EN STUND PÅ JORDEN

Jag gräver lite, reser mig och kikar över axeln. Jag hänger en vit tvätt i skuggan av ett körsbärsträd och ser mig om. Jag öppnar dörren, sätter matkassen vid mina fötter och kastar en blick inåt hallen. Jag går uppför trappan på kvällen och vänder mig för att kalla...men inte en enda gång är han där.

Jag saknar...

Katten äter sin mat och kastar ett öga på den tomma matskålen intill. Han leker med en gammal solros men verkar ändå uttråkad och han vilar i stolen framför TV:n på kvällen med ett öga öppet.

Han saknar....

Under så många år, i alla väder och med gott mod tog han plats i vår värld. Med ett stort hjärta och ett godmodigt sätt lade han världen för sina fötter. I ur och skur, i vått och torrt fanns han där och gav oss sin kravlösa kärlek med en sådan självklarhet att man häpnade ibland. Med den lilla svansen stolt i vädret och de små öronen flaxande tog han täten och visst liknade han en liten gris bakifrån.....

Överallt var han välkommen och vi hade honom med oss på allt vi gjorde. Med sitt vänliga sinne och glada lilla ansikte, sin klokskap och sin värdighet gjorde han våra dagar soliga och varma. Ensamma stunder och kalla nätter låg han där och delade med sig....av den trofasta kärlek som fanns i överflöd hos denne lille man....

Vi saknar.....

En gammal trogen vän är borta och dagarna blev långa och svåra. Det blev plötsligt svårt att stiga upp, att ta en promenad, att ta hand om trädgården, att sitta i soffan, att gå och lägga sig.....det fattas någonting......hela tiden.

De fina minnena är just nu oerhört svåra men de kommer att bilda en värmande pläd inom kort - jag måste bara vänja mig....

Älskade, älskade lille hund.....som jag saknar Dig!

KANINER OCH STÖRIGA KATTER

Jag har strosat omkring på gräsmattan och funderat, burit säckar med jord hit och dit, klippt bort överblivet och torrt från nymornade perenner, skaffat sorgkanter under naglarna av all lerjord och införskaffat lite färgglad fägring till krukor och rabatter.

Jag har suttit ett par gånger också - mot garageväggen i västersol och med upprullade byxben för att tillföra de aningen bleka skenbenen början till solbränna. "Man ser ju för fan ut som en blåmanet!" Min kära gamla vän Ann-Charlotte hade just påbörjat en prövning - på alla sätt -i ett provrum på KappAhl för sådär en trettiofem år sedan, när hon ilsket muttrande gav mig en oemotståndlig bild av en blåmanet i en rödrandig bikini!

Jag och butiksbiträdet ,som gick förbi med ett antal provade plagg från klädstången, skrattade högt båda två. "Ja det var en träffande beskrivning!" Butiksbiträdet kluckade hest och skakade på huvudet.

Och det är faktiskt en utmärkt beskrivning av vad som uppenbarar sig i ett provrum när man i april klär av sig och sätter på sig en färgglad bikini. Betänk att vi då var knappt tjugo och inte som nu - medelålders. Idag skulle jag ALDRIG utsätta mig, eller någon annan för den delen, för ett provrum i april med en bikini som ska bedömas. Varför man envisas med dessa gräsliga lampor är obegripligt - lite dämpad belysning tack!

För den delen är det hel baddräkt som gäller nuförtiden och jag provar aldrig! Men benen får ju ha sig en omgång innan man släpper ut dem i sällskap med andra ben. Så där satt jag med ansiktet mot solen och de bara underbenen på en pall och njöt....en rörelse i gräset fick mig att titta upp och där satt den lille katten. Jag har sagt förut att han är liten för att vara hankatt, ganska klumpig men ändå vig och dessutom har han kaninben. Ja i alla fall bakbenen ser ut som kaninben. Han är otroligt mjuk - precis som en kanin och ibland hoppar han runt på gräset och om han inte är hälften kanin så imiterar han fantastiskt bra....

Min sambo fnyser när han hör mig "Kanin! Du är ju knäpp!" Men idag har han fått bevis på att jag i alla fall inte är helt fel ute. Vid garaget har vi en lite rabatt där några lökväxter börjat ta fart. Jag har rensat och klippt och glatt konstaterat att det kommer att blomma av tulpaner där inom kort. Inte många, kanske sju eller åtta stycken - det är en liten rabatt - men i alla fall....

Så idag när jag släpade runt på en säck med jord slängde jag en blick ner på mina tulpanlökar....och fick se ett par av dem avgnagda ner till jorden. Ingenting kvar! Jag glodde förvånat på de knubbiga stumparna som en gång varit så lovande och visade min sambo. "Det är säkert en kanin", sa han och fortsatte ut i garaget. Kanin? Vi har faktiskt inga kaniner i trädgården men vi har en...just det en katt!

Jag såg mig omkring och fick syn på honom mitt på gräsmattan där han kastade runt en gammal tvättsvamp som han troligen hämtat i garaget. Jag glodde misstänksamt på honom men han bara fortsatte sin lek med tvättsvampen och i förbigående daskade han till hunden som stillsamt sträckt ut sig i den sista kvällssolen.

Jag fortsatte med mitt, till synes helt ointresserad av kattens förehavanden men med en spions alla utmärkande egenskaper på helspänn. Så småningom var tvättsvampen oskadliggjord och eftersom hunden inte överhuvudtaget var intresserad av vare sig lek eller slagsmål, drog sig katten mot stallet.

Och där i en slänt! Står de mest fantastiska tulpaner man kan tänka sig. För tillfället nyss uppstigna men om en månad höga och ståtliga med kronblad som ser ut som om någon målat dem med varsamma penseldrag - mina stoltheter! Mot denna tulpanrabatt var han på väg! Jag smög efter och fick se den lille marodören i sitt esse! Med snabba ryck strimlade han tulpanbladen och spottade ut resterna! Eller....åt han av bladen?

Snabba steg mot garaget och sambon. "Det är bevisat - hälften katt, hälften kanin!" Jag pekade triumferande mot stallet. Min sambo skakade på huvudet och följde med mig ut. När han såg katten med lycklig min i tulpanrabatten skrattade han stillsamt och sa "Ah låt honom vara, vad gör det?!"

Jag kommer inte att ge upp! Strax innan jag stängde trädgårdsbutiken för natten och gick in för att hälla upp ett glas vin, gjorde odjuret ett anfall mot en nyss uppkommen ormbunke. En liten planta drogs upp med rötterna och jag fick ta till röstresurserna. "NU ÄR DET BRA!" Katten blinkade oförstående mot mig och slank iväg och jag fick dåligt samvete....en liten stund...tills jag såg honom sätta sig och pinka på mina älskade stockrosor!

Kaninstek på söndag?

Nej vi tar något annat.... Under en vår i början av åttiotalet gick jag en matlagningskurs hos en mycket duktig krögare och fick lära mig en hel massa.....bland annat lagade vi denna underbara måltid:

HELSTEKT FLÄSKKOTLETTRAD MED SVAMPSÅS
6 personer
1½ kg fläskkotlettrad med ben och fettkanten kvar
1 tsk paprikapulver
2 tsk kummin
50 gram smör
2 oskalade äpplen i klyftor
1 buljongtärning + 1 dl vatten
salt och nymalen svartpeppar

Putsa steken men låt fettkanten och benet sitta kvar. Gör små fickor i köttet med en liten vass kniv och fördela paprikapulvret i fickorna.
Klappa in steken med salt, peppar och kummin och bryn den i smör runt om i en stekgryta som tål ugnsvärme.
Stoppa ner äppelklyftorna runt steken, blanda smulad buljongtärning med vatten och häll vätskan runt steken.
Ställ in grytan utan lock i ugnen på 175 grader och låt den stå på nedersta falsen i drygt en timme.

Gör såsen under tiden.

250 gram rensade färska champinjoner
30 gram smör
1½ del vetemjöl
3 dl grädde
2 dl silad sky från steken
salt, peppar, paprikapulver

Fräs svampen i en panna utan smör tills vätskan kokt ur. Tillsätt smöret och pudra över mjölet. Rör om och låt mjölet fräsa innan du tillsätter grädde och sky under omrörning.
Smaka av med salt och kryddor.

Skär loss köttet från benet och skiva det. Lägg det på ett fat och häll över såsen.

Servera med hasselbackspotatis, gelé och sallad.

UNDERHUDSFETT OCH SKÖLDPADDOR


Kaffet smakar alltid bäst utomhus - även om det kallnar fort just nu. Precis som den där varma korven man blir tvungen att köpa när man går förbi korvkiosken på söndagspromenaden. Doften av grillad korv som strömmar ut genom luckan och gör att man måste.....även om det bara var en timme sedan man åt...

Lutad mot den vitmålade farstuväggen och med morgonsolens första, sneda strålar mot kinderna intar jag mitt morgonkaffe och inser att lycka kan vara många olika saker...

Som denna morgon....

Fåglarna stimmar omkring och letar fruar, kvistar, lämpliga byggplatser och rivaler att fäktas med. I ena hörnet, under de höga gamla granarna, festar fasanerna på övervintrade äpplen som nog jäst att döma av fåglarnas godmodiga kuttrande....

Katten har tagit sig upp i en övergiven balkonglåda och putsar sig i värmen medan han iakttar fågellivet runt omkring med misstänksam min. Han är ingen jägare och det vet han men han tycker om tanken på att verka skräckinjagande och gör en och annan fruktlös raid bara för att.....

Och den gamla ledbrutna hunden sträcker gäspande på sig, sätter nosen i luften och vädrar och sjunker sedan tungt ner på sin filt med en nöjd suck.

Själv ser jag mig omkring redo att ta itu med det underbara vårbruket.......och kanske få ner lite penséer i krukorna som stått tomma sedan i höstas. 

När våren tar sådana här krafttag dras man med....man ser plötsligt dagar på stranden, cykelutflykter, grillkvällar, saftstunder i skuggan......

När vi var i stugan vid havet bodde vi i stort sett på stranden. Ett gult trästaket var det enda som skilde oss från sanddynerna. Vi var strängt förbjudna att gå till "sjön" själv - alltid vuxet sällskap på stranden! Varför man sa sjön om havet är fortfarande oklart - kanske för att vi badade i en del av Östersjön......

En av dessa varma sommardagar hängde jag min gula badrock över axlarna och ställde mig på verandan för att invänta resten av familjen. Min brors röst hördes från köket när han beordrade mormor att packa ner saften, kexen och vetebullarna. Min kusin smorde in sig med den obligatoriska kokosoljan och rättade till bikiniöverdelen - killen i stugan bredvid skulle kanske också komma ner och bada....

Dörren till verandan drogs igen och låstes och mormor och lillebror kom ut genom dörren på baksidan med strandpackningen..."lite hjälp här tack!" Mormor pekade på de tre badmadrasserna som låg i sanden. "Ska ni ha dem med så varsågoda och bär!"

Madrasserna hade vi fått året innan av morfar - de hade en plastruta i kudden så att man kunde ligga på magen på madrassen i vattnet och se fiskar och annat genom det lilla fönstret. Vi hade förtjusta simmat runt med de där madrasserna även i den lilla runda poolen!

Men i år såg min kusin med besvärad min på sin gula madrass och rynkade på näsan. "Nej jag tänker inte ligga och plaska på en sån....fånigt!" Mormor drog ett bloss på cigaretten och gav henne en road blick. "Nehej, Du slipper. Men ni då?"

Min bror greppade sin och gick mot grinden men jag stod osäkert kvar. "Nå!?" Mormor började bli otålig....men jag tvekade. Var det risk för att bli betraktad som barnslig? Skulle man istället sitta snyggt på en filt och smörja in sig med kokosolja och hoppas att killen i stugan bredvid skulle tycka att man var skitsnygg...?

"Nu går vi!" Mormor lyfte korgen med fika och gick efter lillebror mot grinden. Jag tog madrassen med mig.

Vi hade precis hunnit lägga ut filtarna och handdukarna i sanden, mormor hade just öppnat munnen för att påminna min bror om att inte ha så bråttom....när han stormade ut i det kyliga vattnet med madrassen i högsta hugg. Han paddlade runt i exakt fyra minuter innan han rusade upp ur vattnet och kastade sig ner på filten med huttrande läppar.

"Om Du skulle ta det lite lugnt", förmanade mormor. "Du hinner ju knappt i förrän Du är uppe igen! Är det ens lönt att Du följer med ner hit?" Med oförstående min kurade lillebror ihop sig i solen och muttrade "ska man aldrig få någon fika här...."

Jag tog väldigt mycket längre tid på mig när jag skulle bada. Jag höll min madrass under ena armen och tog mig långsamt ut i vattnet. Men när jag väl kommit i kunde jag stanna i havet i timmar. Min bror hade snappat upp en diskussion om underhudsfett och förmågan att hålla värmen - jag tror att det hade med fiskar att göra - och han ville gärna visa att han minsann hängde med..."bra med underhudsfett, syrran!" , konstaterade han viktigt och förstod inte alls varför mormor daskade till honom i nacken och bad honom hålla klaffen.

När jag låg där på min madrass och guppade kände jag den varma solen på ryggen, jag hörde fiskmåsarnas skratt och barnröster på avstånd. Det var nästan så att jag slumrade till där bland de vaggande vågorna.....så hör jag plötsligt en bekant röst. "Hej på er! Kan jag låna en madrass? Och smaka en bulle...?" Jag lyfte hastigt på huvudet och rullade ovigt av madrassen. Det var han! Killen i stugan bredvid! Brunbränd med en vetebulle i handen var han på väg ut till mig med lillebrors madrass under armen....

Vi paddlade runt en bra stund och letade fisk, längre och längre ut. På stranden stod mormor och höll oss under sträng uppsikt. Det var absolut förbjudet att paddla för långt ut och nu viftade hon frenetiskt åt oss att komma in mot land. Jag hade kunnat paddla till Danmark med lätthet den förmiddagen om föremålet för min ömma låga hade velat följa med....men det ville han inte och till sist drog vi oss mot stranden.

När grannkillen leende lämnade tillbaka madrassen hördes min lillebrors ljuva stämma när han pekade ut mot mig och stolt utbrast: "Henne slår ingen - hon kan bada hela dagen och det beror på underhudsfettet!" Han var övertygad om att det var BRA att ha underhudsfett!Kul lillebror!

Och på filten med de nyinköpta solglasögonen på näsan konstaterade min kusin krasst att likheten mellan mig och en sköldpadda varit slående därifrån strandkanten. "Förmodligen var den ännu mer slående där ute till havs..."

Idag vet jag att hon var avundsjuk och förbannade sitt misstag att inte ta med sin madrass... men som trettonåring...tja man kan säga att det där med underhudsfett och sköldpaddor spökade i några år....tills jag blev klok på vad som egentligen är viktigt....

Nu för tiden badar jag sporadiskt, där jag bor är det riktigt kallt i vattnet! Och idag är det faktiskt min lillebror som ligger i längst - undrar om jag ska ta upp det där med underhudsfett någon dag......

Min farfar åt väldigt gärna grova mackor med isterflott och salt - och det gjorde jag med! Min mormor bakade "flottabullar" som gick åt med vindens hastighet när de sattes fram till eftermiddagsfikat...

Här kommer ett väl bevarat och småhemligt recept - känn er utvalda!

FLOTTABULLAR
På bilden med florsocker men det är godare utan!

3-4 ägg
1,5 kopp socker
2,5 kopp mjöl
1,5 tsk bakpulver
1 kopp mjölk

Det är kaffekoppar - inte muggar vi talar om. Smeten ska vara tjockare än sockerkakssmet.

Värm isterflott eller kokosfett i en kastrull tills den är redo för fritering och klicka sen ner smeten - en stor matsked per bulle. Bullarna flyter upp när de är klara och ska vara bruna på ytan. Se upp för de är varma!!

EN VILANDE PENNA....

Pennan har legat still...om än inte död så i alla fall i dvala. Plötsligt hade jag ingenting att berätta....det blev helt tyst. Jag som alltid hittat historier i vardagen värda att berätta...

Promenaderna längs med den vackra och, för tillfället, vindpinade strandpromenaden brukar fylla mitt huvud med minnesbilder. Dofterna från havet och den svarta tången lockar fram halvt bortglömda händelser, ljudet från vågorna och fiskmåsarnas skratt ger fantasin en skjuts och när jag senare traskar uppför trädgårdsgången med hunden och katten i släptåg är jag redo för en ny historia...

Utanför fönstret har dagen blivit så mycket längre och ljuset har återvänt. Koltrastens ljuvliga sång på morgnarna och dess uppfordrande skrik på kvällarna ger en stark föraning om vår. I rabatterna kan man nästan höra lökarna krafsa sig upp mot vårsolen och syrenen har stora knoppar. Det borde vimla av ord och berättelser i mitt huvud...

Jag kommer att tänka på en bok jag läste för länge sedan - Haushofers "Väggen". Huvudpersonen i boken vaknar upp en morgon i en öronbedövande tystnad och finner sig vara omgiven av en osynlig vägg. Inte en vägg som finns i hennes omedelbara närhet, den har vuxit upp i landskapet runt henne och hon stöter på den under sin utforskande promenad den morgonen...hon går helt enkelt rakt in i den till slut.

Jag har absolut inte gått in i någon vägg - men alla mina ord och tankar verkar studsa just mot något osynligt och återvända till mig som urlakade och ointressanta. Har den så bekanta prestationsångesten återvänt? Har det lustfyllda blivit kravfyllt....

Båda mina söner har spelat fotboll sedan tidig ålder. Den yngste fick en boll av morfar som han sedan med overklig pricksäkerhet skickade upp mot molnen "kolla mamma, en höjdare!" Båda har ärvt sin morfars talang och är mycket duktiga på fotbollsplanen - men jag undrar om dom inte också ärvt lite av mammas prestationsångest....rädslan för att inte räcka till. Känslan av att "alla tittar på mig, jag måste duga!"

Fotbollen kombinerades med innebandy för den ene sonen och han tillhörde de bästa i båda idrotterna. Han fick chansen att vara med i Skånelaget både i fotboll och i innebandy, han spelade innebandy -SM, han tog en plats i ett av regionens bästa fotbollslag - något som många avundades honom, han hyllades av tränare, domare, föräldrar...men mitt i alltihop tappade han lusten. Det blev för allvarligt, förväntningarna växte, kravet på att vara bäst tyngde -  till sist försvann glädjen.

Det blev inget Skånelag vare sig i bandy eller i fotboll, han återgick till sitt gamla fotbollslag där han hade sina gamla vänner och där han kände sig mindre pressad....och lusten återkom! Han ville inte vara tvungen att prestera - och när han inte behövde göra det så gjorde han det. Presterade! Och njöt!

En av mina vänner sa, när jag uttryckte förvåning över min berättarkramp, något klokt. "Om Du anstränger Dig för mycket faller Du platt till marken. Slappna av och låt det ta den tid som behövs...Du är ju ingen hjärnkirurg direkt, du skriver...!" Så sant!

Lika sant som min pappas kommentar en gång för länge sedan när jag som tonåring var i upplösning för att jag var säker på att tjejerna på bussen hem från stan skrattat och fnissat och pekat - åt mig. Det hade varit likadant dagen innan - men då hade det varit en kille och en tjej som varit "bovarna". När de fnissat och viskat i sätet längst bak var det naturligtvis mig de hånat....för att inte tala om killarna på lektionen i måndags....det var alltid mig dom skrattade åt, mig dom glodde surt på, mig dom inte tyckte om....

"Varför tror Du att alla tittar på just Dig?", frågade min far med förbluffad min när jag ondgjorde mig över dessa oförätter. " Det satt väl minst femton personer till på den där bussen idag. Och de där två längst bak i bussen hade väl i ärlighetens namn annat att tänka på än Dig. Varför tror Du att Du är så intressant att alla pratar om Dig?!"  Just då tyckte jag att det var det dummaste och mest okänsliga uttalande han gjort på länge, men senare begrep jag vad han menade. Man får lära sig att allt inte kretsar kring en själv - det blir lättare att koppla av då...och lättare att njuta av det som bjuds här i livet.

Medan jag kopplar av och väntar på att historierna ska vakna till liv och orden hitta tillbaka, läser jag andras härliga beskrivningar och berättelser. Och här kommer tips på två mycket läsvärda böcker:


Agnello Hornby: Mandelplockerskan. En underbar historia om Maria Rosalia Inzerillo, en enkel hemhjälp i en liten by på Sicilien. I unga år var hon mandelplockerska men inte har hon fått sina pengar därifrån...?

Lessing: Ljuvaste dröm. Ytterligare en fängslande berättelse av Doris Lessing, denna gång om livet på sextiotalet och om drömmar om en bättre värld.


Receptet för idag är en enkel fiskrätt som verkar avancerad....

LAX OCH SPÄTTAPAKET
Till 4 personer

400 gram spättafilé
100 gram rökt lax i skivor
4 stora blad isbergssallad
½ tsk salt och lite vitpeppar
½ dl torrt vitt vin
2 dl vatten + 1 fiskbuljongtärning
2½ dl matlagningsgrädde
1 tsk dill
½ dl hackade tomater
1 msk tomatpuré
2 msk maizenaredning för ljus sås

Fördela spättan och laxen för fyra personer.
Doppa salladsbladen i kokande vatten och låt svalna.
Lägg en portion spätta på varje blad och toppa med laxskivorna.
Vik ihop eller rulla till små paket och fäst med tandpetare.
Lägg paketen i en vid kastrull, slå på vin och fiskbuljong och sjud under lock i ca 10 min.

Ta upp fisken och håll den varm och gör sedan såsen:
Rör ner grädde, dill, tomater och tomatpuré i fiskbuljongen. Red av med maizena och kok upp.

Sjud någon minut innan fisken läggs tillbaka i såsen.

Servera med ris eller kokt potatis.

SKÄRVOR OCH KALL ÖL




Glaset for i golvet och gick i tusen bitar! Ett av de fina glasen med mönster som min mor gav min far i förlovningspresent för över femtio år sedan - tråkigt och irriterande! Jag borde ha lärt mig att inte försöka göra allting samtidigt!

"De tömmer soporna imorgon", ropade min sambo från ovanvåningen. "Släng det i påsen så tar jag ut den om en stund". Jag såg mig om efter något att lägga skärvorna i - en tom mjölkkartong eller det där nästan tomma rispaketet....men nej de var redan borta.

Min sambo kom nerför trappan och såg undrande på mig där jag rumsterade om i lådorna..."Du behöver inte lägga skärvorna i någonting - sopgubbarna kommer inte i kontakt med soporna ändå...det vet Du ju..."

Jag rätade på mig. Jo, det visste jag ju....men ändå....

"Lägg inte glasskärvorna direkt i påsen!" Min mormors röst är bestämd när hon pekar på en tom mjölkkartong. "Lägg allt glassplittret i den där! När gubbarna i sopbilen lyfter säcken och slänger den över axeln kan de skära sig över hela ryggen på gamla glasbitar!" Jag sopar upp resterna av tallriken som gått i bitar sedan min lillebror rusat förbi och råkat svepa ner den från bordet. Försiktigt föser jag ner skärvorna i mjölkkartongen medan jag anstränger mig för att inte tänka på hur blodet rinner ner från någon stackares rygg...

När vi nästa dag står och hänger över det gula staketet som skiljer semesterbyn från stranden, ser vi sopbilen komma i en moln av damm på den guppiga grusvägen. Den ska ta hand om soporna i husen längs strandvägen. 

Det händer inte så mycket i vår vardag så vi väntar alltid ivrigt på sopbilen, utedasstömmaren och drickabilen. Och minst en gång i veckan kör någon strandgäst fast med sin bil i den flyktiga sanden och då står eller sitter eller hänger vi brunbrända ungar vid staketet och slår vad om hur lång tid det ska ta den här gången. Innan någon av oss måste springa till förrådet och hämta en spånplatta att lägga under bilens däck.

Sopbilen stannar strax utanför grinden och ner på den sandiga vägen hoppar två gubbar - den ene "gubben" är säkert inte äldre än tjugofem. Med kraftiga arbetshandskar till skydd för händerna går de mot de åtta sopkärlen som ska tömmas idag. Det är mitt i sommaren och solen står högt på himlen så båda är lättklädda - de arbetar i bar överkropp och deras armar är bruna och starka.

De nickar vänligt åt oss ungar som följer deras arbete och så undrar de om vi har badat än. "Det vore härligt med ett dopp, eller hur Rolf?" Den äldre av de två klappar den yngre mannen på axeln och ser ut över havet. "Man blir väldigt varm och dammig och TÖRSTIG av det här jobbet!" Han ser bort mot den närmsta stugan innan han slänger den första säcken över ryggen.

Och jag kniper ihop ögonen så att det blixtrar bakom dem. Tänk om någon glömt att man måste lägga allt glas i mjölkkartonger...tänk om säcken plötsligt trasas sönder av skärvor som skär djupa sår i mannens rygg! Min fantasi lämnar inget åt slumpen - jag ser det så tydligt framför mig...hur den bruna papperssäcken färgas röd och hur ont det gör...sju säckar till...bara ingen har glömt!

När den sista tunnan är avklarad öppnar jag lättad ögonen och andas ut. De två männen slår sig pustande ner på den lilla gräsklädda sandkullen och sneglar bort mot stugorna....den äldste smackar med läpparna och suckar ljudligt "Nu skulle det sitta fint med något att dricka.."

Då kommer han - ölbäraren! Min lillebror med det viktiga uppdraget att förse sopegubbarna med dagens första, men sannerligen inte sista, öl. Han småspringer över den heta sanden med de immiga flaskorna - en i varje hand. De ljudliga klunkarna och sedan ett långdraget "aahhh!" Man förstår hur gott den där ölen smakar! När flaskorna är tömda och återlämnade till ölbäraren stiger gubbarna upp i bilen på väg mot nästa soptömning och fler kalla öl.....och vi lämnar staketet för att dra oss mot mattebommen och gungorna en stund. Det dröjer tills i eftermiddag innan badgästerna ska sätta sig i sina stekheta bilar och köra mot staden...och då står vi där vid staketet igen. Vem ska köra fast idag....?

Fortfarande, efter 45 år, lägger jag glasskärvor eller trasiga glödlampor i tomma mjölkkartonger! Fast soptömningen sedan länge är helt automatiserad och ingen sopgubbe längre kommer i kontakt med soporna.....men jag kan känna den ilande känslan i magen och jag kan höra mormors röst ...."skära sig över hela ryggen!"

Flera år senare, efter en festkväll, kröp en av våra grannar i ett av de stora fina husen längre bort på gatan ner i en soptunna. Kanske för att gömma sig, kanske för att skoja med någon, kanske för att han gick vilse....

På morgonen kom sopbilen och han hann aldrig ut - han följde med ner i sopbilens inre....så sades det i alla fall...och efter det var jag alltid snabbast ner till tunnorna de morgnar sopbilen var på väg. Bara för säkerhets skull.....

En av många ljuvliga rätter vi njöt av under åren i Spanien var en otroligt mör och kryddoftande kötträtt. Den lagades under flera dagar och vi åt den på en restaurang på Burriana Beach som heter Ayo. (Vitlök på spanska)

Exakt hur herr Ayo tillagade sitt kött vet jag inte men så här gör jag - bered er på att börja i god tid!

LOMO DE CERDO ADOBADO
Fläskkött med paprikapulver och vitlök

4-6 personer

1-1½ kg uppbunden benfri kotlettrad eller 2 fläskfiléer på vardera 500 gram.
2 msk olivolja
1½ msk finhackad vitlök
2 tsk torkad oregano
2 msk paprikapulver
1 msk malen spiskummin
2 tsk färska timjanblad
1 smulat lagerblad
1 tsk salt plus efter smak
½ tsk nymalen svartpeppar plus efter smak
1 dl torr sherry eller torrt vitt vin

Putsa bort överflödigt fett från köttet och lägg det i en grund skål som inte är av aluminium.

Lägg olivolja, vitlök och oregano i en liten stekpanna och fräs i 2 minuter för att frigöra smakerna. Rör i paprikapulver, spiskummin, timjan, lagerblad, 1 tsk salt, ½ tsk peppar och vinet. Sjud i en minut på svag värme.

Ta det från värmen och låt svalna till rumstemperatur. När det har svalnat helt hälls marinaden över köttet och gnids in ordentligt. Täck över och ställ in i kylen 2-3 dagar.

Ta upp köttet och klappa det torrt. Strö salt och peppar över. Stick in en köttermometer i den tjockaste delen.

Grilla på träkolsgrill eller under grillgallret i ugnen. Vänd köttet ofta och grilla tills termometern visar 65-70 grader. Det tar ca 30 minuter för kotlettraden och 15 minuter för fläskfilén.

Servera med grillade grönsaker - tomater, aubergine, lök, svamp och potatis överströdda med färsk timjan.

GÖKUNGAR OCH JULGRANSKULOR


Det pågår en kamp och ett drama runt vår snöhöljda och vindpinade stuga. Vår lille hittekatt, en lite snurrögd och småväxt hankatt med så korta ben att han dunsar nerför trappan istället för att tassa som de flesta katter gör, har fått en gökunge i boet.

Sedan många år och många katter finns en liten kattlucka gömd i ena hörnet av garageväggen - den vägg som vetter åt väster. En varm och härlig plats när solen skiner. Precis innanför luckan finns trappan som leder upp till garagevinden och där hittade vår nye katt ett perfekt gömställe undan regn och kyla och undan andra katter. Precis som det var tänkt! Ett ställe att dra sig undan till när han av olika anledningar inte kan vara inne hos oss i huset. Han har huserat i sin "vindsvåning" sedan i september och lekt med alla gosedjuren han hittade i kartongerna. Julgransprydnaderna har rullats runt på golvet och i en liten mjuk säng har han vilat när han tröttnat.

Men nu har han alltså fått ge plats för en annan katt och vi har fått problem. Under alla år har ingen främmande katt vågat ge sig in genom den lilla luckan på väggen - en okänd värld för den oinvigde. Vår förre katt var en bastant kille som enkelt höll undan inkräktare men denne är för liten och för snäll och kan inte stå emot. Han går inte längre in i garaget utan kurar under en tujja när det blåser kallt. I hans säng ligger en stor främmande hankatt som dessutom leker med hans gosedjur och julgranskulor!

Vi har frågat runt bland grannarna utan resultat och igår deklarerade min sambo sammanbitet att "nu ska den väck!" Jag höll med men undrade samtidigt hur...? Vi har schasat undan den, skrämt den, skvätt snö på den....men den jamar bara kärvänligt och fortsätter ockupationen. Jag vidhåller att någon måste rå om djuret och att man inte bara kan ta den i en säck och köra iväg den...men min sambo, som bott på landet i trettio år, vet naturligtvis att katter kan vandra många kilometer och att den här kan bo långt härifrån.

Han vill ha sitt garage fritt från kringstrykande katter och det vill ju jag också såklart...det är bara det att jag kan se framför mig hur vi jagar iväg ett djur som inte har någon annanstans att ta vägen och som bara vill ha det varmt och skönt - som alla andra. Och min fantasi - som är ett gissel ibland - målar upp hur eländigt den här kattens liv kommer att bli. Ensam, frusen, hungrig......

"Så vår katt ska bo under en tujja medan en vilt främmande tar för sig...?! Vems sida står Du på egentligen?!" Min sambo höjde ena ögonbrynet vid köksbordet igår när jag tvekade. "Och kom inte med att de ska samsas för det ser Du ju hur det går!"

Om jag fick bestämma skulle jag ta hand om alla djur som tog sig hit men jag vet....det fungerar inte alltid så....
 
När jag var i tioårsåldern hittade jag och min bästis en skadad hare vid en av våra
äventyrsrundor. Den var mycket illa däran men vi var övertygade om att vi kunde rädda den! Vi hade läst ett stort antal böcker i de populära Wahlström-serierna med gröna och röda ryggar och i flertalet figurerar unga hjältar som löser mysterier, blir berömda ryttare eller tar hand om skadade djur. Sådana ville vi vara och när den skadade haren dök upp såg vi oss själva som "harräddarna"! Inte räddhararna alltså!

Vi bar försiktigt upp den ganska stora haren till min lägenhet och placerade den på balkongen på en filt. Bredvid den la vi salladsblad och en morot och vi satte också fram lite vatten. Att den inte kunde vare sig äta eller dricka förstod vi inte....sen tog jag fram telefonkatalogen och vi började leta. Efter veterinärer! Jag minns inte om vi faktiskt ringde till någon men plötsligt stod min mor där i köket och såg frågande ut. "Vad gör ni?"

Vi visade henne den skadade haren på filten och hon skakade på huvudet. "Det är nog ingen veterinär som har tid att ta hand om den - de tar oftast hand om tamdjur som hundar och katter...."hon såg medlidsamt på mig och min väninna när vi började prata i munnen på varandra. Menade hon att vi bara skulle låta den stackars haren dö! Hur kunde hon vara så hjärtlös? Brydde hon sig verkligen inte alls om den? Vi var upprörda och arga men också ledsna och hjälplösa.

"Så här gör vi", sa min mor och tog av sig jackan. "Jag passar haren medan ni går ut och leker en stund och när pappa kommer hem så får vi se hur den mår." Det kändes ganska skönt att lämna över ansvaret för det skadade djuret till någon annan en stund och med en hastig blick på haren gav vi oss iväg ut på nya äventyrsrundor.

När pappa kom hem den kvällen tog han en snabb titt på haren och sen sa han att han skulle ta med den ut på landet till sina släktingar och se om den kanske skulle piggna till där. Han körde iväg med bilen och när han kom tillbaka stod vi i hallen och väntade. Hur hade det gått? Var den frisk nu? Hade den hittat några släktingar? Pappa klappade mig på huvudet och berättade att den skuttat iväg hur pigg och nöjd som helst! Den hade sett några andra harar ute på fältet och styrt kosan dit. Jag glodde storögt på honom när han berättade hur den vänt sig om innan den hoppade vidare som om den sagt tack! Verkligen?! Hade vi verkligen räddat den?!

Nja, det hade vi ju såklart inte! Först i vuxen ålder, när jag själv fått barn, berättade pappa att haren varit död redan när mamma kommit hem den där eftermiddagen. Han hade kört ut den på landet och lagt den under en gran. Men han hade inte haft hjärta att berätta sanningen för oss just då.....och senare hade det känts helt onödigt...

Så det vore bra om min sambo kommer hem en dag och säger att den inkräktande katten hittat ett annat och mycket bättre ställe att vara på där den får både mat, värme och kärlek...ett hem helt enkelt! Små vita lögner är inte alltid av ondo.....

En liten fredagsrätt kanske?!

Den här "pajen" utan pajdeg blev jag bjuden på för många år sedan av en arbetskamrat och den blev snabbt en favorit!

KRISTINAS SKALDJURSPAJ

Till en rund form med avtagbar botten.

500 gram räkor
2 paket crabfish
2 burkar krabba
3 dl creme fraiche
6 ägg
1 pkt frusen dill eller drygt 1 dl färsk hackad
Svartpeppar

Låt krabban rinna av i en sil och rensa den från ev skalrester.
Skala räkorna och hacka dem och crabfishen fint.
Blanda krabba, räkor och crabfish med creme fraiche, ägg och dill.
Krydda med peppar och ev salt.

Häll blandningen i en rund form som klätts med bakplåtspapper och grädda i nedre delen av ugnen i 175 grader ca 45 minuter.

Garnera med citron, dill och ev röd stenbitsrom.

Servera avsvalnad med pain riche och en god sallad.

GRÖNA VINGUMMIN OCH SURA MATROSER


"Camping!?" Min fars ansiktsuttryck vid frukostbordet en söndag i februari var obetalbart! Med misstro, oro och en aning irritation såg han på min mor som just lagt fram semesterförslaget. Det var en isande kall söndag - som gårdagen här på slätten - med vindar från Sibirien som rev och slet i takpannor och flaggstänger.

"Så när man jobbat hela året och äntligen ska ha semester så ska man tvingas ut i Europa med en halvtaskig bil för att bo sämre, kallare och obekvämare än man gör resten av året!?"Min fars erfarenheter av camping var inte många, de flesta var från livet i lumpen, och de var inte goda. Han var inte särskilt praktisk men det kunde uppvägas av hans mycket stora tålamod...medan min mor inte heller var särskilt praktisk och absolut inte hade något tålamod! En oslagbar kombination alltså!

Jag var försiktigt positiv till förslaget men det hade nog mest att göra med att vi skulle resa tillsammans med min bästis familj. De var lite mer vana vid friluftsliv och kunde definitivt slå upp tält - "vilka tält som helst, faktiskt!", påpekade min mor som troligen redan hade lovat att vi skulle åka med. Min bror var skeptisk - han var ingen resenär, han trivdes bäst hemma eller i stugan vid havet. Nya platser var, enligt honom, ointressanta och onödiga.

"Vi måste ju kunna göra något annat på somrarna - vi gör ju alltid detsamma! Mamma hade bestämt  sig och oss - det var dags för oss att se lite mer av världen. Vi skulle resa till Holland tillsammans med våra goda vänner, vi skulle campa, äta pannkakor och ta en kanaltur i Amsterdam. Och det gjorde vi....

Vi packade bilen och var noga med att få med allt - det gamla och osmidiga gula tältet som vi lånat av bekanta, ALLA tältpinnarna, madrasser, sovsäckar, filtar, campingbord och campingstolar. Och bilkartan från Motormännen. Tidigt en sommarmorgon satte vi kurs mot Limhamn och båten till Dragör för vidare färd mot kontinenten via Puttgarden.

Det är få saker som ger en sån semesterkänsla som färjeköer. För att inte tala om lukten på båten, slamret, fiskmåsarnas skrik och matrosernas rop och så spänningen som gav en ont i magen när man skulle hitta ett bord. Skulle vi hitta något och skulle det till och med kunna bli ett vid fönstret...?Här kunde man lita på morsan - hon var snabb som en kobra! Med fullt fokus på ett fönsterbord flög hon ut genom bildörren, fram till trappan och uppför den i hundranittio. Och när vi steg in i restaurangen satt hon vid fönstret och hojtade. "Tjohoo, här borta! HÄR! HÄÄR!" En del medresenärer, som fått stå tillbaka för mammas framfart, blängde irriterat när vi tog plats vid fönsterbordet. Och jag tyckte att det var lite pinsamt...

Vi fick Danskt citronvand som verkligen var härligt gult, röda pölser som verkligen var väldigt röda och wienerbröd med chokolade som verkligen dröp av choklad! Precis som det skulle vara. Och efter en tur till kiosken var vi lastade med Toblerone, Droste choklad, Ragusa, Hollandse Drops och vingummi. Vi var redo för en lång biltur mot Holland.

Pappas förmaning "Inget kladdande i bilen!" var egentligen helt meningslös. När vi rullat av färjan som sista bil hade min bror redan tryckt i sig alla de gröna vingummin som funnits i påsen och av hans ansiktsfärg att döma färgade de av sig rätt ordentligt! Han mådde inte särskilt bra och fick sitta i framsätet resten av resan. Våra medresenärers bruna Saab stod tålmodigt väntande när pappa till sist fick tillåtelse att lämna båten. Han hade, helt olikt honom, blivit otålig när de sju raderna bilar börjat vinkas av och helt enkelt styrt över vår bil i den kö som just vinkades fram. "Stopp!" En irriterad matros ställde sig framför oss och hindrade vidare färd.

Jag sjönk längre och längre ner i sätet, pappa putsade sina glasögon och mamma låtsades läsa kartan när ALLA andra bilar rundade vår. Den stod där som en skamfläck - så gör man inte! Bara tanken på det kaos som uppstår om alla gör så - kör när de vill....matrosen släppte lugn och sammanbiten fram de laglydiga bilisterna och vi fick vänta. Pinsamt igen!

"Kan jag få lite choklad!" Pappa lät en aning spänd när vi äntligen lämnade den leende matrosen bakom oss och jag plockade raskt fram hans Droste och räckte honom. Vi vinkade lite generat på vännerna i den bruna Saaben som såg mycket undrande ut. Nu hade vi inte tid att prata om det....mot Holland!

Det var varmt i bilen. Utanför var det en strålande julidag, luften dallrade över asfalten och vi hade ingen luftkonditionerad bil. Det var mycket sällsynt med luftkonditionerade bilar på sjuttiotalet...däremot hade vi en så kallad Bachovärmare. En extra kupévärmare som gick på timer och som min pappa aldrig använt eftersom han inte begrep sig på den. Efter ett antal mil på de heta vägarna vevade pappa  ner rutan en liten bit till...och en bit till...och..."Nu räcker det! Det drar här bak!" Mamma och jag satt med håret virvlande i vinden från pappas fönster...men nog var det olidligt varmt i bilen!?

Jodå! Min klåfingrige bror hade inte kunnat låta bli...han hade helt enkelt pillat på den där Bachovärmaren tills den satte igång att värma och sen gick den inte att stänga av! Den fick helt enkelt gå tills tiden på timern var slut....hur länge nu det skulle bli. När vi taxade in på den utvalda campingplatsen i Groningen var det skottpengar på min bror. Chokladen hade smält ihop till en kladdig massa, vi mådde illa och när vi satte igång att lasta av bilen svimmade morsan till allas förfäran. "Tur för Dig att Du redan mår tjuvtjockt!" Min far väste till min bror som gjorde vad han kunde för att se oskyldig och ynklig ut. Som straff sattes han att pumpa alla  våra madrasser - utan hjälpinsatser från någon!

Fyra timmar senare hade min bästis familj satt upp sitt tält, bäddat med sovsäckar och filtar, fällt upp bord och stolar och satt på kaffe på spritköket. Vi försökte fortfarande ordna och sortera tältpinnarna till det lånade tältet. Våra reskamrater hade verkligen försökt men tvingades nu ge upp - "inte en enda pinne är ju märkt!" Det stämde - vilken röra...det var ju inte ens säkert att alla pinnarna verkligen var med....mamma drog planlöst i tältduken utan att ha en aning..... Våra vedermödor följdes med stort intresse från husvagnen på andra sidan den lilla gången och till sist steg den vänlige tyske mannen fram och erbjöd sin och familjens hjälp.

Mamma andades ut och tog tacksamt emot kaffekoppen från min bästis mamma - "Ska vi inte krydda med lite likör...?" Pappa tackade den tyske mannen vänligt på god skoltyska, tände sin pipa och sjönk ner på en fällstol. Vi såg imponerat på när det tyska paret effektivt organiserade tältpinnar och bankade i krokar. Och på en kvart var tältet på plats, ett par kalla tyska öl framsatta och semestern kunde börja! När pappa, efter en öl eller två, kom sig för att berätta om sin eskapad på båten skrattade både tyskarna och vännerna glatt och till sist kunde pappa också dra på munnen åt sitt påhitt. Pinsamt just då - dråpligt vid senare betraktelse. Som så mycket annat!

Året därpå hyrde vi en lägenhet i Italien istället. "Den är ju färdiguppställd!", som mamma syrligt påpekade när hon presenterade det årets semesterplaner. "Man behöver kanske inte utmana ödet varje år...!" Och i färjekön på väg ut från båten sommaren därpå höll vi alla ögonen på vår far....håll Dig i kön för allt i världen!

Idag blir det kassler med persiljesås och morötter - en favorit som sköter sig själv medan jag läser min bok..."Längtans ö" av Victoria Hislop. Läsvärd historia som delvis utspelar sig på Spinalonga - Greklands spetälskekoloni fram till 1957.

Och till efterrätt en härlig apelsinparfait.

KOKT KASSLER MED PERSILJESÅS OCH GOTT POTATISMOS
4 portioner

1 kg kassler
1 stor morot i bitar
1 stor lök i bitar
6 kryddpepparkor

Lägg köttet i en rymlig gryta och häll på vatten så att köttet täcks. Lägg i morot och lök samt pepparkornen.

Låt koka i ett par timmar på svag värme.

Smält 2 msk smör i en liten kastrull och rör ner 1- 1½ msk vetemjöl. Späd med spadet från köttet och kok upp. Späd tills såsen är lagom tjock och låt den puttra i ett par minuter. Salta om det behövs och peppra innan Du häller i 1 dl hackad persilja.

Vill man kan man röra ihop 1 äggula med 1 dl grädde och röra ner i såsen men då får den inte koka sedan.

Hemlagat potatismos kryddat med lite muskotnöt är bäst till.

PEPÉS APELSINPARFAIT
4 portioner

4 stora apelsiner
4 äggulor + 2-3 vitor
6 msk socker
3 dl vispgrädde

Skär locket av apelsinerna och gröp ur dem med en liten vass kniv eller en tesked. Sila massan och spar juicen.
Vispa äggulorna vita och pösiga tillsammans med 4 msk socker. Vispa grädden fast och vänd ihop den med 3/4 dl av apelsinjuicen och äggulorna.
Fyll apelsinerna med grädden/gulorna och frys dem.

Dags för servering:
Värm ugnen till 250 grader och tag fram apelsinerna så att de hinner tempereras i ca en halvtimme.
Vispa vitorna hårt i en skål. Tillsätt 1 msk socker per vita och vispa allt till fast maräng.
Spritsa marängen på apelsinerna och sätt in i ugnen 1-2 minuter. Se upp så de inte bränns!

Jättegott med kontrasten syrligt och sött, varmt och kallt!