EN STUND PÅ JORDEN

Jag gräver lite, reser mig och kikar över axeln. Jag hänger en vit tvätt i skuggan av ett körsbärsträd och ser mig om. Jag öppnar dörren, sätter matkassen vid mina fötter och kastar en blick inåt hallen. Jag går uppför trappan på kvällen och vänder mig för att kalla...men inte en enda gång är han där.

Jag saknar...

Katten äter sin mat och kastar ett öga på den tomma matskålen intill. Han leker med en gammal solros men verkar ändå uttråkad och han vilar i stolen framför TV:n på kvällen med ett öga öppet.

Han saknar....

Under så många år, i alla väder och med gott mod tog han plats i vår värld. Med ett stort hjärta och ett godmodigt sätt lade han världen för sina fötter. I ur och skur, i vått och torrt fanns han där och gav oss sin kravlösa kärlek med en sådan självklarhet att man häpnade ibland. Med den lilla svansen stolt i vädret och de små öronen flaxande tog han täten och visst liknade han en liten gris bakifrån.....

Överallt var han välkommen och vi hade honom med oss på allt vi gjorde. Med sitt vänliga sinne och glada lilla ansikte, sin klokskap och sin värdighet gjorde han våra dagar soliga och varma. Ensamma stunder och kalla nätter låg han där och delade med sig....av den trofasta kärlek som fanns i överflöd hos denne lille man....

Vi saknar.....

En gammal trogen vän är borta och dagarna blev långa och svåra. Det blev plötsligt svårt att stiga upp, att ta en promenad, att ta hand om trädgården, att sitta i soffan, att gå och lägga sig.....det fattas någonting......hela tiden.

De fina minnena är just nu oerhört svåra men de kommer att bilda en värmande pläd inom kort - jag måste bara vänja mig....

Älskade, älskade lille hund.....som jag saknar Dig!

KANINER OCH STÖRIGA KATTER

Jag har strosat omkring på gräsmattan och funderat, burit säckar med jord hit och dit, klippt bort överblivet och torrt från nymornade perenner, skaffat sorgkanter under naglarna av all lerjord och införskaffat lite färgglad fägring till krukor och rabatter.

Jag har suttit ett par gånger också - mot garageväggen i västersol och med upprullade byxben för att tillföra de aningen bleka skenbenen början till solbränna. "Man ser ju för fan ut som en blåmanet!" Min kära gamla vän Ann-Charlotte hade just påbörjat en prövning - på alla sätt -i ett provrum på KappAhl för sådär en trettiofem år sedan, när hon ilsket muttrande gav mig en oemotståndlig bild av en blåmanet i en rödrandig bikini!

Jag och butiksbiträdet ,som gick förbi med ett antal provade plagg från klädstången, skrattade högt båda två. "Ja det var en träffande beskrivning!" Butiksbiträdet kluckade hest och skakade på huvudet.

Och det är faktiskt en utmärkt beskrivning av vad som uppenbarar sig i ett provrum när man i april klär av sig och sätter på sig en färgglad bikini. Betänk att vi då var knappt tjugo och inte som nu - medelålders. Idag skulle jag ALDRIG utsätta mig, eller någon annan för den delen, för ett provrum i april med en bikini som ska bedömas. Varför man envisas med dessa gräsliga lampor är obegripligt - lite dämpad belysning tack!

För den delen är det hel baddräkt som gäller nuförtiden och jag provar aldrig! Men benen får ju ha sig en omgång innan man släpper ut dem i sällskap med andra ben. Så där satt jag med ansiktet mot solen och de bara underbenen på en pall och njöt....en rörelse i gräset fick mig att titta upp och där satt den lille katten. Jag har sagt förut att han är liten för att vara hankatt, ganska klumpig men ändå vig och dessutom har han kaninben. Ja i alla fall bakbenen ser ut som kaninben. Han är otroligt mjuk - precis som en kanin och ibland hoppar han runt på gräset och om han inte är hälften kanin så imiterar han fantastiskt bra....

Min sambo fnyser när han hör mig "Kanin! Du är ju knäpp!" Men idag har han fått bevis på att jag i alla fall inte är helt fel ute. Vid garaget har vi en lite rabatt där några lökväxter börjat ta fart. Jag har rensat och klippt och glatt konstaterat att det kommer att blomma av tulpaner där inom kort. Inte många, kanske sju eller åtta stycken - det är en liten rabatt - men i alla fall....

Så idag när jag släpade runt på en säck med jord slängde jag en blick ner på mina tulpanlökar....och fick se ett par av dem avgnagda ner till jorden. Ingenting kvar! Jag glodde förvånat på de knubbiga stumparna som en gång varit så lovande och visade min sambo. "Det är säkert en kanin", sa han och fortsatte ut i garaget. Kanin? Vi har faktiskt inga kaniner i trädgården men vi har en...just det en katt!

Jag såg mig omkring och fick syn på honom mitt på gräsmattan där han kastade runt en gammal tvättsvamp som han troligen hämtat i garaget. Jag glodde misstänksamt på honom men han bara fortsatte sin lek med tvättsvampen och i förbigående daskade han till hunden som stillsamt sträckt ut sig i den sista kvällssolen.

Jag fortsatte med mitt, till synes helt ointresserad av kattens förehavanden men med en spions alla utmärkande egenskaper på helspänn. Så småningom var tvättsvampen oskadliggjord och eftersom hunden inte överhuvudtaget var intresserad av vare sig lek eller slagsmål, drog sig katten mot stallet.

Och där i en slänt! Står de mest fantastiska tulpaner man kan tänka sig. För tillfället nyss uppstigna men om en månad höga och ståtliga med kronblad som ser ut som om någon målat dem med varsamma penseldrag - mina stoltheter! Mot denna tulpanrabatt var han på väg! Jag smög efter och fick se den lille marodören i sitt esse! Med snabba ryck strimlade han tulpanbladen och spottade ut resterna! Eller....åt han av bladen?

Snabba steg mot garaget och sambon. "Det är bevisat - hälften katt, hälften kanin!" Jag pekade triumferande mot stallet. Min sambo skakade på huvudet och följde med mig ut. När han såg katten med lycklig min i tulpanrabatten skrattade han stillsamt och sa "Ah låt honom vara, vad gör det?!"

Jag kommer inte att ge upp! Strax innan jag stängde trädgårdsbutiken för natten och gick in för att hälla upp ett glas vin, gjorde odjuret ett anfall mot en nyss uppkommen ormbunke. En liten planta drogs upp med rötterna och jag fick ta till röstresurserna. "NU ÄR DET BRA!" Katten blinkade oförstående mot mig och slank iväg och jag fick dåligt samvete....en liten stund...tills jag såg honom sätta sig och pinka på mina älskade stockrosor!

Kaninstek på söndag?

Nej vi tar något annat.... Under en vår i början av åttiotalet gick jag en matlagningskurs hos en mycket duktig krögare och fick lära mig en hel massa.....bland annat lagade vi denna underbara måltid:

HELSTEKT FLÄSKKOTLETTRAD MED SVAMPSÅS
6 personer
1½ kg fläskkotlettrad med ben och fettkanten kvar
1 tsk paprikapulver
2 tsk kummin
50 gram smör
2 oskalade äpplen i klyftor
1 buljongtärning + 1 dl vatten
salt och nymalen svartpeppar

Putsa steken men låt fettkanten och benet sitta kvar. Gör små fickor i köttet med en liten vass kniv och fördela paprikapulvret i fickorna.
Klappa in steken med salt, peppar och kummin och bryn den i smör runt om i en stekgryta som tål ugnsvärme.
Stoppa ner äppelklyftorna runt steken, blanda smulad buljongtärning med vatten och häll vätskan runt steken.
Ställ in grytan utan lock i ugnen på 175 grader och låt den stå på nedersta falsen i drygt en timme.

Gör såsen under tiden.

250 gram rensade färska champinjoner
30 gram smör
1½ del vetemjöl
3 dl grädde
2 dl silad sky från steken
salt, peppar, paprikapulver

Fräs svampen i en panna utan smör tills vätskan kokt ur. Tillsätt smöret och pudra över mjölet. Rör om och låt mjölet fräsa innan du tillsätter grädde och sky under omrörning.
Smaka av med salt och kryddor.

Skär loss köttet från benet och skiva det. Lägg det på ett fat och häll över såsen.

Servera med hasselbackspotatis, gelé och sallad.

UNDERHUDSFETT OCH SKÖLDPADDOR


Kaffet smakar alltid bäst utomhus - även om det kallnar fort just nu. Precis som den där varma korven man blir tvungen att köpa när man går förbi korvkiosken på söndagspromenaden. Doften av grillad korv som strömmar ut genom luckan och gör att man måste.....även om det bara var en timme sedan man åt...

Lutad mot den vitmålade farstuväggen och med morgonsolens första, sneda strålar mot kinderna intar jag mitt morgonkaffe och inser att lycka kan vara många olika saker...

Som denna morgon....

Fåglarna stimmar omkring och letar fruar, kvistar, lämpliga byggplatser och rivaler att fäktas med. I ena hörnet, under de höga gamla granarna, festar fasanerna på övervintrade äpplen som nog jäst att döma av fåglarnas godmodiga kuttrande....

Katten har tagit sig upp i en övergiven balkonglåda och putsar sig i värmen medan han iakttar fågellivet runt omkring med misstänksam min. Han är ingen jägare och det vet han men han tycker om tanken på att verka skräckinjagande och gör en och annan fruktlös raid bara för att.....

Och den gamla ledbrutna hunden sträcker gäspande på sig, sätter nosen i luften och vädrar och sjunker sedan tungt ner på sin filt med en nöjd suck.

Själv ser jag mig omkring redo att ta itu med det underbara vårbruket.......och kanske få ner lite penséer i krukorna som stått tomma sedan i höstas. 

När våren tar sådana här krafttag dras man med....man ser plötsligt dagar på stranden, cykelutflykter, grillkvällar, saftstunder i skuggan......

När vi var i stugan vid havet bodde vi i stort sett på stranden. Ett gult trästaket var det enda som skilde oss från sanddynerna. Vi var strängt förbjudna att gå till "sjön" själv - alltid vuxet sällskap på stranden! Varför man sa sjön om havet är fortfarande oklart - kanske för att vi badade i en del av Östersjön......

En av dessa varma sommardagar hängde jag min gula badrock över axlarna och ställde mig på verandan för att invänta resten av familjen. Min brors röst hördes från köket när han beordrade mormor att packa ner saften, kexen och vetebullarna. Min kusin smorde in sig med den obligatoriska kokosoljan och rättade till bikiniöverdelen - killen i stugan bredvid skulle kanske också komma ner och bada....

Dörren till verandan drogs igen och låstes och mormor och lillebror kom ut genom dörren på baksidan med strandpackningen..."lite hjälp här tack!" Mormor pekade på de tre badmadrasserna som låg i sanden. "Ska ni ha dem med så varsågoda och bär!"

Madrasserna hade vi fått året innan av morfar - de hade en plastruta i kudden så att man kunde ligga på magen på madrassen i vattnet och se fiskar och annat genom det lilla fönstret. Vi hade förtjusta simmat runt med de där madrasserna även i den lilla runda poolen!

Men i år såg min kusin med besvärad min på sin gula madrass och rynkade på näsan. "Nej jag tänker inte ligga och plaska på en sån....fånigt!" Mormor drog ett bloss på cigaretten och gav henne en road blick. "Nehej, Du slipper. Men ni då?"

Min bror greppade sin och gick mot grinden men jag stod osäkert kvar. "Nå!?" Mormor började bli otålig....men jag tvekade. Var det risk för att bli betraktad som barnslig? Skulle man istället sitta snyggt på en filt och smörja in sig med kokosolja och hoppas att killen i stugan bredvid skulle tycka att man var skitsnygg...?

"Nu går vi!" Mormor lyfte korgen med fika och gick efter lillebror mot grinden. Jag tog madrassen med mig.

Vi hade precis hunnit lägga ut filtarna och handdukarna i sanden, mormor hade just öppnat munnen för att påminna min bror om att inte ha så bråttom....när han stormade ut i det kyliga vattnet med madrassen i högsta hugg. Han paddlade runt i exakt fyra minuter innan han rusade upp ur vattnet och kastade sig ner på filten med huttrande läppar.

"Om Du skulle ta det lite lugnt", förmanade mormor. "Du hinner ju knappt i förrän Du är uppe igen! Är det ens lönt att Du följer med ner hit?" Med oförstående min kurade lillebror ihop sig i solen och muttrade "ska man aldrig få någon fika här...."

Jag tog väldigt mycket längre tid på mig när jag skulle bada. Jag höll min madrass under ena armen och tog mig långsamt ut i vattnet. Men när jag väl kommit i kunde jag stanna i havet i timmar. Min bror hade snappat upp en diskussion om underhudsfett och förmågan att hålla värmen - jag tror att det hade med fiskar att göra - och han ville gärna visa att han minsann hängde med..."bra med underhudsfett, syrran!" , konstaterade han viktigt och förstod inte alls varför mormor daskade till honom i nacken och bad honom hålla klaffen.

När jag låg där på min madrass och guppade kände jag den varma solen på ryggen, jag hörde fiskmåsarnas skratt och barnröster på avstånd. Det var nästan så att jag slumrade till där bland de vaggande vågorna.....så hör jag plötsligt en bekant röst. "Hej på er! Kan jag låna en madrass? Och smaka en bulle...?" Jag lyfte hastigt på huvudet och rullade ovigt av madrassen. Det var han! Killen i stugan bredvid! Brunbränd med en vetebulle i handen var han på väg ut till mig med lillebrors madrass under armen....

Vi paddlade runt en bra stund och letade fisk, längre och längre ut. På stranden stod mormor och höll oss under sträng uppsikt. Det var absolut förbjudet att paddla för långt ut och nu viftade hon frenetiskt åt oss att komma in mot land. Jag hade kunnat paddla till Danmark med lätthet den förmiddagen om föremålet för min ömma låga hade velat följa med....men det ville han inte och till sist drog vi oss mot stranden.

När grannkillen leende lämnade tillbaka madrassen hördes min lillebrors ljuva stämma när han pekade ut mot mig och stolt utbrast: "Henne slår ingen - hon kan bada hela dagen och det beror på underhudsfettet!" Han var övertygad om att det var BRA att ha underhudsfett!Kul lillebror!

Och på filten med de nyinköpta solglasögonen på näsan konstaterade min kusin krasst att likheten mellan mig och en sköldpadda varit slående därifrån strandkanten. "Förmodligen var den ännu mer slående där ute till havs..."

Idag vet jag att hon var avundsjuk och förbannade sitt misstag att inte ta med sin madrass... men som trettonåring...tja man kan säga att det där med underhudsfett och sköldpaddor spökade i några år....tills jag blev klok på vad som egentligen är viktigt....

Nu för tiden badar jag sporadiskt, där jag bor är det riktigt kallt i vattnet! Och idag är det faktiskt min lillebror som ligger i längst - undrar om jag ska ta upp det där med underhudsfett någon dag......

Min farfar åt väldigt gärna grova mackor med isterflott och salt - och det gjorde jag med! Min mormor bakade "flottabullar" som gick åt med vindens hastighet när de sattes fram till eftermiddagsfikat...

Här kommer ett väl bevarat och småhemligt recept - känn er utvalda!

FLOTTABULLAR
På bilden med florsocker men det är godare utan!

3-4 ägg
1,5 kopp socker
2,5 kopp mjöl
1,5 tsk bakpulver
1 kopp mjölk

Det är kaffekoppar - inte muggar vi talar om. Smeten ska vara tjockare än sockerkakssmet.

Värm isterflott eller kokosfett i en kastrull tills den är redo för fritering och klicka sen ner smeten - en stor matsked per bulle. Bullarna flyter upp när de är klara och ska vara bruna på ytan. Se upp för de är varma!!

EN VILANDE PENNA....

Pennan har legat still...om än inte död så i alla fall i dvala. Plötsligt hade jag ingenting att berätta....det blev helt tyst. Jag som alltid hittat historier i vardagen värda att berätta...

Promenaderna längs med den vackra och, för tillfället, vindpinade strandpromenaden brukar fylla mitt huvud med minnesbilder. Dofterna från havet och den svarta tången lockar fram halvt bortglömda händelser, ljudet från vågorna och fiskmåsarnas skratt ger fantasin en skjuts och när jag senare traskar uppför trädgårdsgången med hunden och katten i släptåg är jag redo för en ny historia...

Utanför fönstret har dagen blivit så mycket längre och ljuset har återvänt. Koltrastens ljuvliga sång på morgnarna och dess uppfordrande skrik på kvällarna ger en stark föraning om vår. I rabatterna kan man nästan höra lökarna krafsa sig upp mot vårsolen och syrenen har stora knoppar. Det borde vimla av ord och berättelser i mitt huvud...

Jag kommer att tänka på en bok jag läste för länge sedan - Haushofers "Väggen". Huvudpersonen i boken vaknar upp en morgon i en öronbedövande tystnad och finner sig vara omgiven av en osynlig vägg. Inte en vägg som finns i hennes omedelbara närhet, den har vuxit upp i landskapet runt henne och hon stöter på den under sin utforskande promenad den morgonen...hon går helt enkelt rakt in i den till slut.

Jag har absolut inte gått in i någon vägg - men alla mina ord och tankar verkar studsa just mot något osynligt och återvända till mig som urlakade och ointressanta. Har den så bekanta prestationsångesten återvänt? Har det lustfyllda blivit kravfyllt....

Båda mina söner har spelat fotboll sedan tidig ålder. Den yngste fick en boll av morfar som han sedan med overklig pricksäkerhet skickade upp mot molnen "kolla mamma, en höjdare!" Båda har ärvt sin morfars talang och är mycket duktiga på fotbollsplanen - men jag undrar om dom inte också ärvt lite av mammas prestationsångest....rädslan för att inte räcka till. Känslan av att "alla tittar på mig, jag måste duga!"

Fotbollen kombinerades med innebandy för den ene sonen och han tillhörde de bästa i båda idrotterna. Han fick chansen att vara med i Skånelaget både i fotboll och i innebandy, han spelade innebandy -SM, han tog en plats i ett av regionens bästa fotbollslag - något som många avundades honom, han hyllades av tränare, domare, föräldrar...men mitt i alltihop tappade han lusten. Det blev för allvarligt, förväntningarna växte, kravet på att vara bäst tyngde -  till sist försvann glädjen.

Det blev inget Skånelag vare sig i bandy eller i fotboll, han återgick till sitt gamla fotbollslag där han hade sina gamla vänner och där han kände sig mindre pressad....och lusten återkom! Han ville inte vara tvungen att prestera - och när han inte behövde göra det så gjorde han det. Presterade! Och njöt!

En av mina vänner sa, när jag uttryckte förvåning över min berättarkramp, något klokt. "Om Du anstränger Dig för mycket faller Du platt till marken. Slappna av och låt det ta den tid som behövs...Du är ju ingen hjärnkirurg direkt, du skriver...!" Så sant!

Lika sant som min pappas kommentar en gång för länge sedan när jag som tonåring var i upplösning för att jag var säker på att tjejerna på bussen hem från stan skrattat och fnissat och pekat - åt mig. Det hade varit likadant dagen innan - men då hade det varit en kille och en tjej som varit "bovarna". När de fnissat och viskat i sätet längst bak var det naturligtvis mig de hånat....för att inte tala om killarna på lektionen i måndags....det var alltid mig dom skrattade åt, mig dom glodde surt på, mig dom inte tyckte om....

"Varför tror Du att alla tittar på just Dig?", frågade min far med förbluffad min när jag ondgjorde mig över dessa oförätter. " Det satt väl minst femton personer till på den där bussen idag. Och de där två längst bak i bussen hade väl i ärlighetens namn annat att tänka på än Dig. Varför tror Du att Du är så intressant att alla pratar om Dig?!"  Just då tyckte jag att det var det dummaste och mest okänsliga uttalande han gjort på länge, men senare begrep jag vad han menade. Man får lära sig att allt inte kretsar kring en själv - det blir lättare att koppla av då...och lättare att njuta av det som bjuds här i livet.

Medan jag kopplar av och väntar på att historierna ska vakna till liv och orden hitta tillbaka, läser jag andras härliga beskrivningar och berättelser. Och här kommer tips på två mycket läsvärda böcker:


Agnello Hornby: Mandelplockerskan. En underbar historia om Maria Rosalia Inzerillo, en enkel hemhjälp i en liten by på Sicilien. I unga år var hon mandelplockerska men inte har hon fått sina pengar därifrån...?

Lessing: Ljuvaste dröm. Ytterligare en fängslande berättelse av Doris Lessing, denna gång om livet på sextiotalet och om drömmar om en bättre värld.


Receptet för idag är en enkel fiskrätt som verkar avancerad....

LAX OCH SPÄTTAPAKET
Till 4 personer

400 gram spättafilé
100 gram rökt lax i skivor
4 stora blad isbergssallad
½ tsk salt och lite vitpeppar
½ dl torrt vitt vin
2 dl vatten + 1 fiskbuljongtärning
2½ dl matlagningsgrädde
1 tsk dill
½ dl hackade tomater
1 msk tomatpuré
2 msk maizenaredning för ljus sås

Fördela spättan och laxen för fyra personer.
Doppa salladsbladen i kokande vatten och låt svalna.
Lägg en portion spätta på varje blad och toppa med laxskivorna.
Vik ihop eller rulla till små paket och fäst med tandpetare.
Lägg paketen i en vid kastrull, slå på vin och fiskbuljong och sjud under lock i ca 10 min.

Ta upp fisken och håll den varm och gör sedan såsen:
Rör ner grädde, dill, tomater och tomatpuré i fiskbuljongen. Red av med maizena och kok upp.

Sjud någon minut innan fisken läggs tillbaka i såsen.

Servera med ris eller kokt potatis.