SILVERTE OCH KAFFE PÅ FAT

När jag var liten hälsade jag på min farmor och farfar ganska ofta. De bodde i en liten lägenhet på tredje våningen utan hiss och med en läskig balkong som jag helst inte gick ut på.

Min farfar rökte cigarr och drack kaffe på fat och jag minns hur jag noga studerade honom när han hällde kaffet på kaffekoppsfatet och undrade om han skulle spilla den här gången. Men han spillde inte - inte en enda gång som jag kan minnas. Han balanserade fatet på fingrarna och sörplade i sig kaffet.

När min farmor drack kaffe stack hon en sockerbit mellan tänderna och drack sen ur kaffekoppen på "vanligt sätt". Men jag minns att hon ofta sa: "ja tänk när vi fick dricka silverte, det var tider det!"

Jag frågade inte då vad silverte egentligen var för jag var övertygad om att min farmor kom från en fin familj som verkligen druckit te som smakade och kändes som silver. Som sagt - min fantasi var redan då livlig....

I farmors soffa trängdes vi med broderier, virknålar, stickekorgar och veckotidningar. Varje vecka damp det ner tre veckotidningar i farmors brevlåda och jag älskade novellerna och klippdockorna - en gång fick jag klippa ut alla syskonen i "Sound of Music"! Farmor läste recept och handarbetsbeskrivningar och mamma löste korsorden.

När min bror och jag skulle sova över drogs den gamla bäddsoffan ut, apelsinlemonad införskaffades och när vi kom fick vi kika i den lilla luckan i skafferiet för att se om det hamnat något gott där. Och på kvällen när vi lagt oss stack farfar fram huvudet och flinade mot oss - utan tänder! Dom hade han lagt i ett glas med vatten inför natten. Vi skrek av rädsla och förtjusning och farfar kluckade av skratt. Varje gång....

När jag blev äldre och lyssnade lite bättre på samtalen mellan de vuxna kom jag att förstå att min farmor faktiskt inte kom från någon "fin" familj. Hon hade däremot tjänat som piga i de stora och vackra husen där de "lite finare" bodde.

Och där hade hon sett och hört att det dracks silverte.

Men finare än min farmor och farfar kan ingen bli. De var så glada och tacksamma för det liv de levde i sin lilla lägenhet. När de flyttat in badade min farfar tills han blev skrynklig - tänk att det fanns vatten i lägenheten och det var dessutom varmt! Och ett badkar.....!

Han som firade jul som tolvårig dräng i ett stall och med en enda liten julklapp - en jultidning och hon som tjänade i de stora husen men sov i en säng i en liten kammare där vägglössen kravlade runt. De lärde mig att förstå vad som är viktigt i livet. Att njuta av det som är just nu för ingen vet hur det blir sen.....

Och silverte....ja det är inget annat än kokt vatten med socker i.....


Så till dagens recept:

Farmors blandsaft

Ta de bär Du hittar - jag lade röda och svarta vinbär, krusbär, jordgubbar och lite månadssmultron i min kastrull.
Häll på vatten så att det täcker ca 3/4 av frukten
Koka upp och krossa bären mot grytans kant under tiden.
Häll bärmoset i en silduk och låt rinna av - gärna över en natt.
Mät saften och rör i ca 4dl socker per liter saft.
Koka upp och skumma noga
Låt saften svalna och häll upp den på flaskor
Jag använder inte konserveringsmedel utan fryser saften istället.

På bilden ser Du också en flaska med hemmagjord fläderblomssaft - det receptet kommer senare..

Till saften smakar kanelskorpor jättegott!

Kanelskorpor ca 60 st

2 dl socker
2 ägg
80 gram smält och avsvalnat smör (jag använder alltid riktigt smör)
6 dl mjöl
2 tsk bakpulver
kanel och socker till att strö över

Rör ägg och socker pösigt och vitt
Rör ner smöret
Blanda mjöl med bakpulver och rör ner i smeten
Ställ kallt en halvtimme eller så

Sätt ugnen på 200 grader

Forma 4 längder och lägg på bakplåtspappersklädd plåt
Pensla med vatten och strö över socker och kanel

Grädda i ca 10 min.
Ta ut plåten och låt längderna svalna lite. Skär dem sedan i sneda lagom stora bitar och torka i 50 grader några timmar.

ROBINSON CRUSOE OCH FISKELYCKA


Jag var inte särskilt gammal när min pappa läste boken om Robinson Crusoe för mig och väckte min, sedan dess väldigt livliga, fantasi till liv.

Jag älskade att höra om Robinsons finurlighet och om hans hopp, jag föreställde mig hur han varje dag fick kämpa för att finna lä för vinden och skydd för regnet och jag tänkte mig in i hur gott fisken som han äntligen lyckats harpunera måste smaka. Kampen som ger resultat ger en underbar känsla av tillfredsställelse!

Jag läste så småningom om Robinson för mina söner men det var den äldste av dem som verkade uppleva samma fascination som jag gjort en gång.

Han gav sin far i uppdrag att tillverka pilbågar och spjut och sedan gav vi oss ut i skogen på jakt efter mat. Han begrep så småningom att vi faktiskt inte kunde skjuta ett vildsvin eller ett får utan att vi fick koncentrera oss på svamp och bär och så småningom fisk.

Vi har tillbringat hundratals, ja säkert tusentals, timmar i svampskogen och kommit hem med.....väldigt lite! Enstaka exemplar av champinjoner och röksvampar, lite bläcksvamp och nejlikebroskskivling och ett fåtal kantareller. Vi har liksom inte haft den rätta turen även om vi verkligen haft den rätta viljan!

Likadant har det faktiskt varit när det gällt fiskelyckan. Vi har införskaffat fiskelådor med allehanda drag och krokar, fiskespö, håvar och fiskehattar. Vi har hyrt stugor vid fiskevatten, lånat båtar och suttit på bryggor. Och vi har faktiskt fått ett försvarligt antal abborrar genom åren som vi stekt i smör och sedan ätit med fingrarna - ljuvligt gott!

Med tanke på hur mycket tid som tillbringats i skogen eller vid fiskevatten har skörden varit ganska mager men glädjen som sprudlat i sönernas kroppar varje gång vi lyckats har varit värt alla timmarna många gånger om!

Och jag tänker på hur stort sveket mot vår unga generation är när de aldrig får en chans att åstadkomma något som är på riktigt! Att de inte får chansen att klara sig själv utan blir beroende av att andra ska ta hand om dem. Vad händer med deras upptäckarglädje och vilja att försöka när de hela tiden motas i dörren. När man inte räknar med dem och inte uppmuntrar deras fantasi att hitta vägar till försörjning.

Alla behöver något att känna stolthet över och att klara sig själv är fundamentalt - vare sig man sitter på en öde ö eller lever här bland andra...........släpp fram våra unga!


Ni ska få ta del av ett recept på en soppa som jag gjort många gånger av den svamp vi hittade blandat med "köpesvamp". Denna innehåller rödvin och örter och den mår bra av att stå och dra ett par timmar innan servering.

Svampsoppa med örter och rödvin för 4-6 personer.

3 msk kallpressad rapsolja (jag använder Gunnarshögs eller Lensgaards)
2 hackade gula lökar
500 gr svamp. Blandsvamp, champinjoner eller vad ni hittar
8 dl mustig grönsakbuljong (den ekologiska är jättebra!)
2 dl rödvin
4 msk tomatpuré
1 dl örtkryddor, frysta eller färska
Rikligt med hackad persilja
2 lagerblad

Rensa och skär svampen i bitar. Fräs löken mjuk i oljan och tillsätt svampen. Stek tills svampen är mjuk och tillsätt sedan buljong, rödvin, tomatpuré, örter, persilja och lagerblad. Låt koka så smått i ca 30 minuter och tag sedan ur lagerbladen.

Jag låter soppan vila ett par timmar eller över natten om man vill och sedan serverar jag med en klick turkisk yoghurt och mitt hemlagade knäckebröd.

Knäckebröd i liten långpanna

1 dl sesamfrön
1 dl solrosfrön
½ dl krossade linfrön
2 dl vetemjöl
2 dl kallt vatten
2 msk olja
flingsalt

Sätt ugnen på 150 grader

Blanda alla torra ingredienser i en bunke och tillsätt sedan vatten och olja. Rör till en klumpfri och lös smet.
Lägg ett bakplåtspapper i en liten långpanna (30x40 cm) och bred ut smeten i långpannan.
Strö över 1 - 1½ tsk flingsalt
Grädda mitt i ugnen ca 25 minuter. Ta ut långpannan och skär knäckebrödet i så stora bitar du vill ha. Grädda ytterligare 30 minuter (eller tills knäckebrödet fått det färg du vill att det ska ha.

Låt svalna på galler och njut!

ETT LITET TRÄHUS VID HAVET

"Jag vill ha ett hus vid havet där jag kan se på alla båtarna som lägger till
Jag vill ha ett hus vid havet där jag kan höra alla måsarna och göra som jag vill."

Marie Fredriksson sjöng och jag fastnade. För melodin men framför allt för orden.

Jag bor vid havet igen, efter många års bortavaro. Och jag kan höra alla måsarna....

Från ett års ålder tills jag fyllde femton spenderade jag vid havet. Fabrikören på firman där min morfar arbetade köpte fem gamla trävillor ett stenkast från havskanten och lät inreda dem till tio små lägenheter utan värme och med enbart kallvatten. Och med utedass i två träbyggnader. Mitt paradis på jorden när jag var barn!


Fabrikören hade en tanke om att hans anställda skulle få ta med sina familjer från staden på sommaren för att bada, sola och ta igen sig. Så han erbjöd alla som arbetade hos honom att hyra lägenheterna för en billig peng.

Ett godhjärtat och osjälviskt initiativ som välkomnades på fabriken och gjorde att många barn som aldrig annars fått chansen fick uppleva somrar fyllda av solbrända och myggbitna ben, midsommardanser och småkusliga lekar i sommarkvällens skymning.

Tjänstemännen på fabriken opponerade sig högljutt när de förstod att även arbetarna erbjudits möjligheten att bo vid havet några veckor under sommaren. Skulle de behöva tillbringa sin lediga tid tillsammans med arbetare! Nej, det var inte ens att tänka på!

"Hmm, jag förstår....", sa fabrikören och sög fundersamt på sin pipa. "Men då gör vi så här. Eftersom de som är arbetare här i fabriken inte tycks ha något emot att spendera sin sommar tillsammans med andra - vem det än må vara - så ger jag bort alla husen till deras fackklubb och låter dem sköta alltihop. Så kan ni tjänstemän leta efter något annat ställe att tillbringa fritiden på."

Så vi lämnade lägenheten i stan och med bilen fullastad med badgrejor, badmintonrack, fotbollar och sommarkläder körde vi till havet. Lägenheterna i de gamla trähusen var fulla av ungar vars mammor var hemma medan papporna arbetade och dagarna fylldes av sol, bad, röd saft, kanelgifflar och ettöreskolor på lördagen. Starka vänskapsband knöts och hemliga förtroenden delades i mörkret under mattebommen innan läggdags.

Min morfar och hans arbetskamrater hade, som ni förstår, stor respekt och ett mycket stort förtroende för sin fabrikör. Vilket han verkligen förtjänade!

Han insåg värdet i att dela med sig, att göra livet lite ljusare för andra om man kan. Han förstod vikten av att se sig om över axeln då och då, han förstod att inte trampa på som om han var ensam i världen och han tänkte säkert aldrig att allt var till enbart för honom.

Han gjorde mina och andra ungars somrar till ett äventyr och jag tror att han kände en stor tillfredsställelse i det. Och hans fabrik gick väldigt bra!

Var tog de vägen dessa kloka män? De behövs nu! I politiken och i företagsvärlden men också i vardagen bland alla dem som lämnats på efterkälken därför att ingen ser sig om över axeln längre!

VANLIGA DAGAR OCH KRABBELURER

Min första semesterdag en sommar för tjugo år sedan började som en helt vanlig dag - trodde jag.

Min man var på väg till jobbet och kaffekokaren spottade och fräste i köket. Min två och ett halvt år gamla son snusade i sin säng och i min säng hade min femåring krupit ner nån gång under natten. I samma ögonblick som jag slog upp ögonen började jag planera dagen. Vi skulle hinna mycket idag - städa, tvätta, laga lunch, läsa,  gå till lekplatsen eller kanske till badet....och baka krabbelurer. Favoriten bland alla mellanmål som jag faktiskt tröttnat lite på men som jag efter övertalning lovat att baka idag.

Jag vände mig mot min son och såg att han var vaken. Jag log mot honom och sa något om att det minsann var badväder idag när jag plötsligt insåg att han varken såg eller hörde mig.

Jag försökte sätta honom upp och upptäckte att ena armen hängde slappt vid hans sida och att ena mungipan föll ner.

Paniken grep tag i mig, jag skrek på min man och helvetet hade börjat.

Ilfärd till sjukhuset, telefonsamtal till mormor som kom och hämtade lillebror, undersökningar, tröstande ord, lugnande sköterskor och nonchalanta läkare. Vi skulle nog inte oroa oss, det var säkert bara blodsockerfall!? NOG inte oroa sig?!! Vilken förälder tar till sig det rådet?

Efter tjat, hot och sittstrejk fick vi till stånd en röntgen som visade det jag hela tiden misstänkt - vår son hade drabbats av en hjärntumör fem och ett halvt år gammal!

Och jag längtade tillbaka till de dagar som varit innan, de dagar som aldrig kommer igen, de helt vanliga dagarna som man då och då klagat över. Och jag lovade mig själv att om vi bara inte förlorade honom så skulle jag aldrig ta något för givet, jag skulle njuta av vardagen och alla "vanliga dagar" och jag skulle baka krabbelurer till mina ungar varje dag. Om vi bara inte förlorade honom....

Vi genomled operation, åratal av provtagningar och röntgenundersökningar, oro, oro, oro....men vi överlevde! Varje dag är jag så innerligt tacksam för det och nuförtiden kan jag faktiskt njuta av att vakna på morgonen. I många år fasade jag för morgnar - var det en vanlig dag eller.....

Och jag har bakat många hundra krabbelurer till mina egna och andras ungar genom åren!

Senast nu i helgen faktiskt då tre vuxna "ungar" satt vid mitt köksbord och åt dem varma med fingrarna. För mig är det den absolut största lyckan i livet - att kunna baka krabbelurer till båda mina barn!



Recept på Krabbelurer:

Vispa 2 ägg med 1½ dl socker. Rör i 1½ dl mjölk och 4½ dl vetemjöl som blandats med 2 tsk bakpulver. Vispa smeten klumpfri och grädda i pannkaksjärn. Ca en msk smet till varje krabbelur.

 HÖSTVILA OCH VITLÖK

Trädgården börjar göra sig redo för höstvila och vinterdvala. Det är med lite vemod och lite saknad jag börjar plocka in krukor och redskap i förrådet. Men vi behöver nog lite vila från varandra, jag och trädgården. Tidigt i våras var jag ute med sekatör och spade och började vår putsningen. Jag har rensat ogräs, delat plantor, flyttat runt plantor, sått fröer, planterat potatis, klippt gräs, ansat och vattnat. Allt med stor glädje. Men nu känner jag mig ganska nöjd och tycker att det börjar bli dags för soffhörnan och bokhögen några månader.

Jag gör inte mycket höstning i trädgården, det mesta får stå kvar som det står. Solrosorna hänger med huvudet men är till stor lycka för alla fåglar som kalasar på fröerna. Och nästa sommar har fåglarna tackat mig med nya "planterade"  solrosor. På de mest otippade ställen!

De flesta blommor i trädgården har fröställningar som tilltalar djuren och dessutom kan de ge skydd åt igelkottar och andra små djur som söker vintersovplats. Vintrarna här är ofta kalla och snön faller inte rakt ner som stora och vackra flingor utan kommer från sidan som sylvassa ispiggar! Då fryser både vi och djuren men under hängande grenar och slokande blommor i rabatten kan ett och annat fruset djur kura ihop sig.


Och eftersom min energinivå sjunker i takt med att ljuset drar sig undan tänker jag istället ta mig an vårstädningen  i april med full kraft.

En sak ska jag dock göra idag - plantera vitlök! Ingen vitlök går upp mot den man själv odlat!

Och det är så enkelt: Köp ett par stora fina vitlökar och dela dem i klyftor. Stick ner dem ett par cm i trädgårdslandet och märk ut var du satte dem. Annars ryker de kanske i den allmänna vårstädningsyran....
Nästa år i augusti/september kan Du skörda egen härligt doftande vitlök!

Den vitlök jag skördat i år har bla hamnat i mitt goda vitlökssmör som jag alltid har en rulle av i frysen.
Enkelt som bara den - jag har inget riktigt recept men prova Dig fram.

VITLÖKSSMÖR
Lägg 200 gram riktigt smör i en bunke och ställ det i rumstemperatur en halvtimme. Pressa över ½ - 1 citron. Riv i 2-3 vitlöksklyftor - fler om Du gillar mycket vitlökssmak. Tillsätt 1-2 tsk flingsalt och 1 dl finhackad persilja. Kladda ihop smöret med fingrarna, rulla till en rulle och täck med plastfolie eller frysfolie. Förvara i frysen och ta fram efter behov.

Tips: Skär smörrullen i 2 cm breda skivor men inte hela vägen igenom - låt den sitta ihop i botten. Så blir det lättare att ta så mycket Du behöver ur frysen.


Till sist ett boktips för soffhörnan:
Shaffer: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap.
En underbar bok om en brevväxling mellan författaren Juliet i London och ett antal personer på ön Guernsey i Engelska kanalen. En berättelse om livet och människorna på ön och om hur en mycket speciell läsecirkel uppstår under tyskarnas ockupation av Guernsey under krigsåren. Läs den!

 ÄPPLETIDER!

När jag ser ut på de dignande grenarna i våra tre äppleträd får jag en släng av prestationsångest. Stora, röda eller gula och MÅNGA!

Så mycket frukt kräver idérikedom, tid och ork och storasystern inom mig uppmanar mig: Ta hand om frukten, låt inget gå till spillo - var duktig! Det är klart att man vill ta hand om det som så frikostigt växer men ibland vet man inte riktigt hur. Jag hade tänkt prova torkning av äppleskivor men så långt har jag inte kommit än och äppelkräm tycker jag inte om..........

Jag har räfsat upp de äpplen som fallit till marken och blivit fula och transporterat dem till gödselstacken. Där kan de göra nytta på olika sätt och där hittar fåglarna och igelkottarna dem.

Vi har gott om fåglar i trädgården. Bland annat har ett  duvpar  bott här sen i somras. De hade en unge som blev offer för en rovfågel. En vacker sommarkväll  när solen var på väg ner bakom granarna satt vi och njöt i trädgården. Jag hade just hällt upp ett glas kallt vitt vin och lyfte glaset samtidigt som jag i ögonvrån såg en rörelse.

Jag hann knappt se vad som hände men plötsligt flög en stor fågel iväg med den grå duvungen i klorna. Fågelungen skrek och jag bara gapade. Vilket drama! Min sambo hann överhuvudtaget inte alls se vad som hände och så var det plötsligt över.

När jag ser på duvparet som vaggar omkring i trädgården i höstsolen undrar jag om de sörjer.....förstod de vad som hände? Har de gått och letat efter sin unge? Jag vet ju att det är så i naturen - alla måste ju leva. Men ändå får jag en klump i magen när jag ser de två duvorna där de pickar i sig av solrosfröna som faller ner från de överblommade solrosorna.

Jag hoppas att de stannar kvar trots allt och häckar här till våren igen. Och får en ny liten grå unge att ta hand om.


Åter till äpplena - en del har jag plockat in och ska göra äppelpaj av.  Här kommer att recept på en supergod paj. Knäckig, lite salt och enkel!


KNÄCKIG ÄPPELPAJ
För 6 personer

Sätt ugnen på 200 grader

Smält 150 gr smör i en kastrull tillsammans med 2dl råsocker, ½ dl ljus sirap och ½ dl vispgrädde.

Ta kastrullen från värmen och blanda ner 3dl havregryn, 1½ dl vetemjöl, ½ tsk bakpulver och 1 tsk flingsalt.

Dela, kärna ur och skär 600 gram äpplen i klyftor. Lägg dem i en smord pajform och fördela smeten över. Grädda mitt i ugnen ca 30 minuter tills pajen är knäckig och gyllenbrun.

Servera med kall vispad grädde eller glass.

Måndagsbarn

Min farmor lärde mig en ramsa när jag var liten:

Måndagsbarn har fagert skinn
Tisdagsbarn har älskligt sinn
Onsdagsbarn är fött till ve
Torsdagsbarn ska mycket se
Fredagsbarn får kärlek och lycka
Lördagsbarn ska mödorna trycka
Söndagsbarn får leva och njuta
och sedan berömligt sluta

Jag rabblade den på barns vis och fattade inte egentligen innebörden. Förrän jag blev äldre och förstod att barn födda en måndag ska ha fagert skinn - vara söta helt enkelt.

Och jag är alltså född en måndag i jungfruns tecken. Kritiskt lagd - som ju personer i jungfruns tecken sägs vara - och på jakt efter det söta som skulle finnas där enligt ramsan.

Det gick ju sådär, får jag säga. Kritiskt granskade jag brösten, håret, rumpan, benen.....och ilsket blängde jag på mamma när jag inte fick de där eftertraktade v-jeansen som ju helt säkert skulle föra upp mig från de medelsöta till de skitsnygga!

Tänk om man hade förstått bättre - då hade många års sökande efter "det där som skulle göra susen" aldrig blivit av. Men det är liksom grejen med livet - förnuftet kommer smygande på en och när jag vid femtio års ålder såg på min mjuka och rundade kropp med diverse gropar och streck och på mitt ansikte med skrattrynkor (och lite andra rynkor såklart) och tyckte att jag var rätt snygg insåg jag att jag blivit förnuftig.



Min farmor trodde aldrig att jag skulle tolka hennes gamla ramsa på ett så bokstavligt sätt och hon drog på munnen och skakade på huvudet åt mina tokigheter.....och så sa hon åt mig att sluta göra grimaser för om "vinden vänder kan du bli sån..." och sen gick jag och kollade i spegeln varje gång jag gjort en grimas....för tänk om vinden vänt!



Min farmor var en klok och finurlig kvinna som kommer att återkomma här och idag ska jag dela med mig av ett av hennes recept....."Variant på potatissallad". Den gör ALLTID succé
Jag brukar inte laga mat efter recept och det gjorde inte min farmor heller men ung så här:

1 kg kokt avsvalnad potatis delas i lagom stora bitar för en potatissallad

Värm under omrörning:
2½ msk vinäger
2 msk vatten
1 tsk paprikapulver (jag använder söt paprika - inte för stark)
ett par drag från svartpepparkvarnen
½ tsk salt (smaka av!)
Späd med 4-5 msk olivolja eller kallpressad rapsolja.
Tillsätt:
3 msk hackad gräslök
3 msk hackad paprika
1 stor riven vitlökslyfta

Blanda såsen med potatis men ta det försiktigt - och om det blev för lite sås så gör en sats till!