvid! Brunbränd med en vetebulle i handen var han på väg ut till mig med lillebrors madrass under armen....

Vi paddlade runt en bra stund och letade fisk, längre och längre ut. På stranden stod mormor och höll oss under sträng uppsikt. Det var absolut förbjudet att paddla för långt ut och nu viftade hon frenetiskt åt oss att komma in mot land. Jag hade kunnat paddla till Danmark med lätthet den förmiddagen om föremålet för min ömma låga hade velat följa med....men det ville han inte och till sist drog vi oss mot stranden.

När grannkillen leende lämnade tillbaka madrassen hördes min lillebrors ljuva stämma när han pekade ut mot mig och stolt utbrast: "Henne slår ingen - hon kan bada hela dagen och det beror på underhudsfettet!" Han var övertygad om att det var BRA att ha underhudsfett!Kul lillebror!

Och på filten med de nyinköpta solglasögonen på näsan konstaterade min kusin krasst att likheten mellan mig och en sköldpadda varit slående därifrån strandkanten. "Förmodligen var den ännu mer slående där ute till havs..."

Idag vet jag att hon var avundsjuk och förbannade sitt misstag att inte ta med sin madrass... men som trettonåring...tja man kan säga att det där med underhudsfett och sköldpaddor spökade i några år....tills jag blev klok på vad som egentligen är viktigt....

Nu för tiden badar jag sporadiskt, där jag bor är det riktigt kallt i vattnet! Och idag är det faktiskt min lillebror som ligger i längst - undrar om jag ska ta upp det där med underhudsfett någon dag......

Min farfar åt väldigt gärna grova mackor med isterflott och salt - och det gjorde jag med! Min mormor bakade "flottabullar" som gick åt med vindens hastighet när de sattes fram till eftermiddagsfikat...

Här kommer ett väl bevarat och småhemligt recept - känn er utvalda!

FLOTTABULLAR
På bilden med florsocker men det är godare utan!

3-4 ägg
1,5 kopp socker
2,5 kopp mjöl
1,5 tsk bakpulver
1 kopp mjölk

Det är kaffekoppar - inte muggar vi talar om. Smeten ska vara tjockare än sockerkakssmet.

Värm isterflott eller kokosfett i en kastrull tills den är redo för fritering och klicka sen ner smeten - en stor matsked per bulle. Bullarna flyter upp när de är klara och ska vara bruna på ytan. Se upp för de är varma!!