NYA ORD OCH PIZZABULLAR TILL LUNCH
Vi var på väg ut i vårsolen -jag och mina två grabbar. Vi var som vanligt tidigt uppe och ute. Den minste satt i sittvagnen och hade just fyllt två. En envis liten "terrorist" enligt storebror, en vänlig och solig unge enligt andra....men envis? Absolut!
I korgen som hängde på vagnen packade storebror ner spadar, Festis, Mariekex, och två Actionman-gubbar. Jag stoppade ner servetter och en termos med kaffe. En vän och hennes två små väntade säkert redan på "Stora Lekan" - lekplatsen med allt möjligt kul att göra.
Just som jag skulle stänga dörren ger lillebror upp ett tjut! Inget halvdant eller lite tveksamt tjut utan ett som fick storebror att förskräckt titta på mig och sätta händerna för öronen.
Jag trodde naturligtvis att han klämt sig eller fått ont någonstans men det hade han inte....jag bad honom att säga vad som var fel och det gjorde han. Han snyftade hickande:
"Adela mina häsåsa!" Jag höjde ögonbrynen och sa lite försiktigt: "Va sa Du?" "ADELA MINA HÄSÅSA!!!" Denna gång tjöt han igen. Arg och frustrerad över att jag inte förstod...
Jag hade läst någonstans att barn har hundra språk när de föds....men talade min son finska?!
Vi hade lärt oss att "adela" betydde "jag vill ha" så vi förstod att det var något han ville ha med på utflykten. Och det var tydligen viktigt för vanligtvis var han en förnöjsam och glad liten unge som hängde med utan större krav.
Jag slog ut med händerna och tittade på storebror..."jaha, vad menar han?", sa jag och hoppades att min äldste son skulle kunna reda ut denna situation. Han hade en förvånansvärd förmåga att förstå lillebrorspråk och brukade kunna begripa alla ord som forsade ur tvååringens lilla mun, men denna gång stod han frågande.
"Häsåsa?" Jag tog av mig skorna igen och klev in i hallen. Nappen fanns ju med och dricka hade vi....vad var det han ville ha? Storebror kom efter mig och knatade upp för trappan till lekrummet. När han kom ner igen hade han med sig Nalleboken, en grön plastgubbe som skulle föreställa Hulken, en Duplobil och sin egen älskade mjukistiger som han nu bestämt sig för att låna ut....
Men nej....."ADELA MINA HÄSÅSA!" Jag blev lite smått irriterad, det ska erkännas. Här kom storebror med allt detta och ändå passade det inte.....
Vi provade med kepsen, de nya trätofflorna och de gröna gummistövlarna som såg ut som grodor.....men icke!
Då bestämde jag mig för att ge upp och tänkte att det nog skulle bli bra så fort vi anlände till lekplatsen och träffade kompisarna. Vi tog på oss skorna igen och jag låste dörren. Ungen skrek och gick på och jag bet ihop. Storebror satte sig snabbt på sin cykel och körde lite i förväg....och hojtandet från sittvagnen väckte den ensamme mannen i huset mittemot! Han drog surögt upp persiennen i sitt fönster och glodde på mig. Jag vinkade vänligt och glatt men persiennen for ner med en smäll....
"Nu går vi", sa jag bestämt och satte på mig solglasögonen mot den starka vårsolen....och då!
"Häsåsa!", skrattade lillebror plötsligt lyckligt och pekade på mig. Jag böjde mig fram emot honom och han tog ett stadigt grepp om mina solglasögon. "Häsåsa!" Han satte på sig glasögonen, visserligen upp och ner men....och jag vände vagnen, öppnade dörren igen och hämtade hans egna solglasögon i köket. Häsåsa var solglasögon!!! Vem hade någonsin kunnat lista ut det?! På något sätt är det härligt det där som ungar gör. De tvekar liksom inte, låter inte bli att använda orden fast att de inte behärskar dem till fullo. Nej de hittar på ett eget ord som de tycker beskriver vad de menar. Min äldste son kallade Pippi Långstrump för Pippa Hoppa Loppa!
Barn skäms inte! Det "lär" de sig att göra med åren. När min äldste son blivit äldre och fick höra vad han kallat Pippi Långstrump för tyckte han att det var oerhört pinsamt! Men man ska inte skämmas för att man är rolig och påhittig! Skämmas ska man göra när man slutar agera med empati och med omdöme.
Den gamla tanten i kassakön som behandlas respektlöst för att hon är lite långsam kunde vara Din egen mor eller farmor. Pojken Du knuffar undan i matkön eller fäller till marken med en knuff kunde vara Din lillebror. Visa respekt! Och skäms när Du inte gör det!
När vi kom hem från lekplatsen åt vi lunch och sen somnade vi allihop i den stora dubbelsängen - lillebror med sina häsåsa i näven. Och på kvällen häpnade pappan över det nya ordet - häsåsa. Vi säger faktiskt häsåsa till solglasögon fortfarande ibland - inom familjen alltså...
Lunchen den dagen bestod av pizzabullar och sallad. Receptet fick jag av mamman till en av sönernas bäste vän. Enkelt och användbart och perfekt som picknickmat! Man gör som när man bakar kanelbullar.
Jag serverar minivarianter på buffén ibland.
PIZZABULLAR
40 st normalstora
50 gram jäst
50 gram smör eller ½dl olja
5 dl mjölk (inte lätt eller mini)
1 tsk salt
1 msk socker
1 ägg
11-13 dl mjöl
Smält smöret och häll i mjölken, se till att det blir fingervarmt. Eller värm mjölken och häll i oljan.
Smula ner jästen i en bunke och häll ner mjölkblandningen. Rör tills jästen löst sig och blanda i salt, mjöl och ägget.
Blanda ner mjölet och knåda degen smidig och blank.
Jäs ca 40 minuter.
Sätt ugnen på 225 grader och gör fyllningen:
2 dl ketchup eller hemgjord tomatsås om man vill och orkar.
3 hg rökt skinka
4 dl riven ost
2 msk oregano
Dela degen i två delar och kavla ut dem en och en till rektangulära plattor. Bred på ketchup, strö över skinka, ost och oregano. Rulla ihop degen från långsidan och skär i ca 2 cm breda bitar. Lägg bitarna i muffinsformar med den skurna sidan upp. Jäs i ca 20 minuter och pensla sedan med ägg uppvispat med lite vatten.
Grädda i mitten av ugnen 8-10 minuter.
Vill man ha dem till buffé kan man dela delen i fyra delar och göra mindre bullar. Grädda då kortare tid.
Vegetarian? Skippa skinkan och blanda ner fler färska örter.
Det är också gott med pizzasallad till och här är ett enkelt och gott recept.
PIZZASALLAD
½ litet vitkålshuvud
3 msk god olja - tex Gunnarshögs kallpressade rapsolja
1 msk vitvinsvinäger
Drygt ½ msk Italiensk salladskrydda
Ett par drag med svartpepparkvarnen och en nypa flingsalt.
Räcker till 4 men håller tre-fyra dagar i kylskåpet om man inte äter upp allt på en gång.
MEDELHAVSSOMRAR
Under ett antal år när barnen var mindre tillbringade vi somrarna i södra Spanien. Vi bodde i ett litet vitkalkat hus i en by som klättrade från havet upp i bergen. Höjdskillnaden var kraftig, kan man säga. Och utsikten från terrassen fantastisk!
Vi gjorde allt det man gör på sommaren vid Medelhavet - badade, solade, sov siesta, åt god mat och satt i skuggan med våra böcker när det blev för varmt. I skuggan under ett olivträd kunde vi spela lite fotboll eller springa i strålen från vattenslangen - underbara veckor!
För min del gav dessa år en stor kärlek till Medelhavsfolkens sätt att ta sig an matlagningen och ätandet. Med kärlek och tålamod och med stora krav på råvarorna! Inget fusk där inte! Jag följde med stort intresse de spanska damernas inköpsrundor på den stora lokala marknaden eller i de små butikerna i kvarteret där vi bodde.
Den rökta skinkan skulle klämmas på så att konsistensen var rätt och naturligtvis skulle den avsmakas. Var den inte perfekt viftades den undan och butiksägaren fick plocka fram en ny. Det skrattades och diskuterades - ibland undrar jag om det inte bråkades lite också men jag kan väldigt lite spanska...
Inköpsrundan tog en bra stund. Man köpte tomater på ett ställe, potatis och lök på ett annat. Skinkan och kycklingen fick man tag i lite längre bort och äggen hade man ofta själv i hönshuset.
När maten sedan tillagades fick det också ta tid. Inga halvfabrikat eller genvägar. Och när det till sist blev dags att äta slog man sig ner utan större krav på perfekt dukning eller rätta glas. Man samlades kring bordet, satte vinflaskan på bordet och dukade fram. Och sen åt man i timmar, till långt in på natten ibland. Inte konstigt att jag på somrarna lyckades lägga på mig ett antal kilo.....
Till detta ska sägas att dessa kvinnor inte arbetade utanför hemmet och alltså hade tiden....vilket vi inte alltid har.
Men jag försöker att i alla fall på helgerna låta matlagningen ta tid och vi bänkar oss ofta kring bordet utan krav på rätt duk eller fina glas....och ibland är vi ganska många.
Och jag ställer krav på råvarorna! Vilket kanske är lättare här i vår omnejd eftersom här finns en hel del gårdsbutiker och handlare som säljer lokalproducerat. Men att alltid köpa ägg från frigående höns borde alla kunna och att bojkotta importerat kött och icke-ekologiska bananer borde också kunna gå....
Att äta de spanska tapas som dukades fram varje kväll var perfekt! Små rätter med stor variation - det fanns alltid något som passade ens smaklökar. Och barnen lärde sig snart vad som var bäst. Jag lagar oftast mat på det sättet - många mindre rätter att ta för sig av. Eftersom vi i familjen har någon vegetarian och någon som inte kan äta fisk är "tapasformen" perfekt.
En rätt som kan ätas kall i bitar som tapas eller varm som en lunchrätt med en sallad till är Spansk Tortilla. Här kommer ett användbart och billigt recept.
TORTILLA
Som tapas till ca 8 som lunchrätt till 2-3 st
Skala 3 normalstora potatisar och ½ gul lök. Dela potatisarna i halvor och skär sedan halvorna i lagom stora skivor - ca ½ cm. Löken skivas och sedan förvälls lök och potatis i lite saltat vatten i ca 5 minuter.
Knäck under tiden 5 ägg i en skål och tillsätt 1 msk parikapulver (det söta, inte det starka).
Tillsätt 1-2 msk vatten och 1 tsk salt och vispa med elvisp till en skummig smet.
Ta fram en stekpanna (helst av gjutjärn), häll i 1½ msk olivolja och sätt på medelvärme.
Häll av potatis och lök och fräs det sedan i stekpannan en stund. Det ska mjukna men inte ta färg.
Häll i den skummiga äggsmeten och vicka på pannan så att smeten blandas med lökblandningen. Sänk värmen till låg och låt pannan stå tills smeten stelnat. Kom ihåg att värmen ska vara svag! Har ni en stekpanna som tål ugnsvärme föreslår jag att ni sätter in pannan i ugnen på 175 grader istället. Låt den stå tills smeten stelnat. Ha tålamod!
Vill man kan man blanda lite rökt skinka i lökblandningen eller ½ burk tonfisk.
Om den ska ätas som tapas så låt den kallna och skär sedan i fyrkantiga bitar.
Ska den ätas som ensamrätt är det gott med en sallad till.
MORFAR, FOTBOLL OCH BRÖD MED MYCKET SMÖR
Min pappa var en riktigt duktig fotbollsspelare och handbollsspelare på 50-talet. Han omnämndes i tidningarna och blev tom kallad till ett ungdomslandslagsläger i Tyskland - han åkte aldrig eftersom han just då hade träffat min mamma som var för ung för att åka med....
Min bror ärvde fotbollsgenerna, han var snabb och passningssäker och dessutom hade (och har) han det som kallas "vinnarskalle". Vår far och en annan pappa som varit duktig som ung följde matcherna med stort intresse. Den andra pappan med så stort intresse ibland att han blev visad ut från idrottplatsen och fick följa händelserna på plan från utsidan av staketet. Min far var lugnare och fick stanna kvar.
Jag, däremot, var inte snabb och hade ingen särskild vinnarskalle men jag hade bollsinne.
Jag ville, naturligtvis, också prova på det här med bollsport eftersom min far var så engagerad och tyckte att jag i alla fall kunde testa.
Så det blev handboll. Min far kom naturligtvis och tittade de gånger jag spelade match men jag tror att det var med skräckblandad förtjusning - i min första match passade jag till målvakten med straff till motståndarna som följd. I ett avgörande läge!
Jag höll på med handbollen ett par år och tyckte att det var kul, men någon spikrak karriär blev det inte...
Mina ungar har båda två ärvt morfars fotbollstalang - de är mycket duktiga! Morfar tog fram en boll redan när den äldste var 1½ år och började spela lite. "Viktigt att de blir tvåfotade", konstaterade han och slog den ena passningen till höger och den andra till vänster....det lyckades!
Han köpte alla deras fotbollskor och alla deras benskydd - det var morfar och grabbarna i sportaffären. Och han följde så många matcher han kunde när någon av dem spelade.
Han dog sorgligt nog alltför tidigt och kunde inte följa "pågarna" längre och i mitt hjärta har jag kvar känslan när min ene son dagen efter att morfar lämnat oss sa: "den här matchen spelar jag för morfar, mamma". Och jag är helt säker på att det var min pappa jag såg där på andra sidan planen, med armarna på ryggen och blicken på planen...
Min far som log mot mig när jag gjort den där sabla passningen till målvakten i min första match och sa: "Jag är stolt över Dig! " Och så berättade han om en händelse som han alltid bar med sig.
Jag var i sexårsåldern, ganska liten, lite rund och med rufsigt mörkt hår. Och jag kom alltid sist när det var springtävlingar bland ungarna i stugorna vid havet. Alltid sist...utom en gång. Jag kom rusande fram till min pappa med andan i halsen och håret flygande och jag hojtade: "Pappa vet Du vad? Jag är bra, jättebra! Idag kom jag inte sist! Idag kom jag bara näst sist!" Och min lycka visste inga gränser.....
Tänk om man kunde sätta allt i ett sådant perspektiv - att glädjas åt alla egna steg framåt och inte alltid titta på andras.
Min pappa var en evig brödätare - han älskade nybakt bröd med mycket smör på till sitt kaffe.
Idag ska ni få ta del av ett recept på bröd som är superenkelt och jättegott. Brödet passar bra till köttfärssoppan som jag tillagat i många varianter genom åren.
ANNELIES BRÖD
2st
50 gram jäst
5 dl ljummet vatten
1½ msk sirap
7 del rågsikt
7 dl vetemjöl
2 tsk salt
brödkryddor om man vill
smält smör och ev riven ost
Rör ut jästen i vattnet och tillsätt salt, sirap och eventuellt brödkryddor. Blanda ner mjölsorterna och knåda degen smidig och blank.
Dela degen i två delar och lägg ner i två smorda avlånga formar.
Sätt in i KALL UGN och sätt ugnen på 200 grader. Grädda i 30 minuter, ta ut bröden och pensla med smält smör. Strö över riven ost om ni tycker om det. Grädda igen tills bröden fått lite färg - 5-10 minuter.
Gott nybakat och lite varmt - med mycket smör!
MIN KÖTTFÄRSSOPPA
4-6 portioner
500 gram nötfärs
2 burkar tomatsoppa
1 röd paprika, skuren i små bitar
1 stor gul lök, finhackad
2-3 vitlöksklyftor, delade i bitar
2 msk chilisås
1 dl vin, rött eller vitt går bra
2 msk paprikapulver
1 tsk chiliflakes
salt och svartpeppar från kvarn
Fräs färsen i lite olja så att den får färg. Krydda med chiliflakes, paprikapulver, salt och peppar. Ta upp köttet och fräs sedan löken mjuk i olja. Tillsätt paprikan och fräs ett par minuter och blanda sedan ner köttet.
Häll i tomatsoppan och späd med en burk vatten och vinet. Rör ner chilisås och vitlök och låt soppan koka i ett par timmar på svag värme. Späd med mer vatten om den är för tjock. Smaka av och krydda mer om det behövs.
Till soppan serverar jag ibland knaperstekta champinjoner, små stekta starka korvar och sval turkisk yoghurt.
Värmande en höstkväll i goda vänners lag och med ett gott vin i glasen.
KÄRLEK OCH VARM FOCCACCIA
Ungefär mitt i livet steg jag ut på nya och okända vägar som var lite lockande och mycket skrämmande. Sedan unga år hade jag levt som man "ska göra" - träffat min blivande man som sextonåring, fått fast jobb som artonåring, köpt lägenhet och skaffat barn.
Ett tryggt och bra liv som bjöd på allt man kan önska sig: stort umgänge, engagemang i skolor och idrottsföreningar, underbart boende, resor till de mest fascinerande länder och tillgång till hus på olika ställen i världen - en spännande tillvaro på många sätt!
Det var härliga år....som tog slut......min flytt från en bra man och ett ljuvligt hus blev overklig men ofrånkomlig. Jag fasade framförallt för hur barnen skulle se på mig, om deras alltid närvarande och kärleksfulla mamma skulle förminskas till en svikare....en främling.
Att bli lämnad är förfärligt men att vara den som lämnar är också hemskt svårt och sorgligt. Att kärleken tar slut betyder inte nödvändigtvis att man slutar tycka om. Och en ungdomskärlek blir en ungdomsvän som man en dag sårar djupt och man önskar att det fanns ett annat och lättare sätt.....
Den som tar steget ur en relation har oftast ett försprång, man har redan funderat, pratat med någon nära vän, resonerat med sig själv och sörjt över förlusten av relationen innan man tar bladet från munnen och säger de svåra orden.....och så står den andre där och försöker förstå......
Det är en svår tid, skuld blandas med sorg och rädsla och man försöker se hur vägen framför ser ut men den är både krokig och ligger i skugga så man gissar istället.....
Men hur jag än hade försökt så hade jag inte kunnat gissa att min väg så småningom skulle leda till en ny kärlek, en ny stad och ett nytt jobb......inte för mig som var "präktig på gränsen till tråkig", enligt min lillebror.
Jag hade ett bra liv som gift tills det tog slut och jag är glad över att jag kunnat bevara vänskapen mellan mig och mina barns pappa. För min egen skull men också för våra ungars skull...och för eventuella barnbarns skull...och jag vet att alla inte har det så.
Ibland blir man inte förlåten och ofta förlåter man inte sig själv. Vilket jag tror är oerhört viktigt för att kunna gå vidare - försök förlåta Dig själv! För det mesta finns det ingen återvändo när tankarna på separation har börjat röra sig i huvudet.
Jag har fått nya vänner som blandas med gamla och mina barn har funnit nya vänner i min mans barn, vilket inte alls är självklart. Det gör mig varm i hjärtat att se att de trivs tillsammans och jag kan känna att detta är allt jag behöver.
Att kunna öppna dörren för alla våra ungar, se dem bänka sig i köket och förväntansfullt vända sig mot spisen och utbrista. "Jag är skithungrig, vad blir det för mat?" är helt enkelt underbart. Pengar, prylar, fantastiska bilar, ljuvliga smycken och storstilade semestrar - allt byter jag mot dessa ögonblick!
Och till fyra halvvuxna, ibland helt vuxna, pågar och töser sätter jag fram en plåt med varm Foccaccia, fetaostcreme och tapenade.
Foccaccia med feta och oliver.
6 dl vatten
1 burk tärnad fetaost i olja - gärna med oliver eller kryddor
50 gram jäst
2 tsk salt
1,4 liter vetemjöl
½ msk havssalt eller flingsalt
Rosmarin - färsk eller torkad
Värm vatten och ½ dl olja från burken med feta till fingervarmt. Rör ut jäst och salt i vattnet och arbeta sedan i mjölet. Låt jäsa ca 30 minuter. Olja in en långpanna och tryck sedan ut degen jämn över hela pannan. Låt jäsa ca 20 minuter och tryck sedan försiktigt ner fetaost och oliver i degen. Pensla ytan med olja från burken, strö över havssalt eller flingsalt och rosmarin.
Grädda i mitten av ugnen i 225 grader i ca 20 minuter.
Om man inte vill ha oliver kan man tex använda soltorkade tomater i olja istället.
Tapenade
300-350 gram urkärnade svarta oliver
1 msk kapris
3-4 sardellfiléer i olja
1 vitlöksklyfta
½ dl olivolja
ev 1 msk konjak
lite persilja
Mixa alla ingredienserna med stavmixer och strö över persilja
Fetaostcreme
1 ½ dl creme fraiche eller turkisk yoghurt
100 gram fetaost
1 vitlöksklyfta ( ganska stor ta annars två)
1 msk hackad färsk timjan
1-2 tsk flytande honung
salt och peppar
Olivolja
Vispa creme fraichen något och smula sedan i fetaosten. Riv eller pressa i vitlöken och blanda ner timjan. Ringla ner honungen och smaka av med salt och peppar. Ringla över lite god olja och garnera med timjan eller basilika.
ITALIENSKA VINKAKOR I LÄSHÖRNAN
När jag var fem år tog min pappa med mig till barnbiblioteket och skaffade ett eget bibliotekskort åt mig. Bibliotekarien som satt bakom disken såg först tveksam ut och menade att det nog inte var tillrådligt men pappa var bestämd - jag skulle ha ett eget kort!
Innan jag själv kunde läsa läste mina föräldrar för mig och genom åren har jag upptäckt nya världar, spännande miljöer, fantastiska människor, ja allt det där som trängs i litteraturen. I böckernas värld är man aldrig ensam och man kan besöka världens alla hörn även om man inte har någon att resa med.
Jag läste också väldigt mycket för mina barn när de växte upp. Redan när de var sex månader tog jag fram de små pixiböckerna som jag sparat och så läste vi om kaniner och små hundar eller om traktorer och prinsessor.
Det blev en ritual tidigt att vid läggdags bada, göra välling och krypa ner i sängen med lite böcker och vi njöt lika mycket allihop.
En kommentar jag fick av en släkting som sa sig vara en "erfaren barnuppfostrare" var "Varför slösar Du tid på sånt, han begriper ju ändå inte vad Du läser"! Snacka om att inte fatta grejen!
En figur vi ofta återkom till var Mamma Mu och hennes vän Kråkan. Underfundiga kommentarer och härliga bilder i de böckerna! En vinter läste vi Mamma Mu åker bobb nästan varje dag och vi skrattade gott åt kossans problem i skidbacken. Hon var så söt och rolig!
Så en eftermiddag i februari skulle jag och yngste sonen åka med bussen till stan. Han kan ha varit fyra år på det femte och ville absolut sitta själv i bussen. Han pekade på sätet längst bak i bussen och sa åt mig att sätta mig där. Själv skulle han sitta längre fram vid utgången.
Vi bänkade oss och busschauffören körde mot stan - som om han stulit bussen! Full fart framåt och tvärnit vid nästa hållplats, kurvtagning som om det var på liv och död och omkörningar som kunde slutat illa. En av passagerarna bad irriterat chauffören att "ta det lilla lugna" och jag hade just rest mig för att sätta mig hos sonen när han vänder sig om mot mig och glatt hojtar "Håll i Dig gamla kossa!"
Skratten som följde var hjärtliga och till och med busschauffören drog på munnen....och jag kände mig tvungen att förklara "så ropar ju Kråkan till Mamma Mu när hon åker bobb..."
Jag vill gärna tipsa om några böcker som både jag och mina ungar älskade. Kanske finns de inte att köpa längre men låna går ju...
Förutom böckerna om Pettson och om Mamma Mu som vi läste ofta:
Sendak: Till vildingarnas land. En liten pojke blir skickad till sitt rum utan kvällsmat och upplever ett underbart äventyr.
Allen: Ett lejon i natten. En baby bor i slottet tillsammans med kungen och drottningen, amiralen, kaptenen, generalen, sergeanten och den lilla hunden...underbara bilder och rolig liten historia.
Arro/Kruusval: Måsar och Mamelucker. Gubben Granström och hans bror Sill-August bor i en liten stuga vid havet. En dag får de påhälsning av en fräck fiskmås....
Och det finns ju många många fler.....
Och för egen del, där i fåtöljen med mina italienska vinkakor läser jag gärna:
Anne Cleeves: Svart som natten. Kommissarie Jimmy Perez arbetar i staden Ravenswick på Shetlandsöarna när en nyinflyttad flicka plötsligt hittas strypt...väldigt fina miljöskildringar och mycket spännande...första delen av fyra fristående.
Harry Bernstein: Den osynliga väggen. Författaren debuterade vid 96 års ålder med denna skildring av en uppväxt i Manchester vid tiden kring första världskriget. Harry bor på den judiska sidan av gatan och på andra sidan bor de kristna. En underbar och fin berättelse om en på många sätt kärlekslös och svår uppväxt.
Och som sagt - italienska vinkakor doppade i vin är ett härligt sällskap i bokhörnan!
Här kommer receptet som jag hittade i en bok om Rom av Kristina Kappelin för ett tag sedan. Kakorna äts i hela landet men recepten varierar från region till region.
Ciambelline al vino
1 glas socker
1 glas vin, rött, vitt eller blandat
Knappt 1 glas olivolja
500 gram vetemjöl
Stjärnanis
Lägg några stjärnanis i vinet i ca en timme. Filtrera vinet och rör ihop alla ingredienser. Tillsätt mer mjöl om det behövs - degen ska vara jämn och mjuk. Låt degen vila i kylen en timme.
Sätt ugnen på 160 grader.
Rulla ut degen i centimetertjocka stänger och skär sedan 10-15 cm långa bitar som formas till kransar. Doppa ena sidan i strösocker och grädda i ca en kvart. Kakan ska vara ljusbrun.
I Rom doppar man gärna kakorna i vin - prova det är jättegott!
GRAMMOFONER OCH ANDROIDA TELEFONER
En kväll för många år sedan satt vi i soffan och såg på ett program som hette Bumerang. I programmet spelade man skivor på en grammofon och plötsligt säger min yngste son "mamma, vad är det?" Han pekade på grammofonen i TV-rutan och jag fattade först inte vad han menade. "Det där", sa han igen och pekade på TV:n. "En grammofon, ser Du väl", skrattade jag och insåg plötsligt att han faktiskt inte hade sett en grammofon användas! Vi spelade musik på CD-skivor och hade stuvat undan våra gamla LP-skivor.
Jag tog fram en skiva och förklarade och efter en stunds funderande sa han "men hur gör man om man vill lyssna på låten en gång till?"
Idag har han och hans generation sprungit förbi mig i teknikutbudsdjungeln och så ska det väl vara. Idag skrattar de lite åt mig när jag undrar vad en android telefon är men jag vet i alla fall hur man hanterar en grammofon!
Vi hade en radio i köket och en grammofon i "stora rummet" när jag var yngre. Radion stod ofta på och mamma gick omkring och sjöng med i alla de gamla slagdängorna.
Grammofonen i vardagsrummet fick vi dela på men det var, om man ska vara sanningsenlig, mest jag som lyssnade på den. Min lillebror hade inte riktigt tid att sitta ner och lyssna på musik. Någon gång då och då satte han på "Sweet soul Music" på högsta volym och studsade omkring på golvet så att nålen repade skivan. Han älskade den låten!
När han lyssnat en gång på den satte han på sig skorna och dundrade ner för trapporna till sin cykel. Den satt han på från morgon till kväll så han störde inte mig, kan man ju säga.
Jag kunde ligga på soffan och vara olyckligt kär tillsammans med Donny Osmond, Demis Roussos, Terry Jacks och Dr Hook. Jag skrålade med i" Goodbye my Love Goodbye", "Sylvia`s Mother" och "Tell Laura I Love Her" så att mamma ställde sig i dörröppningen och såg förskräckt ut.
Det var liksom lite skönt att vara olyckligt kär på den tiden, och det var man ju rätt ofta faktiskt. Och att ligga där på soffan och tycka synd om sig själv ett tag var kanske lite självupptaget men ack så nödvändigt!
Varje dag efter skolan låg jag där på soffan i ostördhet....tills en dag.....
Redan på vägen uppför trapporna till dörren hörde jag ett märkligt mullrande ljud inifrån lägenheten och väl inne i hallen insåg jag att grammofonen var upptagen! Av en skiva med motorljud! Jag stirrade på min bror som satt i soffan med ett lyckligt leende på läpparna och lyssnade....på olika ljud från bilar!
Mamma såg road ut när jag försökte få henne att slänga ut honom - gärna från balkongen. "Men allvarligt talat", sa hon och klappade mig på kinden. "Är det inte dags att släppa den där olyckliga kärleken ett tag". Jo men.....lyssna på motorljud!?
Min bror blev en fena på bilar och byggde en dag en fantastisk blå bil helt från grunden så hans intresse för motorer var på riktigt, kan man säga.
Och jag fick en egen liten röd grammofon att vara olycklig kär tillsammans med.
Dagens recept är ett recept som funnits med i många år. Jag vet inte om det är min mormor eller min mamma som gett mig det men det är mycket gott! Och kanske lite 70-tal....
Räkgratinerad Fläskfilé 4- 5 portioner
1 kg fläskfilé
2 msk smör,
salt och peppar
Skär köttet i skivor (ej för tunna) och stek dem i smöret. Krydda ordentligt och späd i pannan med lite vatten så att köttet kan efterstekas 3-4 minuter.
Lägg skivorna i mitten på ett eldfast fat och häll över stekskyn. Och så gör Du stuvningen:
2 msk smör
4 msk vetemjöl
5 dl gräddblandad mjölk eller grädde med 4% fetthalt
250 gram tinade rensade räkor
½ grönsaksbuljongtärning
salt och peppar
Fräs smör och mjöl och späd sedan med gräddmjölken eller grädden. Smula i buljongtärningen och salta och peppra. Smaka av! Sjud stuvningen 10 minuter och tag sedan kastrullen från värmen.
Blanda i räkorna men spara några till dekoration.
Gör ett gott potatismos och klicka ut runt köttet på fatet. Lägg en burk avrunna sparrisknoppar på köttet och häll över räkstuvningen.
Gratinera i het ugn tills allt fått fin färg och är genomvarmt.
Gott med en enkel tomatsallad med rödlök och en god olja
I korgen som hängde på vagnen packade storebror ner spadar, Festis, Mariekex, och två Actionman-gubbar. Jag stoppade ner servetter och en termos med kaffe. En vän och hennes två små väntade säkert redan på "Stora Lekan" - lekplatsen med allt möjligt kul att göra.
"Häsåsa!", skrattade lillebror plötsligt lyckligt och pekade på mig. Jag böjde mig fram emot honom och han tog ett stadigt grepp om mina solglasögon. "Häsåsa!" Han satte på sig glasögonen, visserligen upp och ner men....och jag vände vagnen, öppnade dörren igen och hämtade hans egna solglasögon i köket. Häsåsa var solglasögon!!! Vem hade någonsin kunnat lista ut det?! På något sätt är det härligt det där som ungar gör. De tvekar liksom inte, låter inte bli att använda orden fast att de inte behärskar dem till fullo. Nej de hittar på ett eget ord som de tycker beskriver vad de menar. Min äldste son kallade Pippi Långstrump för Pippa Hoppa Loppa!
