CYKLING OCH KONST


Så var det dags! Cyklarna är pumpade, tvättade och justerade. Cykelhandskar och cykelstrumpor! inhandlade och extrakudden till min hårda sadel uppletad. Kommentaren "räcker inte den röven till för att sitta mjukt!?" har jag hört så tänk det inte ens!

Min sambo, han som hävdar att "cykling inte är sport utan konst",  har två vanliga cyklar och en racer och det är också han som tycker att cykelhandskar och cykelstrumpor är vettiga och bra tillbehör att ha i sin låda. Tillsammans med vadderade cykelbyxor....och dessutom kan han på fullaste allvar högtidligt betrakta en, i min smak, alldeles för brant och seg backe och utbrista: "Åh den här backen skulle vara härlig att kämpa sig igenom! Ju segare desto bättre!" Det är något oerhört märkligt över den kommentaren!

Han har skaffat en väldigt fin cykel åt mig och jag tycker absolut om att långsamt glida fram genom det skånska landskapet med solen i ansiktet och termosen i cykelkorgen....men jag kan inte - hur jag än försöker - finna någon som helst glädje i att svettig och flåsande knappt ta sig uppför....jag har dessutom usel balans och kan inte stå upp och cykla. Gissa om jag har utvecklat fina benmuskler.....!

Vi har ungefär 4 kilometer till centrum och det är ju inte så mycket....men eftersom det blåser 364 dagar av 365 här på slätten och det konstigt nog är motvind oavsett vilket håll man cyklar på, känns det ofta mycket längre. Särskilt hemvägen som har ett par "härliga" backar uppför kan reta gallfeber på mig.

De kommunala kommunikationerna har inte hittat hit än, så vill man ta sig ett glas eller två i stan får man vackert grensla sin cykel och bita ihop.

I förra veckan bestämde vi oss för att gå på bio tillsammans med några vänner. Bion - en av Sveriges äldsta - pausar mitt i filmen och då serveras det öl och vin i den lilla "baren". Man får välja om man vill gå onsdag eller torsdag - samma film båda dagarna, det börjar klockan sju och filmerna är omsorgsfullt valda och tilltalar vår smak alldeles utmärkt. Vi har sett många underbara historier här!

Biografen är vackert utsmyckad och ganska liten - det känns lite som att man tar plats i någons vardagsrum när man bänkar sig. Innan filmen sätter igång hälsar biografvaktmästaren oss alla välkomna och berättar lite om kvällens föreställning.......och naturligtvis ökar trivsamhetsgraden när ljuset tänds ungefär halvvägs in i filmen, biografvaktmästaren börjar skramla med flaskorna och vi upplyses om att "Nu är baren öppen! Välkomna fram!"

Faktum är att det där avbrottet är trevligt i många avseenden! Man reser på sig och strosar runt,  människorna i salongen börjar ofta prata om filmen med varandra, man blir lite bundis med stammisarna och nästa gång man kommer in i salongen möts man av ett igenkännande leende och en nick.

Ett trevligt "mittiveckannöje" som alltså kräver lite kondition. Jag tycker själv att min kondis är okej. Jag promenerar ofta långa sträckor i rask takt och jag spelar badminton då och då. Trädgårdsarbete kanske inte platsar som motionsform...eller? Tydligen hade jag misstagit mig totalt på min ork för när jag satte mig på cykeln denna torsdag och trampade mot staden blev jag andfådd direkt! Vi var på väg för att träffa vännerna för ett glas innan bion, det luktade hav, kvällen var mild och koltrasten jammade...det borde ha varit helt underbart!

Min sambo susade iväg med ett lyckligt leende på läpparna med kommentaren "Äntligen är säsongen igång"! Och jag log ansträngt, mumlade något otydligt och försökte att inte flåsa. "Är Du med?" är också en sån där otroligt irriterande kommentar som min käre vän kan kläcka ur sig. Vad menas med det? Att han är rädd att jag cyklat i diket, att han tycker att jag är långsam, att han vill visa hur oberörd han själv är....?

Men denna gång fälldes inga irriterande kommentarer. Istället vände han sig om mot mig och hojtade "Faan vad det känns i benen!" Men ändå liksom med en lycklig ton i rösten. Jag nappade snabbt på betet och ropade tillbaka "Ja verkligen, och andfådd blir man!" Jag kände en sorts samhörighet trots allt - tills han glatt och triumferande svarade "Andfådd? Är Du redan trött? Ja, jag har ju bättre kondition än Dig!" Jag stirrade förbluffat på honom innan han satte av mot staden med kraftiga tramptag och de framropade orden: "Kom ihåg, älskling! Cykling är en konst!"

Med röda kinder och ångande både av ansträngning och irritation, mötte jag vännerna utanför puben. De stod där lagom varma och med frisyrerna i ordning och såg misstroget på mig. "Hur långt har ni egentligen till stan? Det verkar ju jättejobbigt det där....med cyklingen alltså!" Jag bet ihop, andades ut och såg förvånat på dem. "Jobbigt? Nej underbart! Verkligen! Frisk luft och fina backar. Jättebra för konditionen... och....härligt!"

Min sambo såg roat på mig och skakade på huvudet och jag insåg att det var dags att slipa lite på formen....så att jag kan slå honom i "Roslinsbacken" - den värsta av dem alla......och dålig kondis eller ej - veckan därpå slog jag honom i badminton! Minsann!




Inför helgen ska jag återigen bjuda er på ett recept som kommer från matlagningskursen för Åke Sellert på åttiotalet - en salt och god fredags- eller lördagsrätt:

ANSJOVISRULLE
4 personer

Smörj en långpanna mycket väl och sätt ugnen på 225 grader.

Vispa ihop 3 ägg, 2½ dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver och 6 dl mjölk. Slå smeten i långpannan och grädda pannkakan i ca 20 minuter.

Gör under tiden fyllningen:
2 stora lökar
1 stor ask ansjovisfilé
2 dl riven ost
1 dl finhackad persilja

Hacka löken fint och stek den mjuk och blank i smör. Grovhacka ansjovisen och blanda ner i löken tillsammans med persiljan. Fräs någon minut.

Ta ut pannkakan och stjälp upp den på smörpapper. Bred ut fyllningen, strö på osten och rulla sedan ihop pannkakan som en rulltårta.

Lägg den på en plåt, strö över ytterligare lite ost och gratinera i 250 grader i ca 10 minuter eller tills osten fått färg.

Servera med en god sallad och ett gott öl.