OLLONBORRAR OCH FOTOGEN

Jaha, så kom snön i alla fall....och som vanligt kommer den från sidan. Inga stillsamt singlande och vackert formade flingor här på slätten inte......Jag satt ju här och lyssnade efter koltrastsången - det mest hjärteknipande och melankoliska ljud jag vet. När de ljuvliga vårkvällarna får koltrastarna att tvekande börja med sina lockrop blir man så där sorgsen och glad på en och samma gång. En svårförklarad känsla av vemod och hopp i en salig blandning. "..här kommer alla känslorna på en och samma gång..."som Per Gessle så träffsäkert uttrycker sig.

Och jag hade som bäst skrivit en inköpslista till min egenkomponerade grillkrydda - bara för att vara beredd ifall andan faller på. Grilla kan man göra tidigt på säsongen - man kan ju äta inne....men i snö är det ändå inte riktigt detsamma....

När jag var barn var det inte särskilt vanligt att man lagade mat ute på en grill. Vi hade faktiskt inte någon ordentlig grill förrän jag var i tonåren! Men eldade gjorde vi! När mörkret föll över stugorna vid havet hände det att vi lyckades övertyga morfar om att det smög indianer från fientliga stammar runt husen och att det var dags att tända eldarna..... Det var aldrig svårt att övertala morfar om någonting, egentligen, men  mormor...! Hon var inte lätt att tas med när hon var på det humöret och inte ens morfar gav sig in i någon längre diskussion med henne. Men om hon också såg indianer i skuggorna var kusten klar! Fram med elddonen!

Vi samlade ihop lite av de gamla trasorna som morfar rivit sönder och förvarade i förrådet. Fotogendunken öppnades och när några tomma runda kaffeburkar fyllts med trasor dränkte vi alltihop i fotogen och tände på. Det flammade med höga kaskader, det osade och rök och det var säkert inte alls nyttigt att ens vistas i närheten....men det var underbart spännande och visst var det en indian där under tallen...?!

Vi satt i ring runt elden med ryggarna mot mörkret och vi njöt av gemenskapen och värmen och av att det var så där lagom kusligt och nära hem till stugan om ifall att.....

Det hände att det berättades spökhistorier - något jag var mindre road av. Min egen livliga fantasi räckte så bra för mig - jag behövde inga nya tips. Men man kunde ju inte resa sig och gå när det började bli läskigt...särskilt inte om man var den enda som ville gå och absolut inte om det var killen i stugan bredvid som berättade....han som såg ut som Donny Osmond och skulle bli polis...

En kväll i fotogenångorna berättade han historien om svarta och vita damen och min kusin, som ville imponera, spädde på med att hon en kväll hört en sorgsen röst sjunga "som en operasångerska" i trappuppgången...och sen hade den vita damen kommit....gräsligt! Alla dessa historier blev verklighet för mig och om jag kom hem sent någon gång rusade jag som en besatt in genom porten och uppför trapporna till vår lägenhet på tredje våningen. Med hjärtat bankande och en livsfarlig ande i hälarna!

Men för det mesta var eldkvällarna bara underbara och så hade de en annan god sak med sig - våra eldburkar höll ollonborrarna stången! Dessa vidriga vidunder med hullingar och vassa tänder - hade jag hört - som bodde i tallarna och som kom fram på kvällen. På jakt efter en kalufs att borra in sig i. Och min kalufs var som gjord för ollonborrinvasion! Långt och lockigt - rufsigt sa en del - och oftast löst hängande nedför ryggen. "Har de väl fastnat är det omöjligt att få bort dem utan att klippa av håret!" Den som sa så tyckte säkert att det var kul att skrämma oss tjejer med långt hår - och det lyckades.

Vi skrek, sprang och höll om håret så fort det där långsamma brummandet som förebådade ollonborrar hördes i närheten. Det är, i motsats till koltrastsången, ett ljud jag fortfarande tycker illa om. Även om jag vet att ollonborrar inte har vassa tänder....eller...?

Och visst grillade vi då och då. Inte ofta och bara korv - något annat hade ingen hört talas om, korv fick det bli. Valet stod mellan tjock eller smal korv och tillbehören var bröd, senap, ketchup, lök och ibland Bostongurka. Men gott smakade det - särskilt gott blev det när morfar lärt sig att inte bränna korven och servera den svart och halvrå....Någon fin svart grill på tre ben och lock med ventil hade vi inte. Inte till att börja med. Men till varje stuga hörde en hemmasnickrad "trälåda" utan botten med ett galler över. Att användas till att skrapa bort sand från fötterna - vi växte upp i sand bland tallar.

När det blev dags för grillning sattes trälådan i sanden, gallret lyftes av och vändes och lades på igen när man fyllt på kol i lådan. Vi grillade alltså korv på gallret som användes som sandskrapa! Det skakades av innan och det var ju undersidan som korvarna låg på....men visst knastrade det ibland mellan tänderna...

Sedan grävdes den heta kolen ner i sanden och vi ungar fick noggranna instruktioner om var vi INTE fick trampa. Det glömde vi så klart och så trampade vi fel....många små fötter har bränt sig i kolgropar....men när kolen kallnat var den superbra att rita med! Svarta figurer och hemliga budskap på mattebommens cementgolv klottrades med grillkol. Och vi stormade in till kvällsmaten med av grillkol svärtade händer till mormors stora förfäran!

Så måningom införskaffade familjen i grannstugan en grill som generöst lånades ut till oss andra som inte kommit oss för att skaffa nymodigheten än. Min bror var den av oss alla som fick grilla oftast. Han kom ständigt rusande med andan i halsen och flämtade "Har Du någon korv, mormor?"

För så fort någon av kompisarna bestämt sig för att ikväll skulle grillen tändas, så spurtade min bror mot vår stuga så att sanden sprutade kring fötterna. Mormor, som aldrig sade nej till min lillebror, plockade fram två korvar och stack dem i lillebrors näve och så spurtade han tillbaka till grillningen. Han lyckades vara med på de flesta av semesterbyns grillkvällar faktiskt.....

Som sagt så grillades det korv och det är gott men jag ska ge er ett tips på cevapcici som är lätta att göra och smakar underbart!

Jag har inget riktigt recept men ungefär så här:

400 gram fläskfärs
1½ msk paprikapulver - det söta
2 stora rivna vitlöksklyftor
1 finhackad gul lök
1 tsk salt
2-3 msk god olivolja
persilja

Blanda alla ingredienser och forma till avlånga biffar
Grilla på het grill

Servera med tzatziki eller denna goda turkiska sås

Haydari 6 port

500 gram turkisk yoghurt blandas med 1 knippe färsk dill, 5 vitlöksklyftor, 1 tsk torkad mynta och salt.

Och kanske ett gott bröd...eller ugnsbakade potatishalvor penslade med olivolja och överströdda med flingsalt och rosmarin...

VI SKA SY OCH VI SKA STICKA.......

Jag har en god vän som stickar och virkar ständigt, när hon inte har något annat för händerna. De små färdiga koftorna, mössorna och sockarna skickar hon sedan till Röda Korset för vidare befordran till dem som fryser....hon gör alltså något hon tycker är roligt och avkopplande samtidigt som hon gör en insats...

"Bra!", konstaterade jag och bestämde mig för att mina, i och för sig ganska få, stunder i TV-soffan skulle bli till nytta och till glädje. Fram med garn, stickor och virknålar.....var har jag nu gjort av dem....

I mitt vardagsrum, i ett hörn intill soffan, står ett gammalt syskrin i mörkt trä. Min farmor fick det i gåva av min farfar och under åren fyllde hon detta skrin med en fantastisk samling av allt man kan tänkas behöva i eventuella handarbetssituationer. Naturligtvis finns här nålar i alla storlekar för alla ändamål och sytråd i alla nyanser men här trängs också knappar, band, spetsar, fingerborgar.....

Men inga stickor och inget garn och - vad värre är - inga mönster att arbeta efter. Inte för att jag egentligen begriper mig på mönster....

När jag gick i sexan sa min syslöjdsfröken en dag till mig med vänlig men spänd röst att när det blev ny termin borde jag fundera på att välja träslöjd istället för syslöjd. Detta föranleddes troligen av att jag lyckats färdigställa en jeanskjol som jag svettats över i otaliga veckor.

När jag äntligen reste mig från golvet där jag legat på alla fyra för att slå i tryckknappar längs kjolens hela framsida tog jag min fröken i armen och höll triumferande upp min skapelse. Min tålmodiga lärare såg först glatt förvånat, sedan medlidsamt på mig och min kjol och så sa hon: "Magnusson. Knapparna är bak- och fram." Jag hade bankat i åtta tryckknappar på fel håll - skulle jag kunna knäppa kjolen nu fick jag ha den med avigsidan ut!

"Snygg!", sa min bästa väninna och log stort. "Men den hade varit snyggare med rätsidan utåt". Ska sanningen fram så förstår jag tipset om träslöjd - kjolen var en i raden av misslyckade alster. Lovikavantar som var så breda kring handleden att man fick sätta gummiband om för att de skulle sitta kvar medan de var så smala i fingertopparna att man fick hålla ihop händerna tills man fick kramp. En axelväska med en axelrem så kort att den knappt dög som handväska. En gul bläckfisk med åtta armar varav fyra var hälften så långa som de andra....och ett leende som var mer groteskt än rart.

Så sagt och gjort - jag och en annan mindre lyckad sömmerska valde att ha träslöjd tillsammans med världens bäste träslöjdslärare - Göte Borg. Som vi naturligtvis kallade för Stockholm....

Han tog emot oss två "damer", som han kallade oss, med glädje och öppna armar. Han introducerade oss för resten av gruppen - bara killar - och fick oss att verka duktigare än vi faktiskt var. Han visade, fixade till, skojade och uppmuntrade och visst lyckades jag göra både en pall och ett nyckelskåp.....eller....ja han hjälpte till en hel del eftersom han tyckte att han hade tid till det..."De där grabbarna klarar sig nog ändå". Han var en mycket omtyckt lärare och resten av skoltiden hade jag träslöjd istället för syslöjd.

Min farmor höjde sina ögonbryn ett snäpp när hon hörde att jag bytt bort syslöjden till förmån för träslöjden och min farfar mumlade förvånat "jasså, kan man göra så nuförtiden..." Sedan ställde han sig vid spisfläkten, tände sin cigarr och log glatt - "det går säkert bra, tösen är ju både klok och grann!"

Farmor, däremot, tog fram sina stickor och satte dem i händerna på mig. "Ja, det får vara hur det vill med den saken, men sticka ska Du kunna i alla fall! Och helst virka också."
När min farmor var barn ville hon gärna läsa i skenet av lampan på kvällen men se det gick inte! "Sånt slöseri tös, sätt igång med handarbetet - det kommer Du ha nytta av i livet!" Så min kloka farmor fick allt annat än uppmuntran för sitt läshuvud men hon blev en fena på att sy, virka och sticka för att inte tala om att brodera....

Så vi satt i hennes soffa och stickade och virkade och med hennes flyhänta hjälpinsatser gick det jättebra! Jag stickade till och med härliga tröjor till mig själv och till min pojkvän...ja jag tyckte att de var härliga i alla fall...

Så visst kunde jag - det gällde bara att hitta redskapen och kanske köpa ett mönster. Jag hittade min "stickekorg" längst in i garderoben och i den fanns vanliga stickor, rundstickor, virknålar och garn. I soffan den kvällen tog jag mig an uppgiften - jag skulle börja med att virka en grytlapp för att få in den rätta knycken. Efter lite funderande kom jag på knepet och sedan gick det undan!

Min sambo kastade en blick på mig och frågade lakoniskt hur stor grytlappen var tänkt att bli. "Vaddå hur stor?" Jag tittade irriterat upp från virknålen. "Som en grytlapp, såklart!"
Han nickade långsamt och återgick till TV:n. När jag återigen såg ner på mitt arbete förstod jag vad han menade - jag hade åstadkommit en helt jämn och snygg och säkert femtio cm lång början till grytlapp. Jag hade glömt att vända och nu kom jag inte ihåg hur...

Jag stoppade stillsamt ner virknålen och den långa "ormen" i korgen och tog fram stickor istället. "Jaha, jag kunde virka - nu ska vi se om jag kan sticka också!" Min sambo uppmuntrade mig utan att ta blicken från bergsetappen i Giro di Italia. "Det kan Du säkert!" Jag fick dock en känsla av att jag var genomskådad.

Och, som ni nog begriper, så gick det inte så särskilt bra med stickningen heller. Det blev ojämnt och alla tappade maskor bildade hål i arbetet och eftersom jag alltid lätt tappat tålamodet när det gäller handarbete åkte stickkorgen in i garderoben igen. Visserligen tar jag fram den med jämna mellanrum och bestämmer mig för att ge det en chans till....men än så länge har resultatet varit detsamma.

Jag får helt enkelt hitta ett annat sätt att vara världen behjälplig - för alla kan!

Min farmor blev, helt utan uppmuntran, en allmänbildad och beläst kvinna som på ålderns höst utklassade alla de andra "gamla" när tisdagens frågesport gick av stapeln på dagcentralen. När hon gift sig och fått eget såg hon till att prenumerera på ett antal veckotidningar och att låna böcker på biblioteket. Jag minns en av de första böcker hon tipsade mig om - "Moln över Hellestad" av Margit Söderholm. Den älskade jag som ung!


I läsfåtöljen ligger just nu en annan underbar bok och väntar -
"Köksgudens hustru" av Amy Tan. Fantastisk skildring av flera generationer kinesiska kvinnor...läs den! Jag läste den för många år sedan men den förtjänar att läsas igen.

Eftersom denna regniga och blåsiga fredag kräver en god middag ska jag bjuda på en kryddig och smakrik fläskfilé. Jag blev bjuden på denna rätt för ganska många år sedan och har lagat den själv många gånger sedan dess.

GUSTAFS FLÄSKFILÉ

6 personer 220 grader 45 min

900 gram fläskfilé
12 potatisar
smör, salt och peppar

Skala och skär potatisen tunt och bred ut den i en ugnsfast form. Klicka på smör och krydda. Sätt i ugnen ca 20 minuter.
Bryn fläskfilén i smör så att den får en härlig stekyta. Efterstek sedan i ca 10 minuter på svagare värme.

Gör kryddsmöret:
Skålla och skala 2 tomater. Flå dem och ta bort kärnorna innan Du skär tomatköttet i mindre bitar.
Rör ihop 125 gram smör, 2 tsk worcestershiresås, 2 msk finhackad gräslök, 2 msk finhackad  persilja, 2 pressade vitlöksklyftor och tomathacket. Salta och peppra.
Skär fläskfilén i skivor och lägg den ovanpå potatisen. Bred över kryddsmöret och så in i ugnen 5-10 minuter.

Servera en sallad till och kanske en god gelé!

BAKOM EN TUNN GARDIN AV SPETS


Ingen snö till jul - för en hel del en stor besvikelse men för ganska många en lättnad. Naturligtvis är snön till glädje för alla jullediga barn som kan bli rödkindade och sunt trötta efter en dag i pulkabacken. Det blir ljusare med vitt på fälten och i hagarna och det blir lättare att hitta julstämningen när det faller stora vackra flingor utanför fönstret.

Men nu när nyårsfestandet är över och fyrverkerierna klingat ut känner jag som jag alltid gjort - låt snön och kylan hålla sig borta och låt våren komma i lagom stora steg fram tills sommaren tar över.

Kvar i mitt fönster finns två saker som minner om december - en ljuvlig ängel i silver och en jättefin ljusstake med en liten tomte på. Allt annat är instuvat igen i garderoben och jag inväntar koltrastens skrik och doften som sprider sig när den fuktiga jorden sakta värms upp....

I ett fönster i stan hänger ett par vita spetsgardiner med omtag. Bakom gardinerna, på en köksstol vid bordet, sitter en man som blev ensam kvar i somras. Han är gammal och har lite svårt att gå.  Men cyklar gör han fortfarande även om de säger att han borde låta bli....man kan ju inte ge upp allt! Han plockade fram allt det vanliga till jul, det dom brukar ha, "fast det hade varit bättre om hon varit med". Han var med på både julmiddag och nyårsfirande men nu när festerna är över och vardagen kommer tillbaka längtar han till våren. Han kikar ut på livet utanför och undrar...... 

Ska han hinna....till promenaderna och de små cykelturerna, till kvällsstunden på balkongen och till den gamla bekväma stolen utanför den lilla stugan vid havet. Stugan dom hade råd att köpa för 75 kronor för över femtio år sedan och som sett både barnen och barnbarnen växa upp. Ska det bli en kopp kaffe i solen och kanske pratstund med någon som går förbi på väg mot ett dopp... lite otvungen gemenskap. Om våren bara kunde sno sig lite.....

Jag väntar också. Allt är förberett, utrensat och fixat. Julmaten är utbytt mot lättare alternativ, siktet inställt på en sundare och, för all del, snyggare kropp, pelargonerna på fönsterbrädan får finna sig i tjuvnyp när de ska förökas och jag kan nästan känna doften av vårens brasor - fast det är ju inbillning....

Min barndoms vårar tillbringades på grusiga gårdar där man hoppade hage, vevade långrep och cyklade. En del spelade fotboll och ganska många tog fram kulpåsen med stenkulorna och de fina glaskulorna med sitt virvlande inre. För mig är raderna ur Ted Gärdestads fina "Sol, vind och vatten" evigt förknippade med våren - "ännu rullar kulorna på skolgårdens grus"..... fast jag vet att han sjunger om sensommartiden....

Ur trappuppgångarna kom ungarna med fart - kompisarna som också var "uteungar". Vi tog av oss jackorna alldeles för tidigt och drog på oss både hosta och snuva till alla mammors förtrytelse, men vi njöt! Av att kunna röra på oss, bli andfådda och varma, mäta våra krafter och visa hur mycket bättre vi blivit på att cykla på bakhjulet...det sista gällde inte mig alltså utan min bror. Som alltid slog rekordet! När han var tretton tog han sig hela vägen från stan hem till vår trappuppgång. På bakhjulet! Drygt 2 kilometer i svag uppförsbacke!

Bland det bästa med våren var allt som kom i dess följe....Valborgsmässoafton med eldar och studentsång, förste maj med nya vita knästrumpor till de ny vita skorna och middag på restaurang, skolavslutning med den bedövande doften av syrener och "Den blomstertid nu kommer". Men kanske framför allt - sommarlov vid havet. Så våren är en underbar tid då allt börjar om och allt är möjligt....det är klart att man längtar!

Bakslagen kan bli många så det gäller att hålla ut och medan vi gör det ska jag laga falukorv med potatismos och köra hem till den gamle mannen som väntar bakom gardinen. Jag vet att han tycker om det för han har fått det förut - han är glad i mat och "goa kagor" och han behöver krafterna så att han hänger med i vårvindarna. Med lite stöd och hjälp kommer det att gå galant.....fast det hade förstås varit mycket bättre om hon också varit med....


FALUKORV MED ITALIENSKA SMAKER

1 falukorvsring med högt köttinnehåll
1 gul lök
1 röd lök
2 vitlöksklyftor
5 cm ingefära
god lagrad ost
1 msk riven parmesanost
20 svarta oliver
1 ask krossade tomater med basilika
oregano
oliv- eller rapsolja

Skala och skär löken i klyftor, skala och hacka vitlök och ingefära och fräs alltihop i lite olja tills löken är blank. Blanda ner oliver och krossade tomater och krydda med oregano.
Dra skinnet av korven och skär små fickor i den, lagom stora för en skiva ost ca 1cm bred.
Lägg korven i en rymlig ugnsfast form och stick ner oststavar i fickorna på korven.
Häll lök- och tomatblandningen runt korven och sätt in i ugnen på 175 grader i ca 40 minuter. Strö över parmesanost mot slutet.

Serveras gärna med ris men även hemgjort potatismos är gott till.

EN JULHÄLSNING FRÅN STUGAN

I den stora skolan i byn, precis i början av byavägen, hänger 23 glittrande julstjärnor och lyser upp fältet som böljar upp mot kyrkan. Den gode doktorn som huserar i skolan hänger upp en ny stjärna varje dag i december - alla i olika storlekar och med olika glans...

Vi stannar alla upp en stund och njuter av konstverket som växer fram allt eftersom dagarna blir mörkare - hundägare på kvällspromenaden, bonden på sin traktor och ryttaren som tyglar en frustande nordsvensk häst i skymningen.

I huset intill står en femarmad träljustake i rött trä och den står där året om. Den lyser från mitten av december till mitten av februari - resten av året är den släckt. Men den står där i fönsterkarmen som en övergiven sommarkatt i september och den utgör en stark kontrast till engagemanget och fantasin som råder på andra sidan staketet.

Bakom den röda ljusstaken och de tunna gardinerna syns sällan någon rörelse, ägaren av huset räknas till de annorlunda och udda - när man ser honom är det oftast på sin cykel och i samma bruna kavaj året om - utom när den värsta snön yr eller regnet öser ner. Ibland ser man honom på väg till brevlådan för att hämta in tidningen eller posten och han höjer alltid handen till en vänlig hälsning.

Men mer än så blir det inte. Man småpratar inte, skvallrar aldrig och lär aldrig känna honom på riktigt. Han vill kanske ha det så men ändå undrar man...har han ingen alls som frågar efter honom?

Jag gick förbi hans hus en vacker sommarmorgon i juli på väg ut med hunden när jag plötsligt hörde plötsligt hög och skrällig musik. Vi stannade till och lyssnade - ja det var mest jag som lyssnade eftersom den gamle hunden är nästan stendöv! På vägen från andra hållet kom en annan hundägande granne med sin respektingivande rottweiler. Hon stannade och såg också in mot den förfallna verandan. "Konstigt, han har aldrig spelat musik. Inte så länge vi har bott här..."

Vi stod där och visste faktiskt inte hur vi skulle göra...grannen i det huset hade i alla år signalerat att han ville vara ifred...men tänk om...

Jag gick hem med hunden och fick med mig min sambo tillbaka - han fann också alltihop lite underligt. Min livliga fantasi hade redan ritat upp en bild av en gammal ensam man, bunden och illa däran i sitt kök. Eller kanske i källaren....musiken hade någon satt på för att ingen skulle höra honom ropa....ja ni ser! Men egentligen är det närmare verkligheten än man önskat. Inte bara vild fantasi. Det har hänt förr och vem skulle saknat honom?

Grannen med rottweilern stod kvar utanför och väntade - det kändes på något sätt tryggare med en hund byggd som en bodybuilder än med min lille ruskprick. Min sambo och grannen valde enhälligt mig till dörrknackare. "Han blir nog inte arg om det är Du som kommer....?"

Jag smög som en av Charlies änglar... nåja....jag tog mig runt husknuten, uppför en fallfärdig trappa och fram till köksdörren. Med bestämda knackningar försökte jag överrösta musiken därinne men om han nu låg där bunden skulle det ju inte vara han som kom och öppnade...

Jag knackade igen och då tystnade musiken! Jag drog mig långsamt baklänges ner för trappan och viftade frenetiskt på mina tre kumpaner. Inte en rörelse inifrån, inte ett ljud.
Man kan ju knappast ringa polisen och be dem komma ut och undersöka varför grannen spelar dansband på full volym en lördagsmorgon...eller kan man kanske det?

Vi väntade spänt medan jag i huvudet gick igenom vad jag skulle säga om han steg ut genom köksdörren och undrade vad vi ville...."Hej, vi undrar om det hänt något eftersom Du spelar musik...?" En underlig fråga och kanske lite påflugen...

Vår tillbakadragne granne öppnade aldrig dörren den där lördagsmorgonen och vi valde en enkel och kanske lite feg väg - vi tog en liten sväng i trädgården med rottweilern och sen gick vi hem....förmodligen hade han själv stängt av musiken när vi kom av rädsla för att han stört oss och fått oss att trampa in i hans privata sfär...tänkte vi.

Men innan vi gick kikade jag ner i hans brevlåda för att försäkra mig om att han hämtat tidningen den morgonen och jag kände mig inte helt lugn förrän jag såg honom på sin gamla cykel nästa förmiddag. Vänligt vinkande men inte mer....

Varje kväll när jag släcker ljusstaken i vårt fönster tycker jag att jag ser honom där på vägen utanför doktorns hus - med blicken vänd mot alla stjärnorna i fönstret....min fantasi igen.....?

Imorgon tänds den sista stjärnan och julen är här - jag hoppas att ni alla får en fin jul och att ni hittar tillbaka till min stuga nästa år!

LÖRDAGSDANS OCH KONDISBESÖK


Det var födelsedagfest i helgen! Äldste sonen firades med familjens stående lördagslunch - prinskorv, kokt ägg och franskbröd. Denna lunch sattes fram varje lördag under hela min uppväxt tillsammans med en sillbit och kokt potatis till de vuxna. Pappa hällde dessutom lite mjölk på tallriken med sill och potatis - som sås kan man väl säga...

Lördagarna såg ungefär likadana ut året om....med undantag för somrarna i stugan vid havet och en och annan födelsedag hos någon släkting. Från det att man slog upp ögonen på lördagsmorgonen tills att det var dags att gå till sängs igen på kvällen följde dagen ett givet mönster - tryggt på många sätt när man var liten. Aningen mindre tilltalande men ändå skönt på något vis när man var tonåring.........

Radion stod på i köket där mamma - som alltid var först uppe och tidigt i säng - drack sitt absolut nödvändiga morgonkaffe. Jag och min bror låg kvar i våra sängar tills vi kände oss säkra på att mamma fått i sig tillräckligt av den uppiggande svarta drycken. Det var ingen idé att försöka prata med henne innan dess så vi avvaktade. När vi hörde att pappa slog sig ner vid köksbordet och började prassla med tidningen hoppade vi ur våra sängar och i pyjamasen klev vi in i köket för att äta frukost.

När frukosten var avklarad gjorde vi oss redo för lördagsdansen. När Svensktoppens första låt drog igång bjöd min far upp mig - när jag var riktigt liten stod jag på hans fötter medan han dansade runt, runt. Nu dansade jag på egna fötter till "Söta Belinda", "Blad faller tyst som tårar" och "Jag vill ha en egen måne". Pappa var en duktig dansör och vi dansade foxtrot över köksgolvet medan han visslade med i melodierna. Min mor tog tag i lillebror och lyckades lära honom en hel del innan han blev otålig och ville ut. Ut till cykeln och kompisarna.

När sista dansen klingat ut var det dags för lördagsturen till stan. En runda på torget och en sväng inom Saluhallen var obligatoriskt. En kaka till kaffet införskaffades på kondiset i det stora röda huset på torget.

Ibland stannade pappa upp mitt på torget och pekade på de sex höga fönsterrutorna högst upp i det ståtliga huset. "Där uppe bodde min kompis Jan i en stor och fin lägenhet med många rum." Vi nickade eftersom vi redan visste. Vi visste också att kompisens farmor ägde hela huset och att hon var ganska sträng men att hon då och då stack ett par slantar i "pågarnas" nävar och skickade dem i hissen ner till kondiset. Där skulle de beställa vad de ville ha och sätta sig vid ett bord.  De skulle äta långsamt och snyggt och inte hälla i sig lemonaden. De skulle helt enkelt tränas i att gå på kondis! Sånt skulle man kunna när man var tolv!

För min far som bodde med sin familj i ett rum med kök i ett område som inte var särskilt fint var detta något alldeles oerhört - bli bjuden på kondis av en välbärgad farmor för att det ingick i uppfostran att kunna föra sig....

När vi stod där framför den dignande kakdisken i det gamla kondiset valde jag alltid en chokladbiskvi, fast på den tiden kallades de negerkyssar.....jag minns att jag så gärna ville ha minst två och att jag lovade mig själv att köpa biskvier för 100 kronor när jag blev stor....och äta dem själv allihop!

Ibland köpte vi en extra kaka som vi skulle ta med till min pappas morbror senare på eftermiddagen. Han bodde ensam och han tyckte om när vi kom på besök - han hade alltid nya serietidningar till oss och vi fick titta på hans fiskar....undrar om han köpte de där tidningarna för att vi skulle komma och hälsa på....?

På kvällen när jag låg i min säng efter en TV-kväll i soffan funderade jag ofta på hur man skulle göra med alla ensamma människor. Med alla dom som inte hade någon. Våra lördagar med dans, chokladbiskvi, prinskorv, Flintstones och Hylands Hörna gjorde oss trygga i all sin förutsägbarhet och gav oss en stark känsla av samhörighet - jag och min bror ses ofta och äter prinskorvslunch med våra ungar....

Om jag såg en stjärna falla skulle jag önska mig ett trollspö och förmågan att flyga. Sen skulle jag fara omkring och trolla......och så skulle all påtvingad ensamhet bytas ut mot gemenskap....

Om en vecka är det jul och sen kommer nyår - i dessa tider är ensamheten som värst! Skicka ett julkort - ett riktigt alltså - eller lyft telefonen och säg ett par ord. Det kostar så lite och tar ingen tid alls egentligen....

Jag ska baka några extra mandelmusslor - så att de räcker även till de två gamla i huset mitt emot som  så sällan får besök.


Men först rödvinskokta revben - receptet har sitt ursprung i ett recept av Jan Boris Möller, en bekant från ungdomstiden och en duktig kock. Han kokar sina revben dan före dopparedagen men jag börjar idag. Och jag har lagt till lite egna kryddor....

JULREVBEN
ca 10 personer

1 ½ kg tjocka revbensspjäll
vatten att koka i
1 lagerblad
5 vitpepparkorn och 5 kryddpepparkorn
5 cm färsk och skalad ingefära
2-3 tsk salt
2 dl rödvin

Dela spjället i lagom stora portionsbitar.
Koka upp vattnet med vin och kryddor och kok köttet långsamt ca 30 minuter per kilo kött.
Lyft upp det med hålslev och låt det svalna.

Om Du kokar köttet dagen innan julafton ska Du pensla köttet med marinad när det kallnat och sedan sätta in det i kylen över natten. Griljera spjället på julafton i 220 grader i 25 minuter.
Jag fryser in köttet, tar fram det på julaftons morgon och penslar det då.

Marinaden kan bestå av:
2 msk soja
2 msk balsamvinäger
1 msk Colman´s senapspulver
1 msk ingefära
1 tsk vitpeppar
4 msk mörk sirap

...men har Du någon annan favoritmarinad så använd den. Gott till fläskkött är apelsin, honung, kinesisk soja och ingefära. Ett annat tips jag anammat är att koka köttbullarna, frysa in dem och steka dem på julafton. Mycket smidigt!

MANDELMUSSLOR
ca 30 stycken

1 dl sötmandel
2 bittermandlar eller motsvarande bittermandelessens
3/4 dl socker
150 gram rumsvarmt smör
1 medelstort ägg
3 dl vetemjöl

Mal mandeln med skalet kvar på mandelkvarn.
Rör fett och socker mjukt och rör ner ägget.
Häll i mandeln och mjölet och blanda snabbt ihop degen. Lägg i kylen en timme.
Smörj veckade mandelmusselformar och strö i lite vetemjöl - då lossnar kakorna lätt!
Tryck ut lagom mycket det i formarna - ta inte för mycket!
Grädda mitt i ugnen i 200 grader ca 12 minuter.

TROLL, ÄLVOR OCH DIMMIGA DAGAR


Dimman griper omkring sig med långa och fuktiga fingrar. Den smyger runt väggarna, upp över taket och in bland granarna. I detta öppna landskap känns det som om man går mot en vägg som flyttar sig efterhand - tyst och overkligt.

Hunden blir plaskvåt av all fukt och katten jamar olyckligt tills han släpps in och kan skaka av sig de små dropparna som pärlar i hans gråa päls. Köksgolvet får små spår av hund och kattassar.

De två vännerna - en ung och en gammal - sjunker förnöjsamt ner på filten. Rygg mot rygg vilar de - hunden smaskar och grymtar och katten får mig att skratta högt när han lyfter på huvudet och med en min som starkt påminner om Sir Väs i Robin Hood glor på den störande hunden.

Snart sover de sött sida vid sida och lugnet sprider sig i huset. Djur i huset ger hemtrevnad och jag sjunker ner i stolen med blicken på fönstret och det grå ljuset utanför.

En bit bortom stora vägen tar mossen vid och längs en av de mindre grusvägarna som korsar den ligger det hus vi hyrde tillsammans med min farmor och farfar. När dimman kom smygande från skogen och spred sig över mossen blev det dimmigt på riktigt, kan man säga. Uttrycket "man ser ju inte handen framför sig", blev begripligt och farfar sa alltid att det kändes som att simma i ärtsoppa. Hur han nu kunde veta hur det känns .....

Jag tyckte att det var trolskt och spännande och i min livliga fantasi smög både troll och älvor omkring där ute...men min bror hade en helt annan inställning till det hela. Han var helt enkelt livrädd!

Vissa dagar kunde man känna i luften att dimman skulle driva in och om någon bara sådär i förbigående kläckte ur sig: "Undrar om det inte blir dimma idag"....var det klippt! Min lillebror blev förtvivlad. "Vaddå? Kommer dimman? När kommer den? Vi kan väl åka hem? Jag vill inte att den kommer...." Han fnattade omkring i huset och kikade ut genom fönstret för att kontrollera att den inte var på väg och när han till sist såg de första sjoken fuktig luft sväva över mossen blev han helt ifrån sig. Han var rädd på riktigt och det var synd om honom.

Mina föräldrar visste inte riktigt hur de skulle hantera denna, i deras ögon, ologiska skräck och sanningen är den att de ibland föll till föga och körde hem till stan istället för att ta tag i problemet. Det var ju som att erkänna - det är farligt med dimma och för säkerhets skull åker vi ifrån den. Den som till sist tog tag i saken var min trygge och stabile farfar. Han som varit med om så mycket i sitt liv att han tog sig an saker med lugn och med stort förnuft.

Juste denna dimmiga dag var vi ensamma i huset - jag, farfar, min lillebror och min farfars prickiga hund som hette Ferox. Min bror var så klart väldigt bekymrad och orolig och ville bara hem till stan men farfar tyckte att vi skulle gå ut och "titta på dimman ett slag".

"Absolut inte!" Lillebror vägrade och drog sig in mot hörnsoffan i det stora rummet. Därifrån såg man inte ut genom fönstret så där ville han sitta. Med armarna runt de uppdragna knäna.

"Ah, jamen vi får ju gå ut med hunden i alla fall. Ut i trädgården åtminstone, så att han får kissa." Farfar stod med den ena handens fingrar om den livliga hundens halsband och såg på min bror. Som i sin tur sneglade på den kissnödiga hunden och gav med sig....hunden var hans bäste vän och dessutom ville han helst inte bli lämnad ensam i huset med mig - systern som kunde hitta på vilka gräsliga historier som helst....

Så de gick ut - farfar, den prickiga hunden och lillebror. När de kom ut i trädgården drog min bror farfar i skjortan och ville in igen men farfar pekade bortåt syrenerna och sa "Titta där. Där borta är det dimmigt men här där vi står har dimman flyttat på sig lite. Kom ska Du få se...." Efterhand som de strosade runt i trädgården upptäckte de att dimman flyttade runt och att den upplöstes just där de stod...

Modet spred sig hos lillebror och när de steg innanför dörren till stugan en bra stund senare, hade de gått hela vägen ner över mossen, bort till den lilla ån som stillsamt rann fram under den gamla träspången och tillbaka igen. Och hela vägen hade dimman flyttat sig bit för bit...och min lillebror hade övervunnit sin rädsla tillsammans med sin starke farfar och en prickig, glad och flåsande hund.

På äldre dagar ställde han sig frågan varifrån denna förfärliga känsla för just dimma kommit. Förklaringen skulle kunna vara denna: 

Vår familj bodde i en stad och min far arbetade i en annan. Varje dag körde han ett antal mil till och från arbetet och han körde i en gammal och mindre modern bil som hade en tendens att stanna när det blev fuktigt. Dessutom hade min far lite halvdålig syn på långt håll så när det var dimmigt kunde bilfärden bli något av ett äventyr. En del morgnar när pappa satt med kaffekoppen i handen och såg ut genom fönstret kunde han irriterat utbrista "Denna jävla dimma. Så ska man behöva ge sig ut i den igen! Blir det så här hela dagen vet jag inte när jag kommer hem igen!"

Vad ingen tänkte på då var att min lillebror som hörde orden vid frukostbordet fick för sig att dimman var något livsfarligt och något man var rädd för......ingen menade något illa men följden blev flera års skräck. Och rädsla är något mycket personligt! Man ska akta sig för att mästra människor som är rädda för något genom att förringa deras känsla...ingen vet varifrån den kommer och ingen kan bestämma om den är logisk eller ej. Men det går oftast att komma över den - med rätt hjälp. Det kan ta många år och ibland krävs professionell hjälp men ibland kan det räcka med en lugn och klok gammal farfar.

Min egen rädsla för mörker har övergått till ett lätt obehag men helt borta är den inte....

I denna dimmiga dag tar jag fram bakredskapen och sätter på ugnen.

Det ska bli lättbakade och mycket goda HAVREBRÖD och fina små VANILJKAKOR.

HAVREBRÖD 2st

½ pkt jäst
5 dl vatten
3 dl havregryn
½ dl krossade linfrön
2 msk olja
2 tsk salt
9 dl vetemjöl
2 msk riven ost om man vill
1 tsk  flytande honung
brödkryddor

Sätt ugnen på 225 grader
Rör ut jästen i vattnet och blanda i havregryn, linfrön, salt, honung, olja och brödkryddor. I med osten om man tycker om det. Låt stå och svälla i ca 15 minuter.
Blanda ner vetemjölet och knåda degen smidig.
Jäs i en timme.
Dela degen i två delar och lägg på plåt. Jäs 30 minuter.
Pensla med smält smör och grädda mitt i ugnen ca 25 minuter.

HIRAMS VANILJKAKOR ca 25 stycken

200 gram smör
2 tsk vaniljsocker
5 dl vetemjöl

Blanda alla ingredienserna till en blank deg. Rulla små bollar av degen och platta ut dem. Lägg på plåt och grädda i 180 grader ca 10 minuter. Kakorna ska ha nästan samma vita färg som innan de sattes i ugnen. Ta ut dem och rulla dem genast i strösocker.

Kakorna är underbart goda till en kopp kaffe med en gnutta kardemumma eller kanel i!

SKILLINGTRYCK OCH LUCIATÅG


I min bokhylla ligger ett antal sånghäften från 50-talet med skillingtryck och visor av skilda slag. Jag och min mor sjöng ofta och gärna de gamla sångerna och helst ville jag sjunga "En sliten grimma". Vi sjöng så tårarna skvalade, det är en så hjärteknipande historia om ponnyn som nått slutet på sin färd och om den slitna grimman som ligger på sin pall.

Många av de gamla skillingtrycken är sorgliga och hemska men det var liksom det som var grejen.....det var både gräsligt och härligt på samma gång. Jag sjöng dem allihop med klar stämma tills jag kom till "En sal på lasarettet". Där var det stopp! Den fick jag inte sjunga! Mamma såg bestämt på mig och konstaterade att den sången var för sorglig så den skulle jag hoppa över.

Jag sjöng naturligtvis den ändå, i min ensamhet. Och jag funderade ofta på varför mamma blev så illa till mods av just det gamla trycket när alla var i stort sett lika sorgliga. En kväll satte sig mamma ner vid kösbordet och förklarade. Både min mammas syster och min mammas mor - min mormor - hade legat länge i en sal på lasarettet. Ingen av dem kom hem igen. Min mor förlorade sin mor när hon var fyra år och sin syster strax innan. Hon har inte många egna minnen av sin mor, det mesta har blivit berättat för henne i vuxen ålder. Det enda hon har är ett par svartvita foton i ett fotoalbum. Jag har inte sjungit "I en sal på lasarettet" sen dess....

Annars sjöng jag ofta och gärna och jag hamnade så småningom i skolans kör. Känslan av att stå där bland andra och få till en klang och en styrka som bara lyfter....jag fick gåshud och älskade det. Vår kör sjöng för pensionärer till jul och satte upp musikaler i kyrkan, vi skötte luciasångerna och bjöd in släkten till konserter. Riktigt roligt!

En luciamorgon stod vi i nervös väntan i korridoren utanför aulan. Alla klädda i lucialinnen med ett ljus i handen redo att tåga in inför en fullsatt aula. Vi hade övat i månader och nu var det dags - hela skolan plus föräldrar och syskon satt och väntade på oss. Skolan var nedsläckt, stearinljus brann och alla samtal var lågmälda, till och med viskande. Det var väldigt högtidligt!

Jag sjöng altstämman och var placerad ganska långt bak i gruppen medan min goda vän Margareta blivit placerad längst fram tillsammans med sopranerna. Vanligtvis sjöng Margareta också altstämman men det var ont om sopraner och eftersom Maggan kunde klara båda stämmorna så....hon hade bett musikläraren att hon skulle få stå intill mig och sjunga men icke! Vår musiklärare var en duktig men lite stelbent pedagog och nu var det bestämt så! Altarna bak och sopranerna fram!

Margareta blev mer och mer nervös och till sist var hon gråtfärdig. Hon ville stå bredvid mig annars skulle hon inte våga! Hon var helt övertygad om att hon skulle sjunga fel ord i fel tonart. När dörren öppnades och pianot satte igång med luciasången var det dags. Ingen återvändo - "Maggan, kom igen!"

Vi tågade in, jag ställde mig längst bak och Maggan längst fram. Vi sjöng två av de fina julsångerna och började på "Gläns över sjö och strand" när Maggans ljus plötsligt släcktes där framme. Det hördes tassande steg, ett svagt mummel och en och annan knuff och musiken kom av sig. Då hörs Maggans höga viskning: Såja, nu kan vi fortsätta!

Musikläraren, som nu slutat spela, rynkade ögonbrynen och såg med irriterad min bort mot oss - för nu stod Maggan alldeles bredvid mig. "Vad är det nu då", utbrast Maggan och slog ut med händerna. "Jag är nervös av mig och behöver en vän vid min sida! Nu börjar vi om!" Och så tände hon sitt ljus med hjälp av mitt. Det var tyst ett par sekunder och sedan brast aulan ut i ett befriande skratt. Vi började om och Maggan gjorde så gott hon kunde där bland oss som sjöng en helt annan stämma. Det gick fint och föräldrarnas ögon tindrade...till och med den annars barske musikpedagogen tillät sig ett leende när vi tågade ut igen....

Maggan var annars en stark och tuff tjej som vaktade fotbollsmålet i pojklaget.  Hon var glad och rolig och ingen man satte sig på. Hon pratade mycket och var ganska högljudd och hon var väldigt duktig i skolan. Men alla kan inte vara tuffa alltid och det tycker jag är skönt att tänka på....alla är vi svaga någon gång och alla kan vi kan behöva en vän vid vår sida. 

När Maggan och jag satt i soffhörnet på fredagskvällarna och diskuterade bästa sättet att närma sig den stora kärleken åt vi varma mackor. Väldigt enkla sådana - formfranska med ost! Inget annat pålägg och inga tillbehör som grönsaker eller så...lite paprikapulver som dekoration bara. Gott men tjatigt i längden!

Så lite mer pålägg på mackorna och fler tillbehör - perfekt fredagsmysmat!

VARMA MACKOR MED MUSSLOR OCH VITLÖK

Rosta formfranska och smöra dem lätt.
Täck med burkmusslor och klicka över vitlökssmör. Recept på ett gott sådant hittar Du i inlägget som heter "Höstvila och vitlök".
Gratinera i 225 grader tills smöret smält över musslorna.

OSTFRANSKA
Till 2 personer

Gröp ur 2 småfranska och rosta dem i 225 grader i ca 5 min.
Blanda inkråmet med 4 msk mjölk, 2 msk majonnäs, 1 äggula (spar äggvitan), 1 ½ - 2 dl strimlad purjolök och 3 dl riven smakrik ost.
Vispa äggvitan hårt och vänd ner i blandningen.
Fyll bullarna med råge och gratinera i 225 grader ca 20 minuter.
Vill man kan man blanda ner 2 msk hackad rökt skinka.

En tomatsallad med bananschalottenlök och bladpersilja är gott till.